Sida 18
Folkungatidens slut. 1350—1389
Sålunda finna vi henne verksam för att genom lån skaffa konung Magnus okad penningtillgång, »på grund af den i Sverige, Norge och Skåne för tillfallet tvingande nöden och för de farliga krig hvilka nu ständigt pågå och som äfven med sannolikhet väntas för den närmaste tiden»; förmodligen menas, åtminstone i främsta rummet, kriget mot ryssarae. En herredag var utlyst till Jönköping 1351, hvarest de rådsherrar och andra ädlingar, som hade infunnit sig, mötte den påflige legaten Jean de Guilbert i den kammare, som drottning Blanche bebodde i stadens gråbrödrakloster, och uppgjorde med honom, att han skulle till dem som lån öfverlemna allt hvad han insamlade för påfve-stolens räkning. En del deraf skulle återbetalas till ett handelshus i Brtigge före nästa midsommar, återstoden på hösten. Af ordalagén i lånehandlingen kunde man sluta, att samtliga de deri omnämda personerna varit hufvud-parter och icke allenast borgensmän; det heter nämligen, att lånet gjordes af drottningen för att bevara rikena Sverige och Norge samt alla hennes gods och panter, af biskopame till värn och skydd för deras kyrkor och dessaa gods, af riksråden och de öfriga ädlingarne till försvar för rikena och deras egna gods. Af andra bref synes det dock, att den påfliga räntekammaren allenast i det fall, att konungen icke betalade, ämnade hålla sig till de öfrige.
Efter lånefördraget i Jönköping uppmanades de biskopar och rådsherrar, som icke varit närvarande, att underkasta sig samma förbindelser som löftes-männen. Biskoparne gjorde det, men de verldsliga rådsherrarne vägrade. Med insamlandet gick det temligen långsamt, så att när konung Magnus, vid ett sammanträde i Kalmar slottskapell den 12 juli 1351, godkände fördraget, kunde han icke qvittera större belopp än 12 000 mark svenska penningar. Den slutliga lånesumman, innefattande insamlingen så väl i Sverige som i Norge, gick upp till något mer än 22 000 mark1. I de sista handlingarna rörande detta lån upptages summan till något mer än 25 000 mark, utan att det angifves, hvar-ifrån tillägget kommit. Måhända var det en tillökning som straff för den mycket fördröjda inbetalningen.
Till dennas verkställande fans det icke mycket goda utsigter. Visserligen hade man att som inkomst beräkna den konung Magnus tillerkända hälften af fyraårstionden för åren 1352—1356, men å andra sidan voro afbrännin-garna stora. Utom alla löpande utgifter, hvilka vi icke kunna beräkna, fore-komma några poster som nämnas i urkunderna. Sommarn 1352 lät konung Magnus utlösa sina kronor hvilka voro lemnade till Ltibeck som säkerhet för ett lån; litet senare förbinder han sig att under loppet af de närmaste åren utbetala till främmande furstar, xför att vinna dem för sina syften och sin tjenst, betydliga summor, som flere gånger öfverstego det från påfven lånade beloppet.
Den helige fadern behandlade sin gäldenär med en underbar mildhet, hvilken tydligt visar, att konung Magnus måtte hafva stått ganska väl hos
1 Med beräkning af silfrets olika värde förr och na kan denna summa anses uppgå (ill in* emot halfannan million kronor.
Källa: Project Runeberg ·
