Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

var tidtals i verkligt behof af hjelp, konung Kristiern var alltid angelägen att få penningar, och han fordrade äfven af orden en hederlig ersättning for sitt bistånd, hvarförutan han sträfvade efter att fa landbesittningar i Estlandr som fordom hade tillhört Danmark. Han hade till sist lofvat att gå anfallsvis till väga under våren 1456, men då kommo utsigtema att vinna Sverige krona främst på dagordningen. När han hade vunnit den svenska kronan och konung Karl hade fått en fristad i Danzig, vände detta hans uppmärksamhet åter på de äldre, till en tid tillbakasatta planerna, men han nöjde sig med att sända en protest till staden, för det den lät konung Karl vistas inom dess murar och af honom mottog lån, ehuru de medel han använde tillhörde den svenska staten. Danzigs borgmästare och råd svarade, att de hade så länge haft fred med Sverige, att de icke kunde förvägra konung Karl säkerhet till hans person, och hade dessutom konung Kasimir tillförsäkrat honom skydd. Under hösten 1457 förnyade konung Kristiern förbundet med den tyska orden, men kriget inskränkte sig fortfarande till sjöröfverier; Danzig och Polen påstodo sig aldrig hafva fatt en ordentlig krigsförklaring, framförd, såsom seden fordrade, muntligen af en härold. Men vare sig kriget kommit till stånd med iakttagande af alla formaliteter eller icke, var det lika hindrande för handeln, hvadan lubeckarne försökte bemedla en fred. Ett stillestånd afslöts i juli 1458, hvilket under hand förlängdes. Detta hindrade dock icke konung Kristiern att gång efter annan komma fram med anklagelser, såsom att konung Karl hade uppgjort en plan, att Stockholms slott med stad, Nyköpings, Åbo och Viborgs slott samt Söderköpings stad skulle på en och samma dag genom förräderi bringas i hans händer, hvilket ock hade lyckats med Viborg, hvars återtagande hade kostat konung Kristiern tio tusen gyllen. Danzig svarade, att om konung Karl hade haft någon del deri, hade likväl detta skett före stilleståndets afslutande och hade således intet att betyda, och konung Karl förnekade för öfrigt all vetskap om det liela. En annan gång klagade konung Kristiern, att Karl en gång hade i Artushof, salen der Danzigs patriciska sällskap plägade hålla sina festliga samqväm, låtit uppsätta en smädeskrift mot konungen, hans förfäder, riddare och män. Danzigs råd svarade, att det visste intet derom och att konung Karl nekade till att hafva uppslagit någon sådan skrift i Artushof, hvadan rådet icke ville taga någon vidare befattning med saken. Deremot lät konung Kristiern och hans gemål plundra flere danzigska skepp. Danzigarne behandlade på samma sätt danska fartyg, och det lyckades dem till sist att eröfra tvenne danska örlogsskepp och att af besättningen få en bekännelse, att de voro af konung Kristiern och drottning Dorotea utsända med det bestämda uppdraget att ofreda danzigarne. Till sist afstannade osämjan. Konung Karl lemnade Danzig år 1464, och två år senare måste den preussiska orden erkänna Polens öfverhöghet, hvarförutan konung Kristiern hade tillräckligt mycket att £Öra på annat håll. Emellertid hade under loppet af flere år handeln på Östersjön blifvit snart sagdt gjord om intet utan något tvingande skäl. Han sestäderna hade visserligen år 1458 af konung Kristiern erhållit