Sida 51
Folkungatidens slut. 1350—1389
skrifveise af konung Håkan från år 1370 veta vi, att de svenska ombuden, biskop Nils i Linköping, herr Erengisle Sunesson, grefve af Orknöarna, herr Nils Turesson, drotsete i Sverige, herr Bengt Filipsson, herr Karl Ulfeson, herr Jon Hjärne, herr Peter Bonde, riddare, samt väpname Bo Jonsson, Anund Hem-mingsson, Arvid Göstafsson (sparre) och Torkel Erengislesson — som vitne namnes dessutom herr Herman van Yitzen — hade medfört sina kreditiv-bref, en forteckning på de yttersta eftergifter som de finge göra, hvarvid det var dem uttryckligen förbjudet att afstå något slott och län, samt pergament-blauketter med konungarnes sigill, på hvilka de afslutna traktaterna skulle skrifvas. De öfverskredo således sin fullmakt och för att dölja detta togo de icke bem traktaterna till granskning, utan aflemnade dem genast till hanse-stadema, och framlemnade icke ens vid återkomsten de förbindelser som städerna lemnat i utbyte. Detta deras beteende kan omöjligen få ett annat namn än landsförräderi.
På senhösten 1361 uppkom spänning mellan Håkan, som vid denna tid antager titel af »Sveriges furste», och fadern. Den 15 februari 1362 blef Håkan vid Mora stenar hyllad till konung i Sverige jemte fadern. Det bestämdes vid detta tillfälle, att Finlands lagman skulle, liksom innehaivame af rikets sju gamla lagmansdömen, deltaga i konungavalet. Lagman i Finland var nu herr NHs Turesson. Hvaruti oenigheten mellan Magnus och Håkan bestod, känna vi icke, men vi måste, när vi se det ofvannämda förordnandet, som utfärdades vid konung Håkans val, beseglas just af de mot konung Magnus fiendtliga stormännen, sätta denna oenighet i förbindelse med deras stämplingar. Den 27 april voro båda konungarne i Lödöse och utfärdade der ett tillkännagifvande, att fred och vänskap nu voro mellan dem ingångna.
Yid den tiden voro några af de upproriska stormännen åter i Tyskland for att bedja hansan framför allt vända sig mot Helsingborg samt för att uppköpa hvaijehanda förnödenheter och hyra krigsskepp som skulle föras af de holsteinska grefvarne i det tillstundande kriget med Danmark (s. 47). För-gäfves väntade konungarne, att de skulle återkomma för att redogöra för utgången af sin beskickning. Herr Nils Turesson och biskop Nils af Linköping voro i juni månad i Kalmar, som tillhörde holsteinarne, men andra torde hafva stannat qvar i Tyskland, hvarest den 25 juli firades, på slottet Plön i Holstein, vigselakten mellan jungfru Elisabet och konung Håkan, hvilken der-vid representerades af herr Herman van Vitzen. Den 17 december seglade herr Herman med furstinnan ut från Travemtinde, men hon skulle aldrig nå sin bestämmelse. Skeppet blef vinddrifvet och kom till stranden af Bornholm, hvarest erkebiskop Nils af Lund, en ifrig anhängare af konung Valdemar, mottog henne och höll henne i förvar. Grefve Henrik vände sig till Lii-beck med begäran om dess mellankomst; liibeckarne vände sig till det danska rådet, som svarade nej, att saken icke kunde hjelpas, ty Håkan var redan förmäld med Margareta, hvilken var så nära slägt till Elisabet att äfven oin
1 Elisabet och Margareta voro srsslingar.
Källa: Project Runeberg ·
