Idun: 1899

— 5 — IDUN 1899. :,ä' mmW: hon, som riktigt gör våld på sig för att skingra hans hastigt påkomna misstämning. I det rum, där de båda syskonen nu inträda, råder skymningsbrasans behagliga halfdunkel. Eldskenet leker på möblernas mörka mahognyytor och mässingsbeslag samt kastar en osäker belysning uppåt de med värdefulla oljemålningar i förgyllda ramar tätt behängda väggarna. En munter kvinnoröst ropar dem redan i dörren till mötes: »Nå, Cornelia, jag visste väl, att Wolfgang måste till för att locka dig ur din håla! Shakespeare har visst varit oss ett godt sällskap,» hon pekar på den uppslagna bok, sonen nyss kastat ifrån sig, »men nu började vi törsta efter den sköna musican.» Den talandes ansikte upplyses härvid af det mest soliga leende. Hon är ungefär i medelåldern, men gör intryck af att vara mycket yngre, till den grad lifiigt är hela hennes minspel, från de stora ATTENTATET MOT LABORI I RENNES. UNDERVISNING I LIFRÄDDNING AF DRUNKNANDE. Det vore fåfängt att önska sig skönhet, men jag önskade blott vara i någon mån tilldragande. Då detta aldrig skall förunnas mig, återstår det mig ju endast att så mycket som möjligt odla min själ. Men är det väl tänkbart, att någon kan finna större behag i själens skönhet än i den yttre — — —» Med samma häftiga åtbörd som nyss skjuter hon undan denna sin andliga spegel och lutar förtviflad ansiktet i båda händerna. »Jag ser det komma---------- » hviskar hon, och en stund efteråt med ett resigneradt tonfall: »det skall då blifva min lott att gifta mig utan kärlek — —- —» Det börjar skymma, men hon sitter orörlig. Då öppnas hastigt en dörr i nedre våningen, och hon spritter till vid ljudet af en klangfull stämma, som ropar hennes namn. »Cornelia, kom då ned en gång! Lämna ändt-■ ligen studierna, du vet jag är så rädd för alla blåstrumpor! Hvad säger du? Passar ensamheten dig bättre?» Med ett språng ilar den unge mannen, som är klädd i knäbyxor och blå frack med halskrås, uppför trappan och står rak och ståtlig framför henne. Han tar henne om halsen med en smeksam åtbörd och lutar sitt hufvud mot hennes. Hvilka kontraster! Hans ansikte, mejsladt med nästan klassiskt rena drag, är lika manligt skönt som hennes är fult. Och dock äga båda något gemensamt. Det ligger i ett drag öfver pannan samt i ögonen, ehuru hans blixtra af lefnadslust och i detta ögonblick lysa af en ömhet, som kommer äfven hennes att eldas upp. »Seså, lilla syster, bort med grillerna nu,» och han stryker henne öfver pannan, som ville han handgripligt förjaga dem. »Har man återigen en af sina mörka stunder, fy, fy! Du tänker för mycket, det är hela felet, och du bedömer dig själf alltför kritiskt, det är det, som är din olycka. Stackars barn,» fortsätter han tankfullt liksom för sig själf, »du passar ej för denna världen. Du har en alltför vek och ömtålig själ under din skenbart kalla yta, och far är alltför hård mot dig — alltför hård.» Hon trycker sig fastare intill honom. »Ja, kunde jag blott taga dig med,' då jag reser, men det går nu ej------------Om jag kunde förklara, hvarför kära mor ej förstår dig, hvarför ni två, som kunde vara så mycket för hvarandra, icke kunna komma till full inbördes harmoni — — _ Men för mig, Cornelia, är du allt, det vet du ju! Du förstår mina griller och har fördrag med mig, du anar icke, hur mycket du är för mig, och när du en gång gifter dig — — —» »Åh, Wolfgang, hur kan du tro, att någon man någonsin skulle fästa sig vid migh protesterar hon med starkt eftertryck på »mig». »Äro vi nu där igen!» han hotar henne skälmaktigt med fingret. »Hur var det vår gemensamma vän yttrade sig om dig — hon har ögon så sköna som trots några i Nizza eller Genua» — han skrattar hjärtligt, då hon förvirrad slår ned dem — »för att nu icke tala om vännen Lavater, som så mycket beundrar din intelligenta panna —------ ! Men kom nu ned och musicera för mig. Jag behöfver muntras,» och likt ett bortskämdt barn tar han på sig en bedröflig uppsyn. »Mitt arbete ville ej lyckas i dag, du får lof att inspirera den stackars diktaren som så ofta förr.» Plan bar lyckats framlocka ett leende på hennes allvarliga ansikte, och det gör ungefär samma effekt, som när en solstråle bryter fram genom ett mörkt moln. Under det de sedan i samspråk gå utför trappan, hafva rollerna ombytts; nu är det eldiga ögonen till den känsliga munnen. Hon har flyttat sin knyppeldyna bort till den klara kaminelden, och hennes händer äro, under det hon talar, hela tiden i flitig rörelse. Midt emot henne i en länstol halfslumrar hennes make, en ganska korpulent äldre herre med händerna knäppta öfver magen. Just nu vaknar han upp och tar sig betänksamt en pris ur en emaljerad snusdosa. Vid rummets ena långvägg står ett klaver, och dit leder Wolfgang sin syster. Själf slår han sig ned på en hög pall vid sin mors fötter. Sonen är en fullkomlig afbild af sin moder, och de äro väl värda en målares pensel, dessa två, såsom de nu sitta, försjunkna i stilla hänryckning öfver musikens härliga toner. Cornelia är en mästarinna på klaveret, och i afton spelar hon kanske med mera innerlighet än någonsin. Musiken är det enda, som kan komma henne att fullt glömma sig själf. Det är, som om dess rika harmonier förmådde upplösa alla dissonanser i hennes sönderslitna inre. Det veka, drömmande, gåtfulla i hennes natur kommer i musiken till sin rätt, det mörka och bittra flyr långt ned på djupet. Det ligger i hennes spel något på samma gång »himmelhoch jauchzend — zum Tode betrübt», som gör ett förunderligt gripande intryck på åhörarna. Ingen af dem har emellertid märkt, att dörrens blankpolerade mässingshandtag ljudlöst vridits om, och att en manlig gestalt nu står orörlig därborta i skuggan. Först då den sista tonen förklingat, träder en främling fram ur dunklet och hälsar vördnadsfullt det gamla paret’ vid eldstaden, under det den unge Wolfgang med öfverraskning i honom igenkänner en sin studiekamrat. Denne vänder sig till sist-till den unga damen och berömmer med så oförställd beundran hennes mästerliga spel, att Cornelia, då tjänarinnan i detsamma bär in ljusen, fäster en lång, forskande blick på hans ansikte. Det finns ingenting tilldragande däri, utom de kvicka själfulla ögonen, tvärtom det är snarare fult, och likväl betraktar hon honom oafvändt. Förunderligt Hon står ju där i full belysning, och hon har i stillhet konstaterat, att han är den förste man, som icke ryggat tillbaka för hennes frånstötande yttre. Hennes sätt blir otvungnare i hans närvaro än det eljes plägar vara, och under kvällens lopp lyssnar hon uppmärksamt till hans snillrika konversation