Idun: 1899

ILLCJSTRERAD UTI DN ING OCH FOR • KVINNAN HEnnET ■ ^ r4ÉÊàf N:r 32 (607). LÖRDAGEN DEN 22 APRIL 1899. 12:te Årg. PRENUMERATIONSPRIS PR ÅR: Idun .......... .................................................. kr. 5: — Iduns Modetidn.med planscher OCH HANDARB. ___ » 5: — UTGIFNINGSDAGAR : HVARJE ONSDAG OCH LÖRDAG. REDAKTÖR OCH UTGIFVARE : FRITHIOF HELLBERG TRÄFFAS SÄKRAST KL. 2—3. BYRÅ OCH EXPEDITION: KLARA S. KYRKOGATA 16, 1 TR. ÖPPNA KL. 10—5. KOMMISSIONÄRER ANTAGAS ÖFVER HELA LANDET PÅ ALL-DELES SÄRSKILDT förmånl. VILLKOR. Stockholm, Iduns Modetidn. utan pl. > 3: — LÖSNUMMERPRIS: 8 ÖRE. Redaktionssekr. : JOHAN NORDLING. ALLM. TEL. 61 47. RIKS 1646. Iduns Kungl. Hofboktryckeri. K vinnoporträtt från det MODERNA FRANKRIKE AF THEODOR LINDBLOM: MADAME SEVERINE. »Je crois à ce magnétisme qui s’exerce à travers le temps et la distance, qui abrègel’un, supprimel’autre; à l’influence de ce vouloir ardent dont s’imprègne l'atmosphère entre le but et l’effort; qui les rapproche fatalement, sans qu’on ait rien fait qu’hypnotiser son rêve.» Séverine. C ITATET, som jag hämtat nr madame Séverines nobla och af en djup känsla uppburna bok, »Pages Mystiques», kunde möjligen komma någon att föreställa sig, att jag här går att presentera någon slags modern Sibylla, en spiritistdam, som i de anförda or den augifver en sammanfattning af sin lifsåskådning. Långt därifrån. Den franska författarinna och journalist, af hvilken Idun i dag meddelar en bild, ådagalägger i hela sin utveckling, i allt sitt författareskap en nykter och sund världsåskådning, en klar tanke, en skarp blick för verkligheten och det praktiska lifvets kraf. Den citerade satsen, utgör endast ett uttryck för den sympati med hvilken hon omfattar hela sitt släkte liksom lifvets och naturens alla skiftande företeelser, ett förtydligande af hennes starka rapport med allt det stora, det ädla, det goda, som strömmar genom världen. Utan att ni behöfver vara spiritist, älskvärda läsarinna, kan ni därför mycket väl tänka er, att ni i dag stiftar en personlig bekantskap med den så mycket omtalade, omskrifna och omtvistade madame Séverine, och detta helst som hon, när hon lämnade mig sitt porträtt för Idun, medsände en hälsning till dess läsekrets. Det är nu ungefär ett år, sedan jag såg henne första gången, denna lilla graciösa, intagande kvinna med det guldröda håret och de pärlhvita tänderna, en »vraie parisienne de Paris». Där nere i Palais de justice lyste hon upp likt ett solsken med sitt glittrande leende mellan de allvarsamma, svarta advokatroberna, på de långa bänkrader, där hon satt bland de skäggiga, mörka journalisterna. Man behöfde icke se henne, man kände detta ljusa, varma, allt omstrålande leende öfver allt i salen. Troget satt hon därpå sin plats hvarje dag under dessa zolaprocessens stormuppfyllda veckor, följde med förhandlingarnas minsta detaljer och gaf följande morgon i sin tidning, La Fronde, en klar spirituell, af psykologisk skärpa genomträngd resumé öfver det som passerat. Alltid var hon i första ledet. Labori, Zola, Clemenceau, Anatole France, alla märkesmännen på revisionssakens sida trängdes omkring henne för att trycka hennes hand. Hon ville afsiktligt, kanske rent af ostentativt markera sin plats i striden. — Ni vågade ganska mycket under de dagarne, madame! sade jag till henne, när en gång samtalet föll på hennes tappra kamp för ett år sedan. — Åh, monsieur, jag är van att våga något. Men i alla fall, när jag tänker på den tiden, så förvånar jag mig ofta öfver, att vi kommo undan med lifvet. Jag förvarar i mitt »museum» ett par sönderrifna klädningar från slagfältet, ty jag var bokstafiigen midt i bataljen. Madame Séverine gaf verkligen en karaktäristik af sin utveckling i dessa ord: »jag är van att våga». Mycket få kvinnor ha i så hög grad och i den bemärkelse som hon brutit sig sin egen väg genom lifvet. Säges det icke som en tämligen allmängiltig sats, att det är omständigheterna som forma människan? Madame Séverines karrier vederlägger satsen, ty snarare kan det sägas, att det är hon som skapat de omständigheter, under hvilka hon ville verka sin lifsgärning. I hennes själ verkade sedan den späda barndomen en impuls, revolten, så vanlig i modärna kvinnokaraktärer, hvilka behärskas af intelligensen, och det är denna impuls, som ledt henne i hennes själfuppfostran till en revolutionens äkta dotter. * * * Jag har nämnt, att hon är en »parisienne de Paris». Stackars barn, hoD hade icke mycket sol i den lilla entresolvåniDg hennes föräldrar bebodde i hörnet af rue Helder och rue Taibout, men hon somnade och vaknade vid bruset från de stora boulevarderna, och tidigt hörde hon världsstadens hjärta slå. Hemmet var äfven i andligt hänseende skumt. Fadern, tjänsteman vid prefekturen, en pliktens slaf och regelbunden som uret, var af en gammal jansenistisk familj, och hans religiösa lifsåskådning, somber och kall, tryckte på hemmet en prägel af kloster. Hans motsats i uppfattning af lifvets viktigaste frågor var hans maka, en dam äfven hon af ett ganska rigoröst temperament, men en smula Voltairian på samma sätt som den parisiska bourgeoisien än i dag är det, fritänkare, men samtidigt religiös genom ett vänt och varmt hjärtas impulser. Barnet af denna äktenskapliga förening ärfde ett skaplynne, som i sig upptog elementen af så skilda och dock i så mångt och mycket sammanfallande karaktärer. Ur motsättningen dem emellan framgick revolten, hvilken jag här ofvan betecknat såsom en motor i hela m:me Séverines verksamhet, men det för bägge karaktärerna gemensamma draget af en religiös hängifvenhet för det bästa i lifvet, tog sig hos barnet ett uttryck i den varma medkänslan för det ringa, det föraktade, det undertryckta, det förföljda i det modärna samhället, en medkänsla, som i icke ringare mån än oppositionen utmärkte den franska skriftställarinnans lifsgärning. Eftersom jag så mycket ordat om revolten i detta författarekynne, så låt mig berätta en episod, där denna för första gången tog sig uttryck. Man ser äfven i denna händelse, huru mycket fantasien, diktarskapets grundförutsättning, uppenbarar sig. Hon var ett barn på fem år. Yid härden satt modern under de långa vinteraftnarne framför den öppna spiselbrasan och förkortade väntan på fadern med sagor och »faits divers» ur det verkliga parislifvet. Det var historier om bortröfvade barn, om zigenare, som på de stora boulevardmarknaderna .visa prinsessor, som de stulit om natten i fantasiens, operornas och sensationsdramernas slott, om unga sköna prinsar, hvilka komma såsom befriare,