Idun: 1899

IDUN 1899. 4 Üii! f] ns Alll «®_JSg «.J’l ■«?*} V J" v»< .' •■ • . mzm PKdEif :$, i *!•?! jM wir* C. V. Roikjer foto. FRÅN KONTINENTALBANANS INVIGNING Göteborgs Vetenskaps- och Vitterhetssamhälle, på initiativ af landshöfdingen grefve Albert Ehrensvärd, en minnesfest öfver henne — den enda dylika mig veterligen — hvarvid jag utsågs att hålla minnestalet. I detta har jag sökt närmare skildra Fredrika Bremer, enligt min uppfattning, såsom författarinna, kvinna och banbrytande förkämpe i vårt land i »kvinnofrågan» i dess vidsträcktaste och ädlaste bemärkelse, syfte och innebörd. Jag afslutade denna teckning med följande ord: »Sedan vi nedkallat »frid öfver hennes ädla ande, välsignelse öfver hennes minne», lyssna vi till Esseldes flammande upprop: »Framåt! alla rena viljor, alla goda krafter på den bana — det fria arbetets, handens, hjärtats, själens, andens — som Fredrika Bremers hjärta och snille brutit för den svenska kvinnan! Framåt, uppåt i hennes spår, tills kallelsen ljuder, såsom den redan ljudit för henne: »Gack in i din Herres glädje, du gode och trogne tjänare; öfver en ringa ting hafver dn varit trogen, jag skall sätta dig öfver mycket!» Men ej blott så : vi äro öfvertygade, att Sveriges kvinnor därjämte ej skola uraktlåta att äfven i yttre måtto, på det sätt som kan befinnas lämpligast, resa en värdig minnesstod åt denna, den mildaste och mest varmhjärtade apostel för evangeliet om kvinnans frigörelse i detta ords vackraste, ädlaste, ja, heligaste betydelse.» Femton år senare stiftades Fredrika-Bremerförbundet af Esselde (friherrinnan Adlersparre), ett lyckligt grepp af stiftarinnan, lika mycket hedrande för omdömet i hennes sträfvanden, rättvisan i hennes erkännanden och känslan i hennes hjärta, då hon därigenom sökt rädda Fredrika Bremers namn från den glömska, i hvilken det hotats att försjunka inför ett nytt släkte, bland hvilket många mångskrifvande i kvinnofrågan för dagen knappast läst hennes skrifter, än mindre fattat den innersta andan, den tändande gnistan, det fjärrskådande målet, den djupa betydelsen i hennes verksamhet, hennes lifsuppgift! : KONUNGENS ANKOMST TILL MALMÖ. BAGATELLER. SKISS FÖR IDUN AF MIAL. FORTS. OCH SLUT. H ON KOM ATT TÄNKA PÅ en hel del bagateller, som hon ej förr än i kväll fått den rätta synen på. Hvad var hon då för honom, hon, som på detta sätt lät sig bäras genom lifvet af hans förälskade omsorger? Tänk i går kväll t. ex., när han kom hem med de där härliga, skära rosorna — i en årstid, när rosor kosta två kronor stycket! — utan den ringaste anledning, bara för att skära rosor var det vackraste hon visste och C. V. Roikjer foto. för att han var så glad i henne, att ingenting var dåraktigt och dyrbart nog, när hon skulle ha det. Och i förrgår då — ja, här kunde hon inte låta bli att skratta midt uppi all sin bedröfvelse, så komiskt hade det varit. Hon hade bakat hela dagen, och när han kom hem på kvällen, så satt hon i salen och skar skorpor och gjorde ingen hemlighet af, att hon kände sig som en martyr för sina husmoderliga plikter. Han bad att få hjälpa henne — jo, visst kunde han, det gick som en dans skulle hon få se. Och hon hade ej hjärta att göra narr af honom, så rörande nitisk var han i sitt begär att underlätta hennes arbete, utan hon gaf honom ett skärbräde och en knif och placerade honom vid andra ändan af salsbordet. Så han hade burit sig åt! Det var, så man kunde dö af skratt! Han höll armarna stelt utsträckta framför sig för att nå fram till skärbrädet, som han lagt ungefär midt på bordet och med rynkade ögonbryn och hufvudet på sned satt han och siktade en lång stund med knifven i luften, innan han grep sig an med det ansvarsfulla värfvet att klyfva en bulle i' två delar. Hon betraktade honom under fruktansvärda ansträngningar att hålla sig allvarsam, och när han märkte hennes blickar, så tittade han upp ett ögonblick och gaf henne en liten tankspridd nick — han var allt för upptagen af sitt arbete för att kunna ägna henne någon större uppmärksamhet. Till sist måste hon gå och sätta sig i hans knä och riktigt skratta ut — han var för oemotståndligt komisk. Och det allra roligaste var, att han alls inte tycktes förstå hennes hejdlösa munterhet, han föreföll tvärtom nästan en smula sårad, och med en min af vänligt öfverseende klappade han henne i ryggen, för att hon skulle lugna sig. En sådan toka hon var ändå! Här satt hon nu och skrattade, när hon borde gråta i stället. Men, Herre Gud, hvad vore det väl för roligt att vara gift, om man inte då och då hade anledning att få sig ett godt skratt åt sin egen och skapelsens herre ! Men nu hade hon med ens blifvit glad och full af handlingslust. Det var aldrig långt mellan skratt och tårar hos henne, och den här gången skulle Claes få se, att hon kunde öfvervinna sitt misshumör. Hon skulle inte alls tänka på det det där tråkiga sedan i middags, utan när han kom hem, så skulle han mötas af idel solljus och glädje. Hon sprang ut i köket och gaf jungfrun tillsägelse om att hämta upp en flaska vin från källaren, sedan skulle hon steka kastanjer och rosta bröd och slå upp hummerburken — den skulle egentligen vara tills om söndag, när mostrarna komma hem till middag, men det kunde inte hjälpas, nu hade hon föresatt sig, att Claes och hon skulle ha en riktigt treflig liten supé på tu man hand. Sedan tände hon en brasa inne i hans rum och sköt fram två länstolar till elden. Det var ett herrans väder ute med blåst och snö, och hon riktigt njöt FRÅN KONTINENTALBANANS INVIGNING: UTANFÖR RÅDHUSET I MALMÖ.