Idun: 1899

(DUN ! 99. 2 — Bocher de la Vierge. I gruppen pâ stranden återfinna vi konungen med uppvaktning. För öfrigt ha de mest olikartade förströelser stått vår monark till buds. En dag paraderade det 49:de franska linieregementet utanför Grand Hôtel, hvilken vackra militärscen framställes å vår bild på 4:e sidan. En annan dag åsåg konungen en släpjakt, anordnad af medlemmar af Biarritz’ societet, och illustrationen här invid visar oss just monarken redo att afresa till jakten. Bakom ho- • 'v ■ nom i vagnen sitta hans lifmedikus d:r Flensburg samt hofjägmästare Ankarcrona. På sidan om vagnen synes konungens norske hofmarskalk F. Rustad. Vidare äro att anteckna intressanta sporttäflingar mellan unga engelska och amerikanska misser, soaréer hos andra furstliga badgäster, där konungen närvarit och där hans ovanliga vigör, hans älskvärdhet och spirituella konversation tagit alla med storm. Dessutom har gjorts en mängd utflykter i Biarritz’ omgifningar, bland annat till den historiskt märkliga staden Bayonne och till den på spanskt område, alldeles invid franska gränsen liggande lilla staden Fuenterrabia, hvarest monarken hälsades af alcalden med ett tal och till dennes och befolkningens stora häpnad besvarade talet på flytande spanska. Allt som allt torde den nu tilländalupna badsejouren hafva, förutom en stärkt hälsa, hos konung Oscar efterlämnat idel angenäma erinringar, liksom hans höga personliga egenskaper som furste och människa torde bevaras i ett kärt minne hos Biarritz’ befolkning. Som afslutning på vår bildserie meddela vi tre gatuvyer från den berömda badorten, alla med konungen som hufvudfigur mot fonden af de af äkta sydländsk karaktär präglade husfasaderna. SOM SYRSAN. fJtt stampa i »Grottekvarnen» är tungt nog för jordebarnen. Men om de som syrsan blott spela, de öde med henne få dela ! Att hunna i »kvarnen» arbeta och dock, liksom syrsan, framleta ur solljust och viljestarkt sinne de toner, som ljuda därinne, är lycka och lifvets mening, är himmel och jord i förening. LAURA FITINGHOFF. JasgaSk KONUNG OSCAR I BIARRITZ. »VÄNTANSTIDER». DB SISTA INLÄGGEN OCH REDAKTIONENS SLUTORD. XII. T3LAND skatterna i mitt rum finnes en reproduktion af en förtjusande tafla uppifrån fjällbygden: skuggande ögonen med ena handen står den unga, väna säterjäntan i dörröppningen. Hon ser ner emot skogsstigen, glad bidan ligger öfver de öppna dragen, ljus längtan talar ur ögats blick. Skimrande solskensdager falla öfver hela den fagra uppenbarelsen. Det hvilar som en stämning af helg öfver det alltsammans. Hvad konstnären gifvit för namn åt denna dikt i färger, vet jag ej, men jag skulle vilja skrifva dit två ord : i väntanstider ... Ju mer jag ser på denna tafla, dess mer klarnar det för mig, allt det, som slutes inne i detta: Väntanstider. Jag anar de leende drömmarne, jag förstår glädjen och fägringen, jag känner solen och doften. Dessa tider af bidan och längtan äro för hjärtat som den blommiga våren, hvilken ju måste gå före rosig sommar. Våren med allt sitt vemod, med hvita anemoner, med fagra björkar, med skiftande dagrar och ljusa nätter, det vackraste, det renaste, det finaste af allt1 Denna tid af jublande hopp, af skimrande blomsnö, af glada löften, af solvarm kärlek, af tro och sånger. Denna tid, då allt det bästa inom oss blir väckt till lifs, då vi begynna ana något af lifvets stora hemlighet, då ögat 1er och kinden står i brand, då hjärtat klappar i namnlös fröjd. Vi sträcka oss i dessa väntanstider mot ett ljusnande fjärran med vår själs hela längtan, men icke otåligt, icke fordrande. Nej, det är oss nästan, som ville vi något litet, om möjligt, fördröja den dag, som vi se rodna i öster. Vi tycka oss icke ännu värdiga den lycka, som vinkar. Och vi glädjas åt, att ännu några stunder äro oss gifna att drömma och längta. Ja, det är en tid! Vi bygga gyllene luftslott, vi dikta vår sommarsaga vi se upp mot den blå himlen öfver oss i tack och jubel. Vi äro lyckliga — som man blott är det några få, välsignade ögonblick i sitt lif. Ack, nog vet jag, att frosten kan komma och härja skönhetsvärlden, nog vet jag, att det kanske ej blir, som vi drömde och trodde. — Men om än sommarens rosor icke få blomma för oss, så ha vi ju ändå smakat vårens lycka, sett vårens leende fägring. Och det är sällsamt härligt, sällsamt stort... WåW kWiV ,vj> *. WÄV réVéVi u i vAVi Jag tror, att det är vår lyckligaste tid, dessa stunder af bidan och hopp. Då tänka vi renast, då drömma vi vackrast, då äro vi kanske närmast Guds himmel. Mycken härlighet, rik välsignelse, ja, mer än vi kanhända fullt förstå, ligger det gömdt i dessa hjärtats vårliga, solfagra, leende väntanstider. HVAD >ALLAS VÅR TANT» SADE OM SAKEN. T vår familj ha vi en gammal tant, som alltid strängt hållit på sina fri- och rättigheter, och som begagnar sig af hvarje tillfälle att för oss yngre tala sanningens osminkade språk. För resten är hon en sällsynt varmhjärtad och rättänkande tant med ett sinne, betydligt yngre än hennes kroppshydda, Häromdagen, då jag såg den rysligt blodiga satir, som Sara Videbeck ägnade den stackars Ysabel, kom det för mig, att allas vår tant borde säga, hvad hon tänkte om »Väntanstiderna». Följaktligen passade jag på, när hon satte sig ned med sin stickning, då hon vanligtvis är upplagd för att dela med sig af sina lifserfarenheter. Jag stack Ysabels skiss i hennes händer och sade: »Se här, tant, hvad säger tant om det här?» Hon läste betänksamt, och när hon var färdig, gaf hon sitt utlåtande med ett: >Hm! Bättre har jag läst och sämre också.» »Vänta bara, tant, det är inte slut än,» sade jag och drog fram alla inlägg i frågan. »Hvad, är det fortsättning i nästa nummer? — Aha!» — Och tant fördjupade sig med synbart intresse i historierna. Under tiden betraktade jag henne noga för att af uttrycket i hennes ansikte sluta mig till, hvad hon tänkte. Men hon satt med sin vanliga litet stränga min; endast en gång"veknade dragen något; jag antog, att hon då borde vara vid den unge blyge teknologen, och vid tanken på den historien kände jag mig själf bli rörd. Slutligen lade tant ifrån sig tidningarna och såg ut genom fönstret, medan hon log stilla för sig själf; ett leende, som sade mera än alla satiriska inlägg tillsammans om »Väntanstider». Därpå sade hon lugnt: »Det är ju löjligt alltihop. Människorna äro sig lika i alla tider. Där gå de omkring och döma andra och mäta deras handlingar hvar och en efter sin egen måttstock, och så skria de högt af harm öfver det, som inte passar in med deras begrepp.» »Men bästa tant, hvem har rätt i det här fallet?» »Rätt?» Tant såg fortfarande ut genom fönstret. »Rätt! Det ha’ de naturligtvis allesammans, men»