Sida 372
Riksföreståndarnes tid. 1470—1521
beten; utan smed kan ingen berga sig. Såsom grammatikan visar våg till andra andliga konster, så visar smideskonsten väg till de andra verldsliga konsterna. >
Men dessa bandtverkarlag voro icke de enda föreningar som funnos i Stockholm och andra svenska medeltidsstader. Der funnos äfven andra brödraskap eller gillen, hvilkas medlemmar icke hade samma yrke, men förenade sig tidtals i gemensam festglädje, underhöllo gudstjenst och milda stiftelser och sörjde för brödemes snara förlossande ur skärselden. Sådana gillen, hvilka vanligen buro ett helgons namn, funnos i stor myckenhet i Stockholm, men vid denna tid var det ett som i betydelse och anseende vida öfverträffade alla de andra, nämligen den heliga lekamens gille (jfr s. 198), som hade sin huf-vudgård vid Skomakargatan, men egde andra fastigheter här och der i staden. Alla stadens prester voro skyldiga att inträda i detta gille, men det stod äfven öppet för lekmän, både män och qvinnor.
Helt visst firade detta gille med stor högtidlighet sin fest söndagen efter den helige Martins dag (den 11 november) år 1471. Under de tvenne föregående åren hade tidens oro och nöd så tungt hvilat på sinnena i Stockholm, att man icke hade »druckit» något gille. Nu var deremot, till en del genom borgames mannamod, en stor seger vunnen utanför stadens murar och man kunde i trygghet egna sig åt fredliga värf. Tvifvelsutan gingo den gången mer än vanligt märkliga män i processionen, som förde hostian genom stadens gator; ty medlemmar af gillet voro, bland andra, herr Nils Sture med sin fru, herr Johan Kristersson (vase) och Knut Posse.
Under det handtverkarembetena förenade män af samma yrke och höllo hos dem uppe en stark enhetskänsla, så förde de andra gillena tillsammans män och qvinnor af skilda stånd — der sutto vid festerna samman herr riddaren med fru, herr borgmästaren, den andlige och handtverkaren, alla med samma syselsättning, alla underkastade samma lagar. Dessa senare gillen vidgade således kretsen af sammanhörighet och måste icke litet hafva bidragit till att höja borgerskapets tankar om sig sjelft.
Gillena voro således goda medel till höjande af borgerskapets sjelfkänsla och dermed äfven till höjande af dess rol i samhället. Man skulle kunna undra deröfver, att borgerskapet med sina hjelpmedel icke långt tidigare förvärfvade en betydligare ställning inom staten, men söndringen mellan tyskar och svenskar hade varit så stor, att den hindrat en kraftig samverkan. Nu var detta hinder undanröjdt, nu först har man rätt att tala om ett svenskt borgerskap i Sveriges städer.
Det fosterländska sinnelaget kom till utbrott genom den seger de svenska vapnen hade vunnit den 10 oktober 1471 och genom den lyftning i sinnena som segerjublet framkallade. Om vi dertill lägga, att denna seger för lång tid friade svenskarne från danskames anfall, att den möjliggjorde den fred, det väl behöfliga lugn, som under det följande fjerdedels seklet rådde i landet då må vi med skäl säga, att få strider hafva haft en så stor betydelse i rår historia som denna.
Källa: Project Runeberg ·
