Idun: 1899

IDUN 1899. — 4 EN KVINNORNAS SKALD. W. Grundner foto. S KALDEN och teaterskriftställaren Carl Oscar Wijkander är icke mer. Han afled natten till den 20 januari i den lilla vackra staden Helsingborg vid Sundets strand. Oscar Wijkander föddes den 7 maj 1826 i Stockholm och var son af kyrkoherden och hofpredikanten Anders Wijkander och dennes maka Eva Widegren. Efter slutade skolstudier for Wijkander till Upsala och tog en lysande studentexamen samt aflade kansli- och kameralexamen 1849. I Upsala kom han in i de glada juvenalernas krets och knöt varma vänskapsband med Gunnar Wennerberg, Daniel Hwasser, Eugen von Stedingk m. fl., hvilkas vänskap hade stort inflytande på hans framtida lif och verksamhet. I Upsala, bland den studerande ungdomen, gick i midten af 1840-talet den skandinavistiska rörelsen i entusiasmens stormvågor, och naturligtvis deltog ”Wijkander i det stora nordiska studentmötet i Köpenhamn 1845. Men han gjorde mer än många andra, som blott pratade och höllo tal. När larmskotten ljödo 1848, skyndade sig Wijkander att såsom frivillig ställa sig under de danska fanorna och skötte sig med gammal svensk tapperhet under kriget. Sålunda var han med vid försvaret af Diibböl och hemförde därifrån Dannebrogsmärket. Sedermera, och efter att någon tid ha tjänstgjort i finansdepartementet, utnämndes Wijkander 1855 till sekreterare i tullstyrelsen i Göteborg, hvilken syssla han dock snart lämnade för att i sagda stad öppna egen grosshandel. Men affärer lågo icke för hans naturell, och dessutom kom kraschen 1857, i hvilken Wijkander, såväl som många andra med större affärsgeni, stnpade. Nu ägnade sig den unge f. d. grosshandlaren med allvar åt skriftställeri. Redan år 1854 uppfördes å k. teatern i Stockholm skådespelet »Lasse Lucidor», hvilket, med Dahlqvist i titelrollen, gjorde stor lycka. Ar 1863 kallades Wijkander af sin gamle vän Eugen von Stedingk, som nyss blifvit chef- för de k. teatrarna, till intendent vid Dramatiska teatern, en syssla, hvartill Wijkander med sin nobla personlighet och sin gedigna bildning var som klippt och skuren. Nu tog' också hans verksamhet såsom teaterförfattare fart. Så kom »Amaranterorden», 1864, och hans stora, af svenska akademien prisbelönta skådespel »En konung , hvari Edvard Swartz spelade Gustaf III och Svante Hedin sin egen morfar, bryggaren Abraham Westman. Stycket gafs första gången 1870 såsom galaspektakel på Gustaf Ill s födelsedag den 21 januari. Däremellan och sedan skref Wijkander en mängd originalarbeten, däribland »Siri», »Svart i rödt», »Bertha Malm», »Medborgerligt förtroende», »Kvinnofrid», »Madeleine Bunge», hvaraf flere äro öfversatta på utländska språk. »Siri» och »Bertha Malm» häfdar eftertryckligt kvinnornas själfständighet i samhället samt hennes rätt att vara den styrande i hemmets värld. I »Madeleine Bunge» åter tecknas världsdamen och hennes ställning under det konventionella tvånget. Innan ännu »kvinnofrågan» kom på dagordningen, var således W. den som först i dramatisk form behandlade densamma. Afven en massa öfversättningar och bearbetningar härröra från hans flitiga penna, däribland Schillers »Fiesco» och Sardous »Allt för fosterlatidet». Väl är det ett hundratal dramatiska arbeten som Wijkander öfverflyttat till vårt språk. V7id vårt hof stod Wijkander särdeles väl och anlitades ofta såsom tillfällighetsdiktare. Sålunda skref han ett litet teaterstycke »På Sofiero», som den 15 maj 1871 gafs af Carl XV å Ulriksdal, till firande af hertiginnans af Östergötland, vår nuvarande drottnings, namnsdag. En dylik liten tillfällighetspjäs gafs å k. slottet till firande af kung Oscars 60-års jubileum. För öfrigt har Wijkander utgifvit en samling »Sonetter» samt »Ur minnet och dagboken». Ar 1881 tog Wijkander afsked från sina befattningar vid de k. teatrarna och bosatte sig i Helsingborg. Han var två gånger gift, första gången med Mathilda Münzer från Böhmen, hvilken afled 1866, sedan omgift 1883 med Christina Hallberg. I första giftet hade han fem barn, af hvilka två ännu lefvande söner jämte änkan stå sörjande vid båren. Oscar Wijkander, med sitt blida, nästan veka väsen, hade lätt att förvärfva vänner, och han ägde äfven många sådana, hvilka förstodo att värdera och högakta hans rättsinniga karaktär och hans upphöjda syn på lifvet. Af yttre utmärkelser innehade Wijkander Vasaorden samt »Literis et artibus». Adolf Hellander. UTOM ALL FARA. SKISS AF TOR-RJÖRN GRANLUND. ngeniör Richard Lundberg satt vid sitt skrifbord ännu sent på aftonen. Framför honom lågo stora välskrifna ark med marginalanteckningar af honom själf. Det var dagens arbete, beskrifning öfver en uppfinning, som skulle inbringa honom både gods och ära. Han hade därför skäl att vara glad nu — nu då hans sträfvanden krönts med framgång, då föga annat återstod att göra än njuta af segerns frukter. Han satt en stund och tänkte öfver detta. Så tog han ett brefpapper och satte sig åter att skrifva med brinnande ifver. Men nu skulle man ej kunnat upptäcka på papperet något om »tvärsektion» eller »paralellrörelse» utan följande: >Min lilla älskade hustru! Det är nu två veckor du varit borta. Jag kan icke beskrifva huru förfärlig denna tid varit för mig! Och så att veta, att du är sjukl Älskade, dölj icke för mig, hvad din läkare säger. Jag måste veta, huru det är. — Du är mitt hela lif. . .» Där lade han bort pennan och försjönk i tankar. Hans hela lif! Ja, hon var allting för honom hans hopp, hans glädje, hans kraft, hans mod. Om han dugde något till, var det henne han hade att tacka, därför Hon hade räddat honom från att kasta sin personlighet på de lysande oväsentligheter världen älskar. Af den angenäme arftagaren med dagdrifvarefasonerna hade blifvit en verksam man. Och därtill hade hon sporrat honom. Och dock var han icke lycklig. Huru mycket hon än gjort för honom, hade hon aldrig låtit honom förstå, att hon älskade honom. Han hade icke rätt att fordra hennes kärlek. Då hon gick in på att blifva hans maka, hade de fullt klargjort förhållandet sig emellan. Vänskap och sympati skulle hon gifva honom, vara hans hjälp i allt det hon kunde hjälpa, hans tröst i allt det hon kunde trösta. Om han ville gå in därpå. Det hade han gjort och icke ångrat sig. Men icke desto mindre var han olycklig. Han tyckte sig ha gått i mörkret. Då hade hon tändt en fackla och lyst hans väg. Men nu ville han se solen och dagsljuset. Och solen var hennes varma lifgifvande kärlek. Det var den han alltid längtat efter, aldrig fått och aldrig skulle få. Någon gång hade han i ett tonfall, varmare än nödigt, i en blick, längre än vanligt, trott sig märka något, som kommit hans hjärta att klappa, Men i nästa ögonblick, då den vänliga likgiltigheten lyste fram ur hvarje drag i hennes ansikte, hade han insett sitt misstag. Och under allt detta var det som hade hans egna känslor vuxit djupare, tills de blifvit ett med hans innersta väsen. Det ringde. Det var ett telegram som kom. En aning om någonting färfärligt rent af förlamade honom. Nej, det kunde icke vara så, det kunde icke ... Han slet upp papperet och såg först efter afsändningsorten. Mycket riktigt! Där stod så hotande namnet på den lilla landsortsstaden. Det var som om han hela tiden vetat, att just det ordet en gång skulle vara förebud till någon olycka. Och så läste han det öfriga: mm 'täw\ NORRBRO I FLAGGSKRUD PÅ H. MIT KONUNGENS 70 ÅRSDAG.