Sida 411
Riksföreståndarnes tid. 1470—1521
herr Sten bestämma, om en riksdag borde sammankallas eller om man skulle tala vid allmogen i hvar lagsaga för sig; ett rådsmöte ansåg han icke behöfva hållas, förrän det blef öppet vatten.
På det svenska rådets begäran lofvade konung Hans att anmoda den ryske storfursten om ett stillestånd och sände i slutet af januari 1495 ett bud till honom. Men herr Sten, som fruktade att budet kunde hafva hemliga uppdrag, skref till herr Nils Eriksson (gyllenstjerna) och de andra höfdingarne för hären vid Viborg, att de efter bästa ompröfvande skulle fortskaffa budet in åt Ryssland eller ock sända det tillbaka. De gjorde det senare. I februari möttes herr Sten och erkebiskopen i Upsala domkapitel och afhandlade de sväfvaude frågorna; de lofvade att gifva hvarandra skriftliga intyg, att de icke hade något emot hvarandra. I mars hölls ett allmänt möte i Linköping, vid hvilket rikets råd och män slöto ett fast besvuret broderskap, vänlig och kärlig vänskap med »sin käre höfvidsman herr Sten Sture», och der man i öfrigt förband sig att med lif och makt välja sig mot de omilda ryssar och andra rikets fiender samt bestämde, att erkebiskop Jakob, biskoparne Henrik i Linköping och Kort i Strengnäs, herr Sten och några andra af rådet skulle å Sveriges vägnar deltaga i kalmarmötet, för att der till det yttersta och bästa, som Gud ger dem nåd till, beskärma och försvara Sveriges sak. Hansestädema och livländska orden underrättades om att enighet rådde i landet och de anmodades att sända ombud till kalmarmötet.
På utsatt tid (midsommarn 1495) infunno sig konung Hans, de danska ombuden och några af de svenska i Kalmar, men herr Sten, erkebiskopen och några andra dröjde. De hade fått bud att herr Nils Eriksson afiidit i Viborg och de måste tillsätta en efterträdare, hvartill utsågs Knut Posse. Derefter stego de om bord för att begifva sig till Kalmar, men hindrades af vidriga vindar och när de kommo fram hade konungen och danskarne, efter fem veckors väntan, lemnat staden. Den 1 september hölls ett nytt möte i Kalmar, vid hvilket freden mellan rikena stadfästes och bestämdes att alla andra frågor skulle afgöras vid ett möte i Ny Lödöse midsommarstiden 1496.
Kort efter herr Nils Erikssons död böljade konung Hans’ bundsförvandter ryssarne anfalla Finland. Viborg hade en kraftig höfding i Knut Posse; det hade en besättning af tyska soldater under befäl af en tapper man Hartwig Winholt. Svenska trupper hade för öfrigt under de senaste åren varit förlagda i närheten af denna vigtiga gränsfåstning, och i augusti ut-skrefs i Finland hvar femte af alla män som fylt femton år, senare uppbådades alla vapenföra. En stor rysk här ryckte öfver gränsen, härjande, brännande och mördande; i slutet af september stod den utanför Viborg. I böljan gjorde Knut Posse täta utfall, men fann snart ätt han icke kunde lita på nylandsbönderne, hvilka blefvo rädda när de kommo i fiendens närhet, och han måste derför nöja sig med att försvara sig, hvilket han ock gjorde på det manligaste sätt. Gång efter annan stormade de väl rustade ryssarne. Sedan två af fastets torn hade ramlat för deras kulor och de hade skjutit en öppning i det tredje, stormade de den 30 november, togo ett torn och voro färdiga
Källa: Project Runeberg ·
