Idun: 1899

IDUN 1899. — 6 — FRÅN dreyfusprocf.ssen: hvita damen. . 'Ws* m .'V-ri 1 gång nämnde hon namnet, så slog hon upp ögonen och log ljust emot honom. Han hade känt henne den hösten, då vildvinslöfven voro röda, och så en hvit jul. Juldagsmorgonen hade han kommit åkande till hennes hem, hon hade mött honom på trappan. »Välkommen — du,» hade hon sagt och räckt honom handen. Annandagen var det slädparti, han hade kört för henne öfver det hvita, soliga landet, från de andra slädarna hördes skratt och såDger, men själfva hade de icke talat ett ord den dagen .. . Blott tankarna jublade. Så en dag — det var i mars nu —- hade hon kommit emot honom på gatan. Lnften var tung af tö. Han frös. Han tog hennes hand, och när han såg hennes ögon, frågade han: »Är det mig, du är ledsen på?» »Nej,» sade hon, »men låt mig gå.» Han såg efter henne, när hon gick — å, hennes gång, kjolens rörelser för hvart steg, kjolens fall från höfterna . . . Nu mindes han bara detta: hur hon gick bort, trött, långsamt, och han står och ser efter henne, hon vänder sig inte om, han ser henneä bild, hennes rörelser, hennes gång ännu längre, efter det hon vikit om gathörnet. Hon går, hon kommer aldrig igen; om de också råkas i morgon, så har hon dock gått för att aldrig komma igen . . . Han minns nu bara detta. Han fryser i solskenet. Ä, hvad han ännu kunde längta efter henne! Da, du, tänker han, och han ser synen inom sig af hennes ljusa leende, hennes blick smyger in i hans, ser djupt in i honom, länge. Du, du, tänker han, dina ögon, din mun — å, hela mitt lif för dina ögon, din mun en enda gång till . . . Han går sakta framåt, ner mot allén. Han tänkte gå ner under lindarna och kanske öppna brefvet, som låg i rockfickan. Anej, inte det ändå, men han kunde ju inte stå på gården hela dagen. Han längtade också efter, att någon människa skulle komma och tala med honom. Framför honom i allén gick den yngsta af flickorna på stället, fröken Ella. Hon hade en ljusblå sommarklädning, inte riktigt lång kjol ännu. Han blef glad att få se henne, hon var hans lilla väninna, han kunde ju gå fatt henne nu och prata litet med henne. Han gick fortare. När han kom nära henne, började han sjunga, för att hon skulle märka honom. Det var en visa utan egentlig mening, med en refräng, som kom- igen hela tiden : »Agneta, Agneta, mitt vänaste vif, Så fjärran oss sorgerna skilja.» »Hvad är det ni sjunger, herr Halfdan?» »Ord, som komma bara.» »Å!» »Blef ni imponerad, lilla fröken Ella?» »Visst inte! Och ni behöfver inte särskildt betona lilla, ska jag säga er.» »Ber om ursäkt, om jag försa’ mig.» »Vill ni inte sjunga om igen?» »Jag har glömt, hur det var.» »Nu ljuger ni!» »Ja, kanske det också.» De hade kommit ner i lindallén och gingo bortåt, på hvar sin sida om vägen, så att bägge måste tala högt. Luften var . varm. Nejden tycktes gunga i solskenet, ängarnas ljusa linier löpte om hvarandra bortåt och runno ner mot sjön. Vattnet glänste. »Säg,» bad flickan, »hur var nu visan ? Om Agneta, säg?» »Var den det?» »Det må ni väl veta. Låt bli att ha det där retsamma sättet med mig 1 Morbror säger, att ni bara är en valp.» »A, det var intressant.» »Ni rodnade visst litet i alla fall!» »Ja, jag känner mig mycket förödmjukad.» »Gör ni?» -—- Hon såg på honom, han skrattade inte, gick allvarsam som förut och slängde litet med händerna, för han hade ingenting att hålla i. »Er morbror är en världsklok man, lilla fröken Ella. Han vet mycket mer än ni och jag tillsammans, och han har förmodligen rätt.» »Så, ni anser nu själf, att ni kanske är en valp?» »Ja, smärtsamt men troligt.» Hon skrattade och sa’: »Hur var det nu i alla fall med Agneta?» »Hvarför behöfver ni veta det?» »Det vore roligt bara.» »Kan ni inte försöka tänka er, att jag möjligen inte skulle tycka det var roligt alls att tala om det?» Hon rodnade häftigt. »Förlåt mig, jag tänkte inte. Är det så då?» Han svarade ej, skakade bara litet på hufvudet och log. Då gick hon öfver vägen, så att hon kom på hans sida, som för att säga någonting. Men hon fann ej ord, såg bedjande på honom, förstod, att hon gjort illa och ångrade det, men hvad skulle hon säga? »Hvad tänker ni på?» frågade han till sist. »Om ni visste, herr Halfdan, jag är så ledsen . Hela lifvet...» »Är lifvet underligt?! Hva?» Hon märkte, att han frågade med ett löje i tonfallet. »Ånej,» bad hon, »var inte så. Kan ni inte förstå?» »Det är svårt nog.» »Jag var så glad i morse, för ingenting, och nu — bara för er visa» — Hon rodnade ännu mer, sökte ord, fann dem till sist alla på en gång och talade fort, ifrigt: »Å, jag vet nu, jag tycker allting är så sorgligt, jag förstår allting, jag vet, hvarför ni gick er väg i dag, när posten kom och ni hade fått ert bref — och ni såg underlig ut. Morbror såg det också, det såg jag. Och ni har väntat bref hela veckan, jag har sett det, fast bara i dag. Ä, jag är så ledsen, att jag skulle säga att jag frågade, menar jag, om visan . . . Och —» »Nej, stopp nu,» sade han, »för nu talar jag allvar. Jag ska berätta för er, hur det var: det där om Agneta var bara påhitt alltihop I » »Det tror jag inte.» »Jag försäkrar.» »Har ni aldrig varit kär i någon då?» »Hör nu det hit?» »Nej, ni vill inte säga det — ni tror inte, att jag kan förstå ...» »Ni är mycket snäll mot mig, fröken Ella,» sade han allvarligt, »ni vet nog också, att jag förstår det. Men ni tar ju allting så på allvar — jag är inte van vid det.» Hon sköt hatten tillbaka på nacken, hon var nu lugn, men inte säker på honom. — »Hvarför vet man aldrig riktigt hvad ni menar?» frågade hon till sist. »Herre gud, hvad menar ni själf? Jag menar platt intet, ett i dag och ett annat i morgon, hvad tror ni man vet? Är ni ledsen på mig nu, Ella?» »Ja, för det hjälper inte, att ni ljuger ifrån er aldrig så mycket. Jag vet ändå, att det är synd om er, fast jag inte alls vet hur.» »För ni tror, att jag är olyckligt kär i en människa?» frågade han. De hade stannat midt i allén. Ofvanför dem surrade bien i träden enformigt, likadant hvarje sommar år ut och år in, tänkte han — skulle han berätta den för henne, historien om den ljusa lyckan och den stormande sorgen? För henne var det nytt, hvart ord skulle vara heligt . . . Men om några år? Kanske skulle det alltsammans vara gammalt och borta om några år, äfven för honom? Var det vissheten därom, som låg i hennes morbrors lätta ironi, i alla gamla människors leende, vissheten om det vanskliga, det försvinnande? Tänk, när allt, som nu var kärast, blef bleka minnen bara, då klangen af en älskad röst ej gaf gensvar mer . . . Kanske den tiden kom —- hvad visste han nu ? »Nej,» sade han, »det är ingenting att berätta. Namnet Agneta är bara en dikt, visan var bara påhitt. En gång var jag kär i en flicka, det är alltihop. Nu, när jag ska berätta det, så försvinner det för mig, jag tycker, att det ingenting var. Ni ser på mig med stora ögon, och så tycker ni det är synd om mig. Men förstår ni inte, att, om jag berättade er min sorgliga historia, så skulle ord för ord all sorgen rinna bort. Jag skulle gå och inbilla mig, att jag i alla fall fått något särskildt storartadt af lifvet, och jag skulle vara stolt som en kung. Och ju bittrare sorgen var, desto stoltare blefve jag, och ord för ord rann sorgen bort.» »Det förstår jag inte,» sade hon beklämd. »Nej, för ni skulle kanske inte ta det så själf. Och jag vet ju inte heller, om det är så, men jag tror det.» De vände tigande och gingo tillbaka till gården, där terriervalparne ännu lekte i gruset i solskenet. På verandan satt morbrodern viw v' .w.w' .w' -w'.’r’w'.w rw wr-r.w-yww yr?.y .wyrrw Soulard-Siden 85 öre till kr. 3:85 pr meter i nyaste mönster och färger s äfvensom svart, hvltt och kulört Henneberg-Siden från 65 öre till kr. 16: 45 pr meter — slät, randig, rutig, fasonerad, damast m. m. (cirka 240 olika kvalitéer och 2,000 olika färger, mönster m. m.). Siden-Damast________ fr. 90 öre—16,45 Siden-Bastklädn. pr robe * kr. 1 2,30—58,80 Siden-Foulard, tryckt, » 85 öre— 3,85 Bal-Siden_______fr. 65 öre—16,45 Siden-Grenadin_ * 90 öre— 8,65 Siden-Bengalin _ > kr. 1,75— 8,35 pr mtr. Slden-Armûres, Monopols, Crlstalliques, Moire antique. Duchesse, Princesse, Moscovite, Marcellines, siden till töcken och flaggor m. m. porto- och tullfritt till hemmet. Profver och katalog omgående. — Dubbelt porto till Schweitz. G. Sennebergs Siden-Fabrik, Zürich. (K. & K. Hofleverantör.)