Idun: 1899

N:r 99—100 (674- 75). ONSDAGEN DEN 13 DECEMBER 1899. 12:te Årg. ILLÖSTREPAD WTl DN IMG ?FOR • KVINNAN OCH « liEnriET PRENUMERATIONSPRIS PR ÅR : Idun -................... ............. kr. 5: — Iduns Modetidn. med planscher OCH HANDARB. _ > 5: — Iduns Modetid. utan pl. » 3: — UTGIFNINGSDAGAR: HVARJE ONSDAG OCH LÖRDAG. REDAKTÖR OCH UTGIFVARE: FRITHIOF HELLBERG TRÄFFAS SÄKRAST KL. 2—3. BYRÅ OCH EXPEDITION: KLARA S. KYRKOGATA 16, lTR. ÖPPEN KL. 10—5. KOMMISSIONÄRER ANTAGAS ÖFVER HELA LANDET PÅ ALL-DELES SÄRSKILDT FÖRMÅNL. VILLKOR. LÖSNDMMERPRIS : 8 ÖRE. Redaktionssekr.: JOHAN NORDLING. ALLM. TEL. 61 47. RIKS 1646 Stockholm, Iduns Kungl. Hofboktryckeri. H eine och kvinnorna. NÅGRA ERINRINGAR MED ANLEDNING AF SEKELDAGEN AF SKALDENS FÖDELSE. HEINRICH HEINE. EFTER EN TECKNING AF FRIEDRICH PECHT 1840. .... I. IlI Mhm te J ^EN 13 DECEMBER 1799, alltså i dag pIä vi Ö för jämnt ett sekel sedan, föddes i Düsseldorf skalden Heinrich Heine, hvars lyra med sin ömsom smältande sköna, ömsom ironiska, bizarra, ja, rent af skärande klang förvisso var en af de sällsammast tonande i det nu döende århundradet. Han började sin bana på sin farbroders, Salomon Heines, bankkontor i Hamburg, men af lätt förstådda skäl-blef det ej mycket bevändt med hans merkantila arbete. I stället för att syssla med affärsbrefvens stela prosa eller rada upp siffror i hufvudbokens kolumner, skref han vers, och då onkeln en gång skulle granska hans kontokuranter, lågo mellan bladen några tätskrifna pappersremsor, som just ej hälsosamt inverkade på Salomon Heines goda lynne. Vid sådana tillfällen var det alltid Betty Heine, Salomons maka, hvilken trädde emellan som det försonande elementet. Så ofta Salomon och den unge Heine blefvo oense, och det hände ej sällan, förstod hon -3 ^ * Œ&S med sin mildhet och fina, kvinnliga instinkt att släta de rynkade pannorna och vända vreden i godo. Heine var den tiden en lefnadslustig ung man, ehuru han i brefven till sina vänner påstod, att han i Hamburg förde ett mycket tillbakadraget lif. Måhända gjorde han det också i början af sin Hamburgvistelse, men det blef snart annorlunda, då han kommit underfund med, att den »store Heines brorson» var välkommen öfverallt och att Hamburgs unga skönheter tittade efter honom, hvar han gick fram. Hans vistelse i Hamburg blef af stor betydelse för hans framtida lifsutveckling, ty det var där Heine första gången erfor kärlekens känsla -— den kärlek, hvilken sedan skulle så djupt ingripa i hans lif och diktning — och likaså där han första gången trädde inför offentligheten med sin lyras rika ackord. Det är ett faktum, att Heines första kärlek gällde hans kusin Amalia, den tredje i ordningen af Salomon Heines döttrar. Han hade lärt känna henne sommaren 1814, då Salomon jämte sina döttrar och sin son Herrmann besökte sin broder i Düsseldorf När den unge Heine sedermera kom till Hamburg, slog hans kärlek till den vackra kusinen ut i full låga. Alen redan om hösten 1816 synes förhållandet tagit en för honom ogynnsam vändning, hvilket bekräftas af ett af hans bref från den tiden, hvari han utbrister: »Hon älskar mig ej!» I samma bref förekommer också denna passus: »Det kränker mig i själen att veta, att hon så hånfullt gör narr af mig och mina vackra sånger, hvilka jag diktat uteslutande med tanke på henne.» Amalia Heine var då 16 år gammal och Heinrich Heine 17 eller 18 år. Som volontär i sin farbrors bankiraffär, uppfyllde han där ganska illa sina åligganden, men det hindrade ej den vackra Amalia att bemöta honom med mycken vänskap. Sitt hjär- rahel varnhagen. v. ense, FRIEDERIKE ROBERT. ta hade hon emellertid gifvit en annan, en godsägare J. Friedländer i Königsberg, med hvilken hon också till Heines stora smärta gifte sig. Den som därnäst inspirerade honom till vackra och gripande vers var den intagande och själfulla Rahel Varnhagen von Ense, gift med skriftställaren och diplomaten August Varnhagen von Ense, hvilkens hem i Berlin var samlingsplatsen för allt, hvad hufvudstaden då hade konstnärligt och snillrikt, och där Heine år 1821 äfven började umgås. Men ännu varmare prisade han med sin lyras toner den vackra Friederike Robert i Berlin, med hvilken han flitigt brefväxlade, då han efter sina vandringsår i Italien 1829 slog sig ned i Potsdam för att där i ro nedskrifva sina resebilder. »Skrif snart till mig, » bad han henne en gång, då det ensliga Potsdam gjort honom nedstämd och dyster, »och muntra upp en stackars människa, som är på väg att duka under af ledsnad.» Och en annan gång: »Här råder ett afskyvärdt väder. Vårens blommor vilja så gärna slå ut, men från molnen blåser en kall förståndsvind rakt in i de halföppna kalkarne och tvingar dem att rädda sluta sig på nytt. ’C’est tout comme chez nous!’ hviskar mitt hjärta, som håller af er och alla andra människor, trots den infama väderleken.» Många gånger flögo väl hans tankar till det vackra och lifliga Berlin, där det alla dagar inträffade någonting nytt — »för öfrigt älskar jag er. Här lefver jag som Robinson på sin ö . . . min skoborstare är min Fredag och huspigorna mina lamadjur . . . Jag mår i alla afseenden mycket dåligt. Är jag sjuk? dum? kär? Hvem kan skilja på det? Lef väl och hälsa världen från mig!» Endast när han fullständigt öfvermannades af sin längtan, for han till Berlin för att söka tröst hos fru Rahel eller i kretsen af vänner glömma sina lidanden. GEORGE SAND. I Paris, hvarest Heine, som bekant, till-