Sida 20
Folkungatidens slut. 1350—1389
nyttigt att utmärka. Fig. 9—14 gifva prof på dessa mynt, hvilka ofta visa en ganska god gravyr1.
Under det i öster ryssarne gjorde sig bemärkta nästan uteslutande genom sina grymma härjningar och den tyska orden ännu icke hade begynt gripa in i Nordens angelägenheter, voro så mycket vigtigare de förhållanden som kunde uppstå till hansestäderna, grefvarne af Holstein, hertigen af Mecklenburg samt konung Valdemar Atterdag2 i Danmark. De båda senare voro mästare i bedräglig och lömsk ränkslughet och dessutom oroligt energiska i fullföljandet af sina planer. Konung Magnus var dem tydligen icke vuxen. Så mycket mera må man beklaga, att han icke lyssnade till fru Birgittas varning med afseende på hertig Albrekt: det duger icke att släppa räfven in i gåshuset.
De yttre politiska förhållandena ega vid denna tid, liksom under den återstående delen af medeltiden, en karakter, som gör dem i vår tids ögon vidunderliga. En stor brist på offentlig redlighet, ständiga möten med underhandlingar, som sällan afslutas, oupphörliga ändringar i de ledande personernas
## M
9 11 13
9—14.
#■#
12
Silfrermynt efter 1354 års myntfot.
14
ställning, mått och steg som icke leda till något resultat — allt detta gör, att det inre sammanhanget mellan de yttre tilldragelserna är svårt att finna, i synnerhet som källuppgifterna äro mycket knapphändiga, och det hela synes oss icke vara egnadt att väcka några sympatier.
Förhållandet till hansestäderna var icke fiendtligt, men det var mycket osäkert. Klagomål fördes å båda sidor. Konung Magnus besvärade sig der-öfver att städernas köpman sintressen förledde dem att gifva understöd åt hans och kyrkans fiender, »ryssar, novgoroder och pleskover». Är det sant hvad han anför, hade visserligen hansestäderna gjort sig skyldiga icke allenast till egennytta, utan ock till omensklig grymhet. Konung Magnus påstår nämligen, att städerna försågo ryssarne med vapen, kläde, salt, jern, sill och andra nödvändighetsvaror, att de tyska köpmännen på hånligt sätt be- * *
1 Dessa mynt pläga hänföras till folknngaregenterne i allmänhet, men deras stil och fyndomständigheter göra det nödigt att hänföra dem till midten of 1300-talet. Se vidare Vitterbets- .. . akademiens månadsblad 1876, s. 33.
* Kallas af senare historieskrifvare än den tredje än den fjerde.
Källa: Project Runeberg ·
