Idun: 1899

— 5 IDUN 1899. ,*vMi mms «W, n - spår, som kunde leda till upptäckten af något brott. Underläkaren och jag resonnerade en dag öfver Gregersen och hans egendomligheter, och jag yttrade min misstanke, att han var detektiv. Men på denna förmodan fick jag endast svaret: »Gregersen är en fint bildad man af god familj och äger en betydlig förmögenhet, af hvilken han visserligen i utlandet förstört en del. Det är endast af smak han valt sitt äfventyrliga, farliga yrke.» Gregersen var mycket godhjärtad och särskildt en gång räddade han genom sin klokhet och sin goda vilja en, mänskligt att döma, annars förlorad medmänniska, så att denna åter bief en nykter och bra medlem i samhället. En eftermiddag kom läkaren och förberedde mig på, att jag skulle få en vildsint patient — han var kolbärare, hade afpolisen1 blifvit funnen redlös och sjuk samt mot sin vilja förd till oss. I badrummet hade han slagit omkring sig, och det var en ganska ruskig uppenbarelse att skåda denne ursinnige jätte med det svartrandiga ansiktet och händer, alltid färdiga att slå till. Han lades i sängen, och jag gjorde genast i ordning tvättvatten för att få honom någorlunda presentabel till den blifvande läkareundersökningen. Jag gick till sängen, satte 4-n n +4-Po U/->4- BISMARCKS MAUSOLEUM. bredvid och såg med lugn fast blick på den sjuke, rasande karlen. Gregersen hade hela tiden följt mig med sin skarpa blick, nu reste han på sig och stod i närheten af den nykomnes säng. Då jätten såg, att jag skulle börja min rengöringsprocess, höjde han handen, men snabbt lade jag min hand öfver hans samt tryckte den lugnt och bestämdt ner bredvid honom. Började så mitt arbete. Därpå lades kuddarna till rätta, den feberheta pannan svalkades och jag räckte honom en läskande dryck. Då jag var färdig, smög sig ett: »tack, syster !» öfver hans läppar, och det ursinniga uttrycket i ansiktet förbyttes till ett godmodigt. Pillerna han skulle ta in väckte dock åter hans harm, men då jag fått dem i hans mun, knep jag honom raskt om näsan — och nere voro de ! Sedan gick allt utan protester. Rasmussen hette han och hade egentligen varit packhuskarl hos en grosshandlare, men EN SJUKSKÖTERSKAS MINNEN. UPPTECKNADE FÖR IDUN AF GER-DA WIGSTRÖM. II. »MINA VÄNNER DETEKTIVEN OCH KOL-BÄRAREN.» E FTER NÅGRA månaders tjänstgöring på en af de kvinnliga medicinska afdelningarna fick jag order att begifva mig till samma afdelnings manliga sida. Jag fick en sal på tio patienter, och då läkaren samt afgående sköterskan förde mig från säng till säng för erhållande af de nödiga instruktionerna, fästades genast min uppmärksamhet vid en af de sjuke, som såg ovanligt intelligent ut. Han å sin sida riktade en genomträngande, forskande blick på mitt ansikte, och då jag en stund efteråt gaf honom litet hjälp, hörde jag af det sätt, på hvilket han tackade, samt af den hänsynsfullhet, hvarmed han i det hela behandlade mig, att han tillhörde den bildade klassen. Jag kunde ej få reda på hans yrke. På taflan öfver sängen stod endast namnet: »Johannes Gregersen». Att han ägde akademisk bildning, hade rest mycket samt fört en världsw. A. Smith foto TEATERN PÅ CRAIG-Y-NOS. mans lif, blef dock snart klart för mig. Hvarför låg han då på allmän sal, han som ej var fattig? Och att han ej var det, märktes ju af hans frikostighet mot fattiga rumskamrater. Hans sjukdom var lindrig — hvarför blef han ej utskrifven ? Med ett ord, hela hans personlighet var mig en gåta. Jag kunde ej låta bli att observera denna människa, som jag märkte å sin sida noga studerade de andra patienternas karaktärer och förhållanden. Särskildt gaf han akt på en af de sjuka, för hvilken jag kände formlig motvilja, utan att jag rätt kunde säga hvarför. En tid försvann så en del saker, tillhörande dels de sjuka, dels afdelningen. Gregersen såg väl, att jag hade mina misstankar riktade åt ett bestämdt håll, ty han sade en dag, att jag var på rätt spår, men bad mig ej göra något vidare vid saken så länge. »Men,» utbrast han på sitt egendomliga korta sätt, »ni, syster, skulle ha blifvit detektiv. Ni har goda förutsättningar! Ni skulle komma till Paris eller London i en riktig skola — där kunde ni skapa er en god framtid.» Litet häpen betraktade jag min vän Gregersen. Nu var gåtan löst — detektiv var han ! Och troligen låg han på sjukhuset, ej för den lindriga rheumatiska åkomman, utan för helt andra orsaker. Troligen sökte han därinne ;iiii»iHi8iiiiiiiiliiiiit sisz W. A. Smith foto. SLOTTET CRAIG-Y-NOS.