Idun: 1899

IDUN 1899. — 2 — » >-n VÅRBILD 1899. H AN KOM I SOLSKEN en vårlig stund och sjöng så gladt uti naken lund. Om vår, som kommer i blomsterskrud med ljus och. värme, han gaf oss bud. Han sjöng om vårbäck i silfverglans, om pil och vide med gullgul frans. Om hvit konvalje och blå viol han sjöng — han mindes dem se’n i fjol. Om munter flykt uti solskensbad, om rede bäddadt bland gröna blad. Om liten maka, som fått hans tro, om kärlekslycka i eget bo. I hopp och längtan han sjöng om allt. — Men våren dröjde------Det blef så kallt. FRÅN TERRASSEN. tänker sig rätt väster ut (London har dock ungefär samma breddgrad som Leipzig), är ett slättland med en ointressant natur och ett dåligt klimat, mycket sotigt och rökigt öfverallt. Förhållandet är dock, att här visserligen finnas trakter, som kunna kallas slättland, men på det hela är det den vida mindre delen af landet. Hertfordshire (förkortning: Herts) t. ex. skulle jag vilja jämföra med Jönköpingstrakten hvad kuperad natur beträffar; betydliga höjder och dalgångar, genomslingrade af floder, långa branta backar öfverallt. Och dock är detta landskap alls ej något af de verkligt bergiga, som t. ex. Cumberland, Northumberland och Westmoreland, att ej tala om Wales, som är ett Norge i mindre skala. Sveriges insjöar! Ja, dem saknar man, isynnerhet det första året eller så; men man finner snart stor ersättning i de ståtliga träden, de »engelska almarna» framför allt -— helt olika dem i Sverige och andra länder, hvilka här kallas »Dutch elms» — samt i den härliga friska grönskan! Ja, Irland är ju än grönare, men hvar finnes annars ett land så grönt -— och hela året om — som detta Öland? Fuktigheten i luften ger också en lätt blå förtoning, perspektiv och bakgrund, som man saknar när man lämnat England. För öfrigt finnas nog många insjöar i England, fastän ej öfverallt som i Sverige. Så de härliga sjöarna idets. k. »Lake Country» (insjölandet) i Westmoreland och Cumberland. Så de s. k. »broads» i Norfolk, mycket liknande de svenska insjöarna. Floder finnas ju öf- ( verallt, fastän de flesta äro obetydliga, jämförda med de svenska, och i alla herresätens parker finnas s. k. »ornamental lakes» — konstgjorda insjöar. Att England ej har några skogar, är ju också ett vanligt antagande. Ja, ej sådana skogar som uppe i Norrland, ej skogar af själfsådd tall och gran; men nog finnas skogar af löfträd, och det härliga skogar ändå! En gång var hela landet täckt af sådana. Här i trakten kan man åka timtals genom skog af ek, alm, lind m. m., här och där blandad med planterade tall-, gran- och lärkträd. I sådana skogar hålles mycket villebråd: harar, skogsdufvor, rapphöns, kaniner, fasaner m. m., som väl vaktas och skjutas under de därför bestämda tiderna. Därtill komma ju de stora sträckor af landet, som upptagas af herresätenas parker. Häromdagen talade en ung svenska och jag om, hur litet begrepp man i Sverige har i allmänhet om Englands naturskönhet. »Jag säger åt dem därhemma,» sade hon, »ja just, kom och se!» Detsamma säger jag, men för dem, som så ej kunna göra och ha lust att i ett kommande nummer följa undertecknad på en liten tur per tricykel, skall jag också i bilder, återgifna af min åtföljande kamera, visa några bitar af Hertfordshire’s natur, ett par herrgårdar och några af dess pittoreska byar och stugor. Den sista bilden framställer undertecknad »starting» på sin »trike» vid Hillside’s »front door» för en dylik liten tur. Anna Fleetwood-Derby. Och sången tystnar — med gäckadt hopp ej glädjesånger man stämmer opp — En snöstorm hviner kring land och fält, och sångarn skälfver af köld och svält. Med stelnad vinge från frusen kvist han faller döende ned till sist. Du vårens härold, din sångarlön det bief en graf i den kalla snön. Den vår du drömde så vackert om du fick ej se. — Du för tidigt kom. Fanny Chrysander. KVINNLIG OSJÄLFSTÄNDIGHET.* I DUNS fråge- och svarafdelning är nyttig i många afseenden, ej minst i det, att den lär oss kvinnor ödmjukhetens sköna konst. Här ha vi, sena tiders feminina barn, så stolta i hågen gått och inbillat oss, att vi ändtligen börjat få en smula fasthet i vår andliga ryggrad, en spirande förmåga till själfständigt tänkande och ett grand mod att stå för hvad vi anse vara sant och rätt. Men så kasta vi en blick på Iduns fråge- och svarafdelning och förstå, att allt detta stora nya ännu är så långt, långt ifrån en hel del af oss. Se, Iduns fråge- och svarafdelning är icke något oviktigt, något att icke räkna med, den är tvärtom väl värd att fästa afseende vid, ett fullt korrekt uttryck, som den torde vara för hvad det kvinnliga Sverige i allmänhet intresserar sig för och bryr sin hjärna med. Och hur förkrossande många små kvinnosjälar titta icke i denna afdelning fram med en hjärtans enfaldig liten fråga, och hur många besläktade kvinnoandar nicka icke med glad förståelse tillbaka och gifva ett lika enfaldigt litet svar! Hvilket famlande är det icke och hvilket ängsligt undrande och spörjande ! »Hur skall jag bära mig åt? Hur skall jag gå? Och stå? Kan jag ha bruna skor? Hur skall jag tycka? Hur tänka? Är det opassande att vara hvitklädd, när man är hela tjugunio år och ogift? Skall jag gifta mig med en fattig yngling, som jag älskar, eller med en rik gubbe, som jag afskyr? Kan jag gå ensam med en herre på gatan?» Har man litet fantasi, kan man mycket lätt för sin inre syn framkalla den anslående bilden af alla dessa helt säkert utmärkt hyggliga frågarinnor — en lång rad om vajande rön påminnande damer, hvilka icke ett ögonblick falla på det orådet att vara sig själfva en smula lag och följa sitt eget tycke, utan som fråga till höger och vänster för att af första bästa kråkvinkelsbo få en tillsägelse, hvarefter de, fria från allt eget ansvar, gladeligen kunna sig rätta och packa. Och de fråga inte förgäfves. Där finnes genast till hands en mängd kvinnor, alltför villiga att blanda sig i andras angelägenheter och bestämma öfver deras handlingar. »Ni skall gifta er med den rike. Tänk på framtiden! — Tjugunioårig flicka kan inte vara hvitklädd. Hvarför ej följa med tiden? Låt de unga vara unga ! — Det är oanständigt att promenera ensam med en herre.» Och så vidare. * Vi ha ej velat undertrycka följande ampra inlägg, ehuru det verkligen synes oss väl strängt mot en del af våra »frågare och svarare». I åtskilligt har Stade dock otvifvelaktigt rätt, hvadan hennes ord nog förtjäna beaktas. Skulle de — som vi förmoda — gifva anledning till några bemötanden, stå våra spalter gärna öppna. »min trike och jag». REDAKTIONEN.