Sida 22
Folkungatidens slut. 1350—1389
annan skjntande dem å sidan, när hans verksamhet upptogs å andra håll, men, sä fort ban ater blef ledig, upptagande dem på nytt, nöjd tills vidare om han hvar gång kom allenast ett fjät närmare målet. Gent emot dessa slugt lagda och kraftfullt fullföljda planer se vi konung Magnus så godt som värnlös. Insåg han icke det dubbla spel hans grannar förehade eller saknade han medel att möta dem? Så fattiga äro källorna, att vi ej kunna besvara dessa frågor, och när vi sålunda Hsakna ledtråden, framstår det hela som ett virrvarr af tilldragelser utan tydligt syfte — en sorglig beredelse till de ännu sorgligare tider som följde.
Efter den förrädiska traktaten med hertig Albrekt måste konung Valdemar till en tid egna sin uppmärksamhet åt annat håll; under loppet af år 1351 hade han strider med de holsteinska grefvarne och en mängd mäktiga jutska adelsmän med flere. Man anar, att han derunder tänker på sin älak-lingsplan, allenast af de ständiga underhandlingar som pågå mellan honom och konung Magnus, och som omnämnas i krönikorna, utan att i dem förekommer ett ord ora de ärenden som handlades. I början af år 1352 var konung Valdemar på besök i Örebro, fram mot sommarn möttes de båda konungame, hertig Albrekt m. fl. i Helsingborg.
Man kan förmoda, att konung Magnus anade ondt, deraf att han var sä angelägen att få hjelpare. I augusti 1352 kommer grefve Henrik af Holstein till honom på Bohus och der afslutas en traktat, genom hvilken tillförsäkras grefven den betydande summan af 8 000 mark silfver, som skulle utbetalas under loppet af detta och följande fem år, 3 000 som lön för de tjenster grefve Henrik och hans bröder skulle göra konuugen, hans gemål och barn, 5 000 som hemgift med en nära slägting till drottning Blanche, hvilken grefve Henrik skulle äkta. Detta gifte kom väl aldrig till stånd, men under den närmaste tiden stodo de holsteinska grefvarne på den svenske konungens sida; de kalla honom något senare rent af sin herre. Året derpå tager konung Magnus i sin tjenst svågern grefve Louis af Namur. År 1354 söker han att på det närmaste binda vid sig svågern i Mecklenburg. De slöto på Bohus ett fördrag, genom hvilket hertigen och hans ätt upptogos till vasaller under konung Magnus och hans efterkommande, med ett årligt arvode af 200 mark silfver. Alla hertigens undersåtar hade rätt att tjena konung Magnus och hans efterträdare mot sold. Alla strider, i hvilka de mecklenburgska hertigarne kunde komma, skulle ‘afgöras af den svenske konungen, alla fejder, i hvilka denne kom, skulle afgöras af hertig Albrekt och fyra af konungen utsedda riksråd. Mellan Sverige och Mecklenburg skulle råda »ett obrottsligt förbund, en bindande fred, en jemn och enig enighet». Aktningen för oifentliga fördrag var ringa, då hertig Albrekt år 1354 kunde afsluta denna traktat (hvaraf det exemplar som konung Magnus utfärdade än i dag förvaras i det schwerinska arkivet), under det han, såsom framtiden utvisade, behöll i troget minne den med konung Valdemar afslutna hemliga traktaten. Följande månad (september) besökes konung Magnus i Helsingborg af den danske konungen.
Under de närmast följande två åren förefaller i förhållandet till gran-narne intet som förtjenar uppmärksammas, men ifrån hösten 1356 var konung
Källa: Project Runeberg ·
