Sida 54
Folkungatidens slut. 1350—1389
Linköping, herrar Nils Turesson, Karl af Toffca, Karl af Ulfåsa, Erik Karlsson och Bengt Filipsson samt väpnaren Bo Jonsson tillbragt vintern i Visby. De kunna dock icke hafva kommit dit förr än i februari, ty herr Bengt var ännu den 1 februari i Strengnäs. Strax efter påsk, som år 1363 infoll den 2 april, foro de öfver till Tyskland för att på eget bevåg bjuda ut Sveriges krona åt en främmande furste.
De foro således öfver till Tyskland just vid den tid (den 9 april), då konung Håkans bröllop stod. Den tioåriga bruden torde hafva foljt med drottning Blanche till Norge. Hon fick till hofmästarinna fru Märta, en dotter af herr Ulf Gudmarsson och fru Birgitta samt vid denna tid gift med herr Knut Algotsson, hvilken lefde i Norge eller åtminstone inom närliggande delar af Sverige, sedan han blifvit jemte brodern hertig Bengt land»* förvist. Drottning Margareta uppfostrades af henne tillsammans med dottern Ingegerd Knutsdotter, som sedermera blef abbedissa i Vadstena.
Men året bragte icke allenast bröllop, utan ock dödsfall. Hertig Kristofer dog, såsom redan är nämdt, den 11 juni, och drottning Blanche afled mot årets slut. Ryktet, som vid furstliga dödsfall gema berättar om onaturliga dödsorsaker, visste förtälja, att båda blifvit förgiftade under bröl-lopshögtidligheterna. Det torde icke behöfvas något försök till bevisning, att detta rykte här, liksom snart sagdt i alla dylika fall, icke fortjenar någon tillit.
Visby och Gotland.
Valdemars härjande öfverfall af år 1361 var för staden och ön olycksdigert. Staden blef för den närmaste tiden, såsom tillhörande Danmark, utesluten ur hansan; först i juni 1363 deltaga Visbys ombud i en hansedag. Staden återvann aldrig sin tidigare blomstring, och äfven på landsbygden märker man efter midten af 1300-talet en allmän afmattning i de mångsidiga sträfvanden som dessförinnan hade frambragt så mycket stort och fagert. Det är icke mer än billigt, att vi här kasta en afskedets blick på öns svunna glans.
Redan under hednisk tid hade denna ö, tack vare sitt läge, varit af den största betydelse. Att öfver allt rådde en rik kultur, som under beröring
en del af länet. Påfvens brcf är vunligt, lian tackar mycket for den stora välvilja som konungen Rade visat de nyligen till Avignon återkomna legaterne, men samtidigt uppmanas biskoparne att med all ifver medverka till att skulden blefve betalad. Ar 1361 torde bannlysningen p& nytt hafva trådt i verkställighet. Men i början af är 1362 hade konungen, drottningen och borgensmannen förklarat sig redo att inbetala lånet, och påfvens ombnd lubeckskanikcn Henrik Biskop, som tidigare f&tt tillfi-telsc att i nödfall belägga Sverige med interdikt, fick nn befallning att, så snart halfva skuldsumman var betalad, npphäfva bannlysningen, hvilken bvilode äfven Öfver borgensmännen. Flere afbetalningar omtalas i den närmast följande tidens handlingar.
Källa: Project Runeberg ·
