Idun: 1899

'■§3SÜB : 5 , f ‘TSrSàK&Sfci s J?§S^w^Äsi ifiit sas* gsg« _ rfS?£§r*i .. - .„- --v-■ &xig* ' ssE* ' I .-’v)»Kv: IDUN 1899. INFÖDINGARNE TAGA EMOT ANGBATEN. dragning i snöret till ânghvisslan rusa de tjutande och skrattande därifrån. De passagerare, som skola norrut till Uelledistriktet, stiga af vid Bumba vid Itimbiris (en biflod till Kongo) mynning, såvida ej vattenståndet i denna flod tillåter båten gå uppför densamma till Ibembo. Därefter fortsattes resan till Stanley Falls. Från Ibembo gjorde författaren af dessa rader färden till fots genom Stanleys »svarta skog», hvilken, om ej fullt så farlig som i den berömda resandens beskrifning, dock var obehaglig nog. Efter 7 dagars forcerad marsch skedde framkomsten till Djabbir, en station liggande vid Uchefloden, som under namn af Ubangi förenar sig med Kongofloden. Den, som är destinerad till distriktets bortre del, fortsätter resan med pirog. Dessa farkoster ingifva ej vid första anblicken något vidare förtroende, men sedan man gjort en färd i dem samt sett de kraftfulla roddarnas skicklighet i att manövrera, känner man sig trygg. De äro gjorda af en enda trädstam med tillhjälp af eld och yxa. Vanligen äro de förfärdigade af ett hårdt trädslag, mén ej sällan händer det, att den sluge infödingen, då han fått beställning af någon grön nykomling på en pirog, därtill väljer ett mjukt trädslag, som tillåter honom, på minsta möjliga tid med minsta arbete leverera en till utseendet fullkomlig farkost, men hvars hållbarhet är ganska tvifvelaktig. På midten göres ett tak af gräs, hvarunder européen sitter. Längs akterut i botten lägges ett lager af lera för eldstaden. Man intager nämligen vanligen ett eller tvänne mål, under det pirogen är i gång. Roddarne sitta på relingarne samt framdrifva pirogen medels paddlar. De tyckas vara outtröttliga, dessa roddare. Utan afbrott från 6 på morgonen till 4 på eftermicldagen arbeta de samt ofta ännu längre. Färden i pirog är ej obehaglig, sedan man hunnit vänja sig vid roddarnes entoniga sång, som i början är ganska tröttsam. Men som färden kan räcka i 5 à 6 veckor, har man godt tillfälle att vänja sig vid litet af hvarje. Ändtligen är man vid målet efter 5 à 6 månaders resa från Europa. Har färden hittills för den, som kan finna sig i förhållandena och ej begär det omöjliga, varit en lustresa, är det nu slut med friheten och det allvarliga arbetet börjar. Ty det arbetas mycket i Kongostaten och mångfaldiga äro de yrken, man måste göra sig hemmastadd uti, isynnerhet om man fått förtroendet att anlägga en station. Vid framkomsten till platsen för densamma, har man först och främst att skaffa sig och sina soldater tak öfver hufvudet, isynnerhet om regntiden är inne. De första bostäderna göras af gräs och äro snart färdiga; man är visserligen litet trångbodd, men de äro likväl att föredraga framför tälten eller bivuacken under bar himmel. Sedan sändas alla man att skaffa material till zeriban, d. v. s. den stationen omgifvande pallisaden. Härtill väljas 4 till 5 meter långa, raka trädstammar, som ställas tätt intill hvarandra i tre eller flere rader i en för detta ändamål gräfd grop. För att gifva det hela stadga bindas de med lianer vid brösthöjd. Utanför gräfves en djup grop och jorden kastas mot zeriban, hvilken nu är färdig. Én eller flere portar göras naturligtvis. Finnas kanoner, göres för dem en särskild anordning, så att skjutning kan tillåtas i flere riktningar. Som inga glasrutor finnas att tillgå, stängas fönstren noga med luckor af trä. Gardiner uppsättas och bostaden är färdig. Men till allt detta behöfs plank och spik. I verktygsförrådet finnes litet af hvarje; till och med en långsåg. Nu gäller det att kunna använda densamma. Är lyckan god, finnes det kanske någon eller några bland soldaterna, värfvade på västkusten af Afrika, som, om de ej kunna ZERIBA. LÖJTNANT SVINHUFVUDS BOSTAD VID STATIONEN. När dessa arbeten äro gjorda, införes den reglementerade dagordningen. Kl. 5 blåses revelj, kl. 6 är uppställning till exercis, hvilken fortgår till kl. 9. Från 9,15—11,30 arbetas på byggnaderna, i planteringarna o. s. v., därpå är middagsrast till kl. 2,30, då arbetet återigen vidtager till kl. 5,30. Med vaktombytet kl. 6 är det slut för dagen. Som nämnts utföras arbeten af olika slag under en europés uppsikt. Gräshyddorna få snart lämna plats för bostäder, som, ehuru äfven de primitiva, dock göra skäl för namnet. I väntan på att tegelfabrikationen skall komma i gång, hvilket ej kan ske förrän en hel del viktigare saker utförts, byggas bostäder af en blandning af 1er och finhackad halm. Först göres en stomme; stolpar, så raka som möjligt samt så höga, som rummen önskas, nedsättas i marken på hvarje meter. De förbindas sinsemellan med smala grenar, häremellan lägges nu leran. Men dessförinnan har taket af halm gjorts, för det att arbetet med leran skall kunna pågå ostördt af de hvarje dag under regntiden återkommande tropiska regnskurarne. Murarne göras så släta som möjligt, hvarpå de hvitmenas. Rummen äro tvänne, åtskilda af en veranda, som användes till matsal, samlingsrum o. s. v. De prydas med mattor, hudar samt vapen, köpta af infödingarne. Möbler, såsom bord, stolar och skåp, förfärdigas. TRADGARD PA STATIONEN. sköta en dylik såg, dock sett en sådan, samt huru sågningen utföres. Dessa män uttagas, och som negern långt ifrån är så dum, som man gärna föreställer sig i Europa, har man snart skapliga plankor, hvilka blifva allt bättre och bättre, isynnerhet då en extra premie erhålles för hvarje användbar planka. „ För att göra spik engageras en smed från någon af de kringliggande byarne, och som han är van att göra svårare saker än det, som nu begäres af honom, har han inom kort lämnat en mycket god vara. Samtidigt inviger han två eller tre af stationens soldater i sitt yrkes hemligheter. Järn köpes af infödingarne, som själfva bryta malmen, hvilken de smälta i två till tre meter höga masugnar. Äfven tagas de lådor och tygbalar omgifvande järnbanden samt till och med, då allt annat råämne tryter, patronhylsor. Samtidigt med byggnadsarbetena hafva röjningsarbeten för blifvande odlingar utförts, hvartill infödingarne lämnat hjälp. Vanligen odlas majs, ris, bönor, bananer och sötpotatis. Bananen är en viktig beståndsdel i både européns och negerns föda. Den har en mångsidig användning. Dels rostas frukten i tunna skifvor samt ätes i stället för bröd till maten, dels kokas den samt ätes till köttet som potatismos, dels göras efterrätter däraf. Frukten bör då vara fullt mogen, d. v. s. skalet vara alldeles gult. I tunna skifvor stekes den jämte honung, hvarpå finnes riklig tillgång i dessa trakter, och man har en delikat efterrätt. Lägger man den mogna bananen i vatten samt ställer alltsammans i solen under några timmar, erhålles en mycket god dryck, som kallas massanga, ett stående namn för öfrigt på en hel del af dylika drycker. För tvålfabrikationen är växten äfven af betydelse. Fruktens skal torkas i solen, samt brännes, hvarpå askan kokas tillsammans med palmolja, då man erhåller en alldeles svart, men dock till tvål användbar produkt. Bladen använda infödingarne som lock på sina lerkärl vid kokning. Stammens saft användes för medicinska ändamål. För européernas räkning anlägges en köksträdgård, hvilken med visserligen mycket arbete och omsorgsfull skötsel lämnar' värdefulla bidrag till köket. Sålunda har man tomater, lök, bönor, salad, rädisor, kål samt till och med gurkor och morötter. Men en oändlig omsorg fordras. De späda plantorna måste täckas för solens brännande strålar samt äfven för det allt nedslående regnet. Men UPPLAG AF ELEFANTBETAR.