Sida 21
Folkungatidens slut. 1350—1389
handlat de svenska fångarne i Novgorod, beskyllande dem och deras konung for att vara röfvare och missgerningsmän, hvilka bara ville bereda undergång åt handeln på Novgorod och Ryssland, och att de yrkat på fångarnes nedgörande, ja, att när en köpman förbarmat sig öfver fångarne och gifvit dem af sina egodelar, för att skyla deras nakenhet och skaffa dem det nödvändiga till att uppehålla lifvet, då de voro nära att förgås af hunger och törst, så utstötte de öfriga köpmännen honom ur sitt lag, hvarpå han af ryssanfe blef halshuggen.
Men konungens klagomål gälde äfven tyskarnes öfvermodiga och våldsamma uppträdande i Norge och i Sverige, i synnerhet på marknadsplatserna vid Skanör och Falsterbo. Frön till tvistigheter mellan tyskarne der och konnngens tjenstemän saknades aldrig; de förre sökte vinna allt mera oberoende, de senare begagnade sig af alla anledningar för att skaffa konungen och sig inkomster. Det hade af gammalt varit vanligt, att de tyska handt-verkare, som under den lifligaste handelstiden besökte tyskarnes läger vid de två städerna, till konungens fogde erlade en viss penningafgift. En gång kommo två buntmakare i träta och slagsmål och fingo till försoning gifva fogden hvar sitt skinn. Efter detta utkräfdes ett sådant af hvar buntmakare, liksom af andra handtverkare prof på deras arbeten. Andra fall omtalas i städernas klagoskrifvelser. Hösten 1352 råkade köpmännen från Kampen i strid med borgame från Stralsund, Rostock och Wismar. Våldsamheter be-gingos, och Skånes höfvidsman herr Lars Karlsson (hvilken hade deltagit i det iyska kriget) omfattade med glädje tillfället att erbjuda stralsundarne sin hjelp mot den holländska hansestaden. Två år senare (i september 1354) utbröt en strid mellan lUbeckame och stettinarne på Munkeholm invid Falsterbo, vid hvilket tillfälle bodar brändes, den svenske fogden ihjälslogs och hans lik uppbrändes. Denna gång var dock tyskarnes skuld så uppenbar, att Ltlbeck och Stettin i största hast vidtogo åtgärder för att blidka alla som hade klagomål att anföra. Huru ömtåliga förhållandena voro mellan Sverige och hansestädema, synes bäst deraf, att under tiden mellan den 9 augusti 1352 och midsommarn 1361, hvilket år en definitiv fred afslöts, uppgjordes icke mindre än sju stilleståndsfördrag på längre eller kortare tid. Vid de flesta använde, konung Magnus till underhandlare sin svåger hertigen af Mecklenburg.
Emellertid spelade vid denna tid de tyska städerna allenast en birol.
Det var förhållandena till Danmark och till Mecklenburg som voro de af-görande.
År 1350 afslöt konung Valdemar en hemlig traktat med hertig Albrekt, genom hvilken han lofvar denne en belöning af 10 000 mark silfver, derest han kunde sätta den danske konungen i besittning af Helsingborgs fäste. Aldrig hade konung Valdemar uppgifvit tanken på att återfå de år 1343 af-trädda landskapen. Det var icke hans vana att känna sig bunden af högtidligt afslutna fördrag, och med en ihärdighet, som skulle förtjena vår odelade aktning, derest hon varit parad med ärlighet, fullföljde han sina en gång fattade planer, med öppna handlingar och med svekfulla anslag, gång efter
( ^.ooQle
Källa: Project Runeberg ·
