Sida 55
Folkungatidens slut. 1350—1389
med utlandet gick stadigt framåt, visa oss till fyllest de otaliga fynd som kittats i hennes jord.
För den kristna tiden sakna vi visserligen dessa otaliga vitnesbörd om folkets allmänna välstånd och id. Men i stället hafva enstaka lemningar af privathus, ibland omslutna af belastningar, och framför allt kyrkorna med sin utstyrsel, en lärorik saga att förtälja för efterveriden om forntids makt och myndighet, om begär att göra storverk och förmåga att utföra dem. Tidigt böljade man på ön att uppföra kyrkor, hvartill sand- och kalkstenen lemnade goda ämnen, och när ett nytt slägte bodde i kyrkobyggarnes gårdar, ville de träda i fädrens fotspår och bygga om kyrkorna efter större måttstock och med större prakt. Anda in på 1300-talet kunna vi spåra detta vackra sträfvande, men derefter är det slut. Kraften att fortsätta böljade fattas, och återstoden blef till en tid bruten genom konung Valdemars anfall och de oroliga tider som derefter inbröto öfver ön. Man kan icke få ett ögonskenligare bevis på det tvära afbrottet i öns välstånd och i hennes odlings lifaktighet, än om man betraktar en af de många kyrkor, hvilkas kor blifvit ombygda efter en större plan, utan att man kommit sig för eller kunnat ombygga långhuset och tornet (se fig. 41).
Den konst, hvars alster vi ännu spåra på Gotland, var visserligen till sitt ursprung främmande, men hon hade gjort sig inhemsk genom en sjelfständig utveckling, hade för öfrigt från den egna förkristna odlingen gjort ett och annat lån.
Det var icke allenast byggmästame, som genom att utföra vackra verk skaffade sig ett rykte som gick vida — till Livland inkallades gutniska arkitekter — äfven. bildhuggarne hafva aflagt, i synnerhet under början af 1300-talet, berömliga prof å 42.
Måladt fönster i Lye kyrka på Gotland.
jOOglc
Källa: Project Runeberg ·
