Sida 374
Riksföreståndarnes tid. 1470—1521
sveii8kame skulle få föras; den som vågade förorda en sådan skulle aflifvasr och när Sverige hade blifvit eröfradt, skulle allt ridderskapet jagas från dess gods, förjagas eller aflifvas, alla bönder i Dalarna skulle utrotas och deras land upplåtas åt kolonier af vilda skottar, i Stockholm skulle de förnämsta borgame afrättas, de öfriga fördrifvas och staden öfverlåtas åt främlingar. Ingen andlig man skulle vidare få hafva någon verldslig makt, aldrig besitta en borg eller fäste, utan skulle biskoparne nöja sig med en boning vid sidan af domkyrkan. Erkebiskopen skulle icke hafva större inkomster än att. han kunde underhålla tolf eller fjorton hästar, en biskop kunde nöja sig med fem. Alla medlemmarne i ett domkapitel skulle äta vid samjna bord och ingen af dem fick hafva mer än en sven. Slutligen skulle alla kyrkans inkomster, som i följd af dessa inskränkningar blefvo öfverfiödiga, indragas under kronan. Städerna skulle mista sina fri- och rättigheter; landets furstar skulle i dem hafva all makt, äfven att efter behag tillsätta rådet. En af konung Kristierns sekreterare röjde efter dennes död alla dessa planer för herr Sten. Konung Kristiem lefde nämligen icke så länge, att han fick se dessa högtflygande planer förverkligas, men på sin dödsbädd yppade han dem för drottning Dorotea och sin son Hans och lade dem på hjertat att sörja för deras utförande.
Den enda frukten af konung Kristierns utländska resa blef en bannlysning. Under sin vistelse i Roma klagade han deröfver, att svenskarne envist undanhöllo drottning Dorotea hennes morgongåfva, och Sixtus IV förordnade om förhör med dem som icke ville uppfylla drottningens fordringar samt hotade det svenska folket med bannlysning, derest det icke ville pa nytt underkasta sig konung Kristiern. Drottning Dorotea reste sjelf till Roma, för att utverka mera afgörande mått och steg. Herr Sten Sture sände då till den helige fadern prestmannen Hemming Gad för att inlägga en gensaga. En tid vann han gehör hos påfven, och då upphäfdes bannet, en annan tid vunno drottningens föreställningar öfverhajiden och då förnyades bannlysningen. Den tid var dock nu förbi, då man fäste synnerlig vigt vid påfvens bestraffningar.
Så snart konung Kristiern hade återkommit till sitt rike, skyndade han att (januari 1476) afsluta förlikning. I augusti hölls ett unionsmöte i Kalmar och fyra der utsedda ombud, biskop Hans Marqvardsson i Skara, riddarne Gustaf Karlsson och Åke Jönsson samt väpnaren Arvid Trolle, sändes till Ronneby för att der fortsätta underhandlingarna med konungen. De lofvade, att nästa år skulle hela Sverige å nyo hylla honom, hvaremot han lofvade att akta Sveriges lag, att icke bortgifva eller återtaga län utan rådets samtycke, att icke, så vida icke rådet fann det vara nödigt, bortgifva några pantlän, att öfverskottet af rikets skatt skulle stanna inom riket, att svenska män skulle väljas till drot-sete, marsk och kammarmästare (skattmästare), att inga utländingar skulle bekläda embeten vid hofvet eller i städerna, ej heller erhålla pastorat, som konungen hade att bortgifva, att han icke skulle blanda sig i tillsättningen af biskopar och andra prelater, samt att efter hans död skulle de tre rikenas
Källa: Project Runeberg ·
