Idun: 1899

— 5 IDUN 1899. åren af sin Koma-vistelse tog h. k. h. ett högst respektabelt antal bilder. Sjukdomen har emellertid ej lämnat ögonen i fred, och om ögonen gäller, om någonsin, den riksbekanta satsen: »den största sparsamhet skall iakttagas». H. k. h. har därför måst inskränka den tid, hon ägnar åt läsning och skrifning, och fotografln har naturligtvis också fått maka åt sig. En ersättning för dessa uppoffringar finner h. k. h. i sin musikaliska talang — hon är nämligen en särdeles god pianist — och i sitt intresse för geologien. För detta har hon egentligen sin äldste son att tacka. Den unge hertigen af Skåne gör geologiska samlingar, och vid hans ålder samlar man ifrigt. En dag skref han till sin mor, att det i hans samling fattades ett petrifikat, som borde kunna finnas på sluttningen af Monte Mario strax utanför Rom. Det kunde ju kronprinsessan försöka att taga reda på. Och verkligen — det lyckades. Men kronprinsessan hade bitit i äpplet från geologiens kunskapsträd, och nu vandrar den ena petrifikaten och märkvärdiga stenen efter den andra från Rom till Stockholms slott. — Då krafterna räcka till, tager h. k. h. stundom emot besök af härvarande ambassadörer och ministrar samt af en och annan resande landsman, men rent ceremoniella visiter äro i regeln uteslutna. KRONPRINSESSAN VID VIA APPIA. Våra svenska minnesmärken i Rom har kronprinsessan särskildt intresserat sig för. Finnas då några sådana, frågar kanske läsaren? Ah jo; många äro de ej, men ej heller obetydliga, och utrymmet tillåter ej att här uppräkna allt, som i den eviga staden talar om Birgitta, Kristina, Gustaf III och ännu några mindre lysande namn. Märkligast är Birgittas kyrka vid Piazza Farnese med dess svenska grafvar, nu förenad med ett i det forna svenska »hospitalet» inredt karmeliterkloster. Kyrkan har från konungen mottagit ett par präktigt ciselerade ljushållare, från Sverige genom subskription en altarduk samt från kronprinsessan en konstrikt väfd matta, hvars mönster återger motiv från Birgittas bekanta relikskrin. Ofriga katolska kyrkor besöker h. k. h. endast undantagsvis, när någon särskildt vacker eller egendomlig ceremoni äger rum. Dessa kyrkliga högtidligheter, »funktioner» kallas de vanligen, äro visserligen från konstnärlig synpunkt ytterst tilldragande. Prakten i arkitektur, dekoration, dräkter och framför allt musiken erbjuda en sinnenas fägnad, som lockar till basilikornas hvalf äfven de oblidaste motståndare af den lika själlösa som granna ritualen. Främlingen isynnerhet försummar ej gärna påskfesterna i Peterskyrkan eller Lateranen, eller julen i 8. Maria Maggiore kring frälsarens egen vagga. Ingen, som med någon själf-respekt bär Baedekers röda bok, kan underlåta det, och många komma hit enkom därför. Men med alla sina lockelser äro »funktionerna» mycket gips afe mm , •v* KRONPRINSESSAN VID VIA APPIA.