Idun: 1899

IDUNS JULNUMMER inte alltid. Men när sedan samma nittio procent af damvärlden draga ut till att skaffa sig en baltoalett, så komma verkligen smaken och personligheten ändå fram. Smaklösheter såsom bjärt lysande, afstickande färger med misslyckad pretention att ge bärarinnan en synnerligt originell toalett, ser man sällan. Det hela blir alltid vackrast, om ingen enstaka klädning står och skriker — såvida ej den, som bär den, råkar vara så vacker, att klädningen, hurudan den än är, kan vara en ram för hennes skönhet. Men det är ganska sällsynt. Om en kvinna har ett behagligt utseende, utan att vara en skönhet, så aktar hon sig, om hon är klok, för en toalett, som slår ihjäl henne själf. Och vi märka med tillfredsställelse, att de flesta damer på vår bal ha varit kloka. Salen är, som det på välkändt reporterspråk heter, ett »böljande haf af ljusa, harmonierande färger». Och så balkonversationen. Den omtalade, omskämtade balkonversationen med dess tradition af fadäser och andefattiga artigheter! Den finns naturligtvis, den spökar i hjärnan på en del ungdom, som vill uppföra sig så korrekt, så ängsligt »passande» som möjligt och då råkar alldeles glömma bort, att det omöjligt inte kan anses vara opassande att vara sig själf — till och med i en balsalong! Den sortens balkonversation består hufvudsakligen af frågor och svar. Om vi äro nog försåtliga att ställa oss bakom en s. k. ovanligt hygglig ung man oçh en s, k, ovanligt väluppfostrad ung flicka, söm just nyss gjort bekantskap med hvarandra, så få vi inte stort utbyte af vårt tilltag. »Tycker fröken det och tycker fröken dct‘l — Åker fröken skridsko? — Tycker inte baron, att det är förtjusande?» o. s.v. Det är svårt att tänka sig, att vare sig frågor eller svar det minsta intressera parterna i grund och botten, och det förefaller löjligt, att inte unga människor skulle kunna hitta på något bättre och roligare än att sitta och fråga hvarandra, hvilken slags sport de föredraga eller något dylikt. Man tänker på den (väl knappast medvetna) parodi på »balkonversation», som förekommer på Karlbergsbalerna, då under en viss tur i någon fransäs alla kavaljererna på en gång, på gifvet tecken, skola fråga sin dam något sådant som: »Vet fröken, om Moses tyckte om lutfisk?» Det är åtminstone en originell fråga! Men den där absolut intresselösa arten af samtal mellan dansande sträcker sig naturligtvis i allmänhet aldrig längre än till den första, famlande bekantskapen — och det vore orättvist att tro den vara regel på en bal. De flesta känna snart till hvarandra någorlunda väl, och de, som så hafva kunna, få nog tillfälle att lysa med sin esprit eller slagfärdighet, och de, som det vilja, kunna nog också få tillfälle att tala om saker, som verkligen intressera dem. De fula sidorna af en baltillvaro, som i sin korthet och för gänglighet väl ändå mest ger leende bilder, de heta koketteri eller hjärtlös kurtis och afundsjuka. Sanningskärleken tvingar oss att er-FRÖKEN CLOTHILDE VON HÖPKEN. FRÖKEN CHARLOTTE BJÖRNSTJERNA, FRÖKEN GERDA FI.ANTING-GYLLENBÅGA. 14