Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

honom. Forst i oktober 1355 dömes konung Magnus att inom en månad efter domens delgifvande inbetala sin skuld, men ännu något senare, i februari 1356, skriiver Innocentius VI helt vänligt till honom och hans gemål. »Om du, käraste son, heter det i brefvet till konungen, besinnade de dryga utgifter och mångahanda trångmål, af hvilka din moder, den romerska kyrkan, ständigt tryckes, hvilka varit för länge och for vida kända för att du skulle vara okunnig om dem, tro vi för visso och tvifla icke det minsta, att du af din kärlek till kyrkan skulle drifvas till medlidande, så att du icke allenast betalade hvad du är skyldig, utan ock gåfve en riklig hjelp af din egen förmögenhet. Men efter som antingen mångfalden af dina göromål, genom hvilka du förströs, eller ditt lands afekilda läge hindrat dig att noga gifva akt på kyrkans nöd och betryck, vilja vi för din höghet i korthet lemna dig en skildring deraf.» Han beder att lånet må utan dröjsmål inbetalas, »så att vi må hos dig finna den barnsliga kärlek och medlidsamhet som vi hoppas och så att vi icke behöfva använda andra medel». Redan i följande månad fingo tre tyska andlige i uppdrag att fordra lånets utbetalning inom fyra månader efter påminnelse eller ock bannlysa konungen och hans medgäldenärer. Påminnelsen framfördes icke med synnerlig skyndsamhet, ty forst i maj 1358 underrättas erkebiskopen af Lund, en af löftesmännen, att bannlysningen hotar honom. Den 30 maj samma år anmodas 21 nordiska erkebiskopar och biskopar att i sina kyrkor, under klockors klang samt under påtändande och utsläckande af ljus, förkunna bannlysningen öfver konung Magnus, hvilket straff drabbade äfven hans medlöftesmän.

Vid den tiden hade vigtiga förändringar timat i landet, hvilka det återstår oss att lära känna, innan vi se slutet af det stora skuldfordringsmålet. Påfvens mildhet mot den svenske konungen är så mycket märkligare som han verkligen sjelf befann sig i stor penningförlägenhet. Hans inkomster gingo icke fullt upp mot haus utgifter, hvilka voro af vexlande slag och i allmänhet ganska dryga. Så till exempel uppgingo påfvens utgifter för år till hans kök till två tredjedelar af den skuldsumma som i åratal tryckte Sverige och vållade, att dess konung och landets förnämste så väl bland andlige som verldslige till en tid belädes med kyrkans bann. «

Under denna period infördes den 22 februari 1354 i Sverige ett nytt mynt, enligt uppgift i tidens handlingar. Det är antagligen mynt af detta slag som någon gång hittats i jorden i vårt land: små silfvermynt, något tjockare än de äldre svenska medeltidsmynten, med å ena sidan folkunga-vapnet, ett stående lejon med eller utan tre snedbjelkar, med eller utan punkter (eller hjertan) i faltet, samt å andra sidan med tre kronor stälda omkring en bokstaf, ett torn, ett kors eller en ros. Det är troligt, att man myntade den tiden på flere ställen i Sverige, men näppeligen voro myntorterna så många som de inom de tre kronorna förekommande tecknen. Det är ej heller troligt, att de beteckna myntmästare, utan utmärka de måhända sannolikast myntningsserier. Det var nämligen under medeltiden mycket vanligt att göra smärre förändringar i myntet, hvilka det var, om icke nödigt, åtminstone