Idun: 1899

IDUN 1899. v- / MSM — ' ' OTELLAS UNDER- ^ GÅNG. Från den förfärliga olyckshändelse i Engelska kanalen, då ångaren Stella i dimman grundstötte på Casketklipporna, hvarvid omkring 80 personer omkommo i vågorna, meddela vi några bilder efter en af Londons förnämsta illustrerade tidskrifter. Ej minst bör porträttet intressera af ångarens hjältemodige kapten Reeks, hvilken med storslagen själfuppoffring ledde rädd- kapten reeks. ningsarbetet, men själf som siste man stannade på sin post och gick till bottnen med spillrorna af sitt fartyg. Det sista man såg af honom var, att han stod lugn som förut på ångarens kommandobrygga med händerna sträckta mot himmelen. FLYTTNINGSDAG. SKISS FÖR IDUN AF SARA SCHWARTZ. FORTS. FR. FÖRES. N:R. » T^V ET ÄR BARA DUMHETER och konster med 1 den där sjukvården,» mumlade hon bittert, »hvarför kunna de inte ha beskedliga gamla gummor att passa de sjuka liksom förr i världen — eller åtminstone nunnor, som katolikerna? Detta är bara humbug.» Då gled ett af de gröna slipade glasen ur hennes hand, och vid den hastiga rörelse, hon gjorde att uppfånga det, stötte hon med armbågen till en hög kristallskål på en smal fot. Den föll omkull med ett skarpt klingande ljud, den dyrbara skålen låg i tvänne stycken på bordet. Mammas favoritskål, som tillhört mormor! Det var för mycket för stackars Märta! Trots alla hjärtekval, trots löjtnant Hillberg och Dagmar Kurt, lefde dock Märtas kvinnliga ambition, och hon ville, att allting skulle vara bra ombestyrdt, när mamma kom. Det brukade vara hennes stolthet, när denna lilla oroliga moder med en gillande blick sade: »Jag är så lugn, när Märta tagit någonting om hand, ty då vet jag, att det blir bra gjordt.» Utledsen, trött och öfverretad, kastade Märta sig i en länstol, som stod där, spöklikt omlindad med hvita lakan för att skydda dess vackra broderi, och brast i den vildaste gråt. All hennes tysta, under den sista veckan samlade sorg, all den retlighet, som dagens hopade småförtretligheter framkallat i hennes annars så friska sinne, tog sig nu uttryck i dessa våldsamma snyftningar, som skakade hennes axlar, där hon låg med hufvudet nedlutadt öfver stolkarmen. Gossarne kommo instampande, men stannade tvärt, stirrande på henne i tyst förvåning. Harald, som plägade vara tämligen ohyfsad, utropade: »Men, du milda tid, Märta, hvad bölar du för? Är det för rutan, som jag slog ut? Det är väl inte hela världen med den!» Hvarpå den milde, vänlige Rikard inföll: »Kan du inte se, att mammas finaste glasskål också gått sönder, det är minsann inte roligt för Märta det. Hvem slog sönder den?» »Jag själf,» sade Märta med djupt tragisk stämma. »Säg, Märta, ska’ jag inte springa till glasmästaren och försöka få rutan isatt, innan mamma kommer, säg?» Han lade handen på systerns axel. Märta reste sig upp och samlade sina tankar tillräckligt för att säga: »Ja gör det, det var snällt Rikard ! » Och den ljushårige gossen, som tycktes ana, att Märta helst ville vara ensam, tog sin mössa och ropade: »Kom, Harald, så gå vi till Enelund!» Märta torkade sina ögon ; hon hade inte ens litet vatten att bada dem med. Hon insatte varligt alla sina glasvaror — den krossade glasskålen med en tung suck — i skåpet, låste och tog nyckeln i fickan. Ah, se där, ett nytt flyttlass, denna gång med förmaksmöblerna. Hon ilade ned på gatan och stod där i blåsten och kölden, öfvervakande afpackningen, enligt mammas order. En gång, då hon tittade upp mot huset, såg hon mellan de välvårdade krukväxterna i andra våningens fönster ett behagligt kvinnoansikte blicka ned på sig med ett visst intresse; men personen i fråga tycktes en smula generad öfver sin nyfikenhet och drog sig hastigt tillbaka. Märta hade flere gånger under dagens lopp passerat förbi tamburdörren till denna våning; bakom glasrutorna voro så vackra gardiner i rosa och grönt, FRÅN »STELLAS» UNDERGÅNG. I. GRUNDSTÖTNINGEN PÅ ROCHE NOIRE. IJ. K0STVAKTËN 1 TARPEHËÜ UPPTÄCKER DE SKEPPSBRUTNE. III. DE RÄDDADES LANDSTIGNING. IV. EN BLICK TILLBAKA. aflidnamottagit så många upphöjda bevis på ädelmod och nära nog gränslös välgörenhet. Förenad med en exempellöst frikostig människovän, fick baronessan Hirsch på rätta stället lära sig välgörenhetens stora konst. Af hela sitt hjärta tog hon under sin makes lifstid del i de otaliga humana företag, dem baron Hirsch till lindring af mänskligt elände dels tog initiativet till, dels fullständigt genomförde, och i den aflidne makens anda fortsatte den högsinnade frun hans humanitetsverk. Så skänkte hon 2 millioner francs till Institut Pasteur. Kort därefter gaf hon en liknande summa till ett filantropiskt sällskap för pauvres honteux. Vidare har hon skänkt flere millioner till ett sällskap i Österrike-Ungern, som tager sig af nödlidande ämbetsmän, hvilka äro för stolta att själfva begära hjälp. På hennes bekostnad uppföres för närvarande en fattigskola i Paris. London har hon riktat med ett sanatorium, hon har i Newyork upprättat ett hem för kvinnor och unga flickor, som komma från Europa till Amerika för att söka skaffa sig en existens, i Bayern har hon upprättat en asyl för fattiga hustrur. Ännu på sjukbädden afstod hon icke från att personligen taga del i bestämmandet af större gåfvor och från den allra senaste tiden daterar sig en millionstiftelse till understöd åt fattiga, som gjort sig förtjänta däraf. På sjukbädden mottog baronessan Hirsch också från högsta ort beviset på kungligt erkännande för det goda hon verkat, nämligen den nyinstiftade österrikiska Elisabethsorden. * Hugos »Ruy Bias» och »Marion Delorme», hvilka tre vunnit hedersomnämnande i Svenska akademien. I april 1881 förordnades Westin till chef för de k. teatrarne, en befattning som han innehade till juli 1883, då han återgick till sin landssekreteraretjänst i Göteborg. Westin var en välvillig chef och en utmärkt teaterledare, som ägnade mycken kraft i synnerhet åt operan, för hvilken under hans korta chefstid uppsattes flere nya stycken, som länge hållit sig på repertoaren, såsom »Konung för en dag», »Nordens stjärna» och »Mefistofeles». Han var dessutom känd som en mycket kvick karl och tillhörde på sin tid de bekanta »Juvenalerna». Hans maka Maggie Gibson jämte flere vuxna barn stå sörjande vid hans bår. BARONESSAN HIRSCH. E n af vår tids ÄDLASTE KVIN-NOR, baronessan Olara Hirsch, änka efter den bekante filantropen baron Moritz Hirsch, har aflidit i Paris efter en längre tids sjukdom. Hennes bortgång skall säkerligen väcka sorg i hela den civiliserade världen, som af den