Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

ytterst vidsträckta privilegier på Sverige, hvilka under de oroliga tiderna voro dem till ringa nytta, men hansan var vid denna tid for svag att med vapenmakt göra sina anspråk gällande.

Äfven med andra makter kom konung Kristiem i strid. År 1456 af-slöt han med konung Charles YII i Frankrike ett förbund mot England, och ur stridigheter med Skotland skildes han med förlusten af Hebriderna, Orkn-och Shetlandsöarna, hvilka afträddes, då hans dotter Margareta år 1468 förmäldes med den skotske konungen James III. Om den fiende deremot, som genom sitt granskap var farlig och som allt emellanåt oroade så väl Norge som i synnerhet Finland, nämligen fristaten Stora Novgorod, bekymrade sig konung Kristiem föga.. Novgoroderne blefvo visserligen till sist benägna för fred och förbundo sig till och med att utgifva någon skadeersättning, men detta berodde alls icke på någon konungens förtjenst, utan allenast derpå, att de fingo så mycket annat att tänka på, när den i Moskva residerande storfursten Ivan Vasiljevitsj’s makt oupphörligt växte på bekostnad af det mongoliska herraväldet i Ryssland och han uppenbarligen icke nöjde sig dermed, utan äfven ville underlägga sig handelsstaden vid Ilmen, hvilken under så långa tider hade varit den vesterländska bildningens yttersta utpost mot öster. Emellertid gåfvo ryssarnes fiendtligheter konungen anledning att gång efter annan pålägga skatter.

Det är ännu åt ett annat konung Kristierns förhållande till utlandet, som vi måste egna någon uppmärksamhet, så vida det vigtigaste af alla, som det beredde honom oändliga svårigheter och till sist beröfvade honom den svenska kronan.

Vi hafva sett (s. 178) huru grefve Adolf af Holstein hade omsider fått, hvad hans förfäder så ifrigt eftersträfvat, Slesvig som ett ärftligt län; när danskame ville bryta med konung Erik af Pommern, måste de skaffa sig en bundsförvandt, och de kastade sig då i armarna på den holsteinske grefven, hvilken naturligtvis sjelf föreskref vilkoren. Derefter gick hans sträfvan ut på att förena hertigdömet Slesvig och grefskapet Holstein till ett oskiljaktigt helt. Men vinsten af alla hans och hans föregångares sträfvanden syntes temligen tvifvelaktig, alldenstund hertig Adolf, ehuru tvenne gånger gift, icke hade några barn. Han afled i december 1459 och med honom utgick den holstein-schaumburgska linien. Frågan om arfvet efter honom hade allt utseende att blifva brännande. En utväg hade varit att draga Slesvig åter till Danmark såsom ett ledigt vordet län och öfverlåta Holstein åt dess öde, men ridderskapet i de två områdena höll på deras enhet, och Danmark godkände den förening som hade blifvit sluten mellan det danska och det tyska landet. Emellertid hade slesvigarne och holsteinarae olika mening angående valet af hertig Adolfs efterträdare. De förre önskade till herre konung Kristiem, emedan de i annat fall befarade krig med Danmark, och hade hertig Adolf åtminstone tidigare bestämt honom till sin arfvinge; de senare åter ville, likaledes af benägenhet att undvika ofred, till herre hafva någon medlem af en schaumburgsk sidolinie, hvars område gränsade intill Holstein och