Idun: 1899

N:r 2 (577). LÖRDAGEN DEN 7 JANUARI 1899. 12:te Arg. ILLaSTRERADta TIDNING KVINNAN OCH » HEnnET SjaKF&J mm PRENUMERATIONSPRIS PR ÅR: UTGIFNINGSDAGAR : REDAKTÖR OCH UTGIFVARE : BYRÅ OCH EXPEDITION: KOMMISSIONÄRER Idun ........................................................ kr. 5: — Iduns Modetidn. med planscher och handarr. ... » 5: — Iduns Modetidn, utan pl. »- 3: — HVARJE ONSDAG OCH LÖRDAG. FRITHIOF HELLBERG TRÄFFAS SÄKRAST KL. 2—3. KLARA S. KYRKOGATA 16, 1 TR. ÖPPNA KL. 10—5. ANTAGAS ÖFVER HELA LANDET PÅ ALL DELES SÄRSKILDT FÖRMÅNL. VILLKOR. Stockholm, Barngarderoben » 2:25 LÖSNUMMERPRIS: 8 ÖRE. . Redaktionssekr. : JOHAN NORDLING. ALLM. TEL. 61 47. RIKS 16 46. Iduns Kungl. Hofboktryckeri. ELISARETH KEYSER. EN HÄDAN-GÅNGEN KONSTNÄRINNA. G. Florman foio. EN ART AF MÅLARKONST som, när den fullt motsvarar de kraf, man kan och bör ställa på densamma, är den högsta, torde utan gensägelse få sägas vara porträttmåleriet. Det gäller ju där icke blott att träffa det yttre och tillfälliga vid afbildningen af människan, skapelsens krona, att, så att det liknar på samma sätt som en korrekt utförd fotografi måste görå det, återgifva ansiktsdragen, det gäller därjämte och framför allt, om nota bene porträttmålaren skall vara för mer än en skicklig fotograf, att tränga till det inre af den afbildades väsen, att träffa och återgifva den karaktär, som afspeglar sig i dragen. Det kan vara svårt att skänka den rätta stämningen åt ett landskap, möjligen ännu svårare att ge den riktiga tidsfärgen åt en historiemålning. Men i det ena så väl som det andra fallet, är det dock snarare något typiskt än något rent individuelt, som det gäller att uppfatta och tolka. Konsten att göra detta, kan förutsätta, i det förra fallet, utom den rent yrkesmässiga blicken för de fina skiftningar i ett landskap, som det ju åtminstone säges, att egentligen ingen annan än färgkonstnären har de rätta ögonen för, ett poetiskt känsligt och för stämning mottagligt sinne. Det gäller i det andra att kunna med sitt förstånd genomtränga och sedan så med sig själf assimilera en gången tids karaktär, att man för åskådaren kan ställa fram det väsentliga däri. Känsla och kunskap samt kombinations- och reflektionsförmåga därjämte fordras det alltså, när — det är den första enkla förutsättningen för all konstutöfning, som är värd detta namn — herraväldet öfver tekniken finnes, för att bli en god landskaps- eller historiemålare. För att bli porträttmålare af rang kräfves det jämte detta också förmågan af en psykologisk analys af det rent personliga, af det innersta och individuella hos en människa, af något rent andligt sålunda. Det är också därför, som porträttmålningen med rätta betraktas stå så högt, som dess värdiga utöfvare äro så få och som, när man nämner några af målarkonstens heroer, såsom Rembrandt eller van Dijck, hur högt man må skatta, hvad de inom andra områden af sin konst åstadkommit, man dock som deras allra främsta arbeten sätter dem, i hvilka de lyckats med dylik intim människoskildring. Denna förmåga af personlig analys i litteraturen som i konsten har sällan befunnits och måhända än mera sällan erkänts existera hos kvinnliga konstnärer och författarinnor. Kvinnan som psykolog har just ej, det må nu vara rättvist eller icke, så synnerligen mycket större anseende än kvinnan som logiker, och hvad rykte damerna i det fallet åtnjuta, det märker man bäst på den lätt ironiska ton, med hvilken vi skapelsens herrar i regeln drista oss att tala om »das ewig weibliche». Jag tror dock att man i fråga om denna förmåga af psykologisk analys varit böjd att vara ej så litet orättvis mot de älskvärda representanterna för det täcka könet inom konsten och litteraturen. Man torde måhända komma sanningen närmare, om man, i stället för att förneka befintligheten hos dem af denna analytiska förmåga, nöjer sig med att erkänna, att den har sina gränser, utom hvilka man ej bör söka den. Inom dessa gränser finns den däremot så mycket starkare och finare. Det är med" kvinnorna äfven på detta fält alldeles som med männen, de ha sin begränsning, och när man vill föra dem ut öfver den, och när man sedan ondgör sig öfver att ej ha lyckats, begår man en orättvisa. När kvinnorna vare sig i litteraturen eller konsten få skildra kvinnor, kvinnliga naturer eller kvinnliga egenskaper, då ha de en slagruta, som männen på det området vanligen sakna, och då lyckas de med sitt värf ej blott fullt ut, utan därjämte ofta bättie än hvad i samma uppgift de flesta män skulle göra. Exempel inom litteraturen på denna kvinnans förmåga att på ett sannare och konstnärligare sätt än mannen skildra kvinnan är, för att endast nämna ett namn, George Egerton. Inom den bildande konstens gebiet ha vi här i vårt eget land haft ett annat exempel i den allt för tidigt från en redan mer än löftesrik verksamhet bortryckta unga konstnärinna, under hvars namn dödskorset nu ristats. I förmågan att psykologiskt tolka kvinnan och hénnes själsfrände barnet ha vi här i vår nord näppeligen haft någon, som kunnat. mäta sig med Elisabeth Keyser, särskildt naturligtvis —• det är en vanlig mänsklig begränsning — kvinnan och barnet af den krets, hon själf tillhörde, den moderna, förfinade, af bildning både i inre och yttre afseende präglade kvinnan och barnet inom den värld, där barnen äro väluppfostrade och, om än litet bortkelade, så dock i sina manér korrekta och i sitt yttre näpna och elèganta, alldeles som de dockor de ha till lekkamrater. Det vore inom parentes sagdt ett misstag att på grund af det nu sagda kalla dem för själlösa, barn som själfva intet annat äro än just dockor. De kunna, dessa fina prydliga barn, liksom de kvinnor, till hvilka de, om de tillhöra vårt släktes bättre hälft, utbildas, ha själ och karaktär, lika väl de som de mera vildvuxna: skillnaden är endast, att karaktären hos dem har en annan måhända mindre pittoresk typ än hos de andra. Karaktären behöfver emellertid alldeles icke saknas, därför att den icke yttrar sig i ett mer eller mindre regellöst bizarreri. Dessa två, den bildade damen af värld och de eleganta barnen ur samhällets lyckligt lottade klasser, dem har Elisabeth Keyser i sina porträtt fattat och skildrat på ett sätt som verkligen beredt henne en plats icke endast. bland målarkonstens fotografer, utan bland konstnärerna inom den svåra och kräfvande konstart, som var hennes. Hon hade också i sin egen personlighet och uppfostran samt den milieu, i hvilken hon växt upp, alla förutsättningar för att lyckas härmed. Barn af ett hem, där bildning rådde och andlig och yttre förfining trifdes hand i hand, hade hon därtill lyckan att redan tidigt komma under handledning af förträffliga lärare i det fack hon valt, men äfven att få den uppfostran och utbildning i öfrigt, den »dannelse» med ett ord — för att an-