Idun: 1899

— 5 — IDUN 1899. VÅRA ILLUSTRATIONER. QENATORN ROMUALDO BONFADINI, som nyk-> ligen helt plötsligt afled i sin födelsestad Sondrio, var en af de främste för att ej säga den allra främste bland pressens män i Italien. President för Roms journalistförening, var han ledare af förhandlingarna vid den internationella journalistkongress, som under sistlidne april månad afhölls i den gamla Tiberstaden, och de af våra svenska kolleger, hvilka voro där närvarande, bibehålla säkerligen i friskt minne hans sympatiska och älskvärda personlighet. Sveriges journalister hade för öfrigt tillfälle att göra den framstående mannens bekantskap reit. bonfadtni. dan sommaren 1897 under härvarande stora journalistkongress, till hvars mest bemärkta medlemmar han med rätta räknades. Bonfadini var född 1831 och inträdde år 1855 i pressens led. * TARÅN MARSEILLES 2500-ÅRSJUBILEUM, som i dessa dagar med stora festligheter firats, meddelar Idun i sitt dagsnummer en bild, visande de gammalgrekiska fartygens ankomst till Marseilles hamn, hvilket moment i festligheterna var hämtadt ur Marseilles fornhistoria och framställde ankomsten och mottagandet af en grekisk prins, Protis, som anlände till Marseille för att gifta sig med den sköna Gyptis, dotter till den åldrige konung Naun. KRITIK I OTID. U NDVIK ATT KRITISERA i privatlifvet. Om du ej tycker om den enas näsa eller den andras haka, så låt bli att säga det. Finner du något att anmärka mot andras uppträdande, så tänk på ditt eget. Det är ingalunda gifvet, att alla människor skola vara dig till lags, lägg det på minnet. Tag världen sådan den är, för så vidt du ej mäktar omskapa den. Kom ihåg, att genom att du oupphörligt märker fel hos andra, kritiserar den enas uppträdande, den andras dräkt och den tredjes ord, gör du ditt hem till det outhärdligaste ställe under solen. GAMMELHERRARNES KOMMERS. RREF TILL IDUN FRÅN TORA KJELL-BERG. >jk TUE HERREN,» försäkrade mig trovärdigt den \ galonerade portiern, då jag på morgonen hos T ' honom förfrågade mig, om damer ägde tillträde till galleriet under aftonens sAlter-Herrenkommers» i Frankfurt am Mains Zoologischer Garten, — >nur Herren!» Något snopen drog jag mig tillbaka. Hade öfverhufvud taget så gärna varit med om en äkta tysk kommers . .. Och denna hade ju till på köpet ett särskildt intresse. Seniorerna bland de inaktiva kårstudenterna, med statsämbeten och värdigheter oftast öfverhopade män, som stiftat en förening till främjande af det tyska kårstudentskapets intressen, arrangera nämligen tid efter annan, s. k. »Kommerse Alter Herren», under hvilka de gemytligt fraternisera med de yngre kårbröderna, som för tillfället äro deras gäster. Talrikast besökt är naturligtvis Berlinerkommersen — sist af öfver 1,000 studenter — men äfven den i Frankfurt åtnjuter anmärkningsvärd popularitet. Men på hemvägen repade jag mod. Det fanns utan tvifvel en högre instans än den tvärsäkre portfunktionären. Konsten var blott att i tid få tag uti vederbörande. Under middagen med dess förträffliga »Knöpfelsuppe, Sauerkraut und Speck» och guldgult »Forster Jesuitengarten» slogo jag ocly min värd, den unge, martialiske köpmannen med à la Wilhelm II käckt uppvriden »Schnurrbart», våra kloka hufvuden ihop med den kraft och verkan, att jag s/4 8 höll i riiinwil! »'H mt-i, Mutwillig' f 4M» BON7.1* r.-, r; /" P»; FRÅN MARSEILLES 2500-ÅRS JUBILEUM: DE GAMMALGREKISKA FARTYGENS ANKOMST TILL HAMNEN. min hand ett inträdeskort till gallerierna under de gamla kårstudenternas kommers. Minuterna syntes mig räknade. Klockan 81/4 skulle festen börja, och jag visste då ej ännu, att man äfven här i Tyskland har något under vissa omständigheter så praktiskt som den akademiska kvarten. Fortare än vanligt flög jag i uniformen, medan lilla svägerskan i huset, krus- och brushufvudet Tilly, beskäftigt kilade efter en droska. På slaget 8 satt jag i vagnen, och så bar det af i karrier genom den bländande Kaiserstrasse och det ändå intensivare upplysta Zeil direkt till Zoologischer Garten. Ett »Nicht da, gnädige Frau,» räddade mig nere i Vestibülen från att hufvudstupa rusa in i studentflocken. På galleriet voro alla bord redan besatta med till största delen nnga »Korpsschwester», fagra under ögonen och i toaletter, som i färgglädje täflade med lokalens läckra målningar. Den bästa platsen af alla, midt emot hästskobordet där nere i salen, var upptagen af en äldre och en yngre dam med en svärm uppvaktande kavaljerer. Efter ett kort rådslag med en förbindlig marskalk slog jag mig ned framför en, ganska vidsträckta vyer medgifvande, pelare vid sidan af den äldre damen. Tvärs öfver salen och parallelt med hästskobordet löpte till höger om detta tre, till vänster fyra lika långa bord, hvarförutom dylika voro placerade på längden vid de förras nedre ände. Platsen för de olika kårerna var betecknad genom dessas å bordskifvan med krita skrifna namn, såsom Palatia, Bonn, Suevia, München o. s. v. KÅRSTUDENTERNAS ORDFÖRANDE. mM :'..0 Vid häsiskobordets öfre ände presiderade ett tiotal »Ehrenburschen» af gamla stammen, många med silfver i hår och skägg, de flesta med friska och kraftiga ansikten. För öfrigt voro borden tätt kransade med unga och gamla kårstudenter, hvilkas hufvudbonader — små skärmlösa guld- och silfverbroderade, medelst en gummisnodd om nacken fasthållna »Cerviskappen», lika runda mosaikplattor, topplufformigt förlängda och framåtböjda »Stürmer» med flata, diminutiva kullar på stup eller skärmmössor af vanlig fason, vallmo- och vinbärsröda, solrosgula, penséevioletta, förgätmigejblå samt ärtoch gräsgröna — bildade det bjärtaste färgspel. De ungas med brokiga silkessnören rikt broderade »kneipjacken» — exempelvis gröna med rödt och hvitt samt blå med hvitt och rödt — de innanför rocken snedt öfver bröstet burna tvåfärgade »Fuchs»- och trefärgade »Burschen»banden, hedersledamöternas »Ehrenband», de presiderandes breda flerfärgade axelgehäng samt regementsmusikens granna uniformer och blanka messingsinstrument ökade ytterligare den måleriska effekten. Beställsamme »Kellner» sprungo fram och tillbaka med brickor, lastade med ölglas, hvilkas bernstensgula, hvitfradgande innehåll tappats ur de i salens fyra hörn uppstaplade väldiga ölfaten, som dånande uppslogos af i hvita förkläden utstyrda »Küfer». »Det är min son, som har arrangerat allt det här,» sade med en af öm stolthet lätt vibrerande stämma den ståtliga, distinguerade damen vid min sida. »Där står han och talar med ordföranden — den där långe, långe med pince-nez.» Hon häntydde på en högväxt, ljuslett ung man med stel och korrekt hållning och med ansiktet märkt