Idun: 1899

IDUN 1899. 4 «ätéiàéinm******' ,'xaé&e*r ■ SUifel WiîWîl «swj VÅRA ILLUSTRATIONER. A. Blomberg; foto. SKANSENS FRAMNAS NYORDNADT. och inte ä rädda för litet blåst, så kila då af till Aigle les Bains, det råder jag —• helst på våren, ty om sommaren är det späckadt med fransmän, som bullra. Bredvid Aigle finns en liten stad, som heter S:t Maurice, som har en klosterkyrka ända från 13:de seklet. Men jag får lof säga, att jag tycker, att schweizarna här vid lag inte visat den uppmärksamhet som man är van finna hos dem. Munkarne äro nämligen slut —• alldeles slut. Jag tycker verkligen, att »Cantonen» kunde gräfva upp några »bröder» från 13:de seklet och sätta i cellerna. Som det nu är, kan då kyrkan lika gärna vara en spannmålsbod. Bredvid S:t Maurice finns en stad, som heter Bex — läses ut: »Bä». Tänk, Bä! De franska språkakademiherrarna måtte vara ändå mycket lärdare än de svenska, ty de kunna då krångla till språket, så det är rent otroligt. Bex läses Bä, Caux läses K — helt enkelt K! Och så alla stumma e’n, som äro med som bröd till maten! Och ändå finns det så opatriotiska människor i Sverige, att de vilja gnugga bort våra fattiga kj, hv, fv och dt. Lyckligtvis vet akademien bättre, hvarför vi åtminstone i det fallet kunna något så när häfda vår europeiska ställning. För öfrigt skulle jag inte tycka om att bo i Bä. Dels låter namnet så fåraktigt för svenska öron, och så är klimatet så varmfuktigt. Men läget är förtjusande, förstås, och grufligt med folk och mycket gentilt är där. Vet herrskapet, första tiden jag var härute, så bara gick jag omkring och småmyste åt alla förlofvade par jag fann i alla hörn och vrår (inte så mycket här i hotellet men i ett annat hotell, om hvilket jag ska skrifva sedan 1). —. Men nu har jag börjat märka, att de aldrig äro förlofvade mer än några dagar med samma en! Det kallas »flört» och är någonting alldeles motbjudande. Engelskorna äro de allra värsta, ty de flörta som om det gällde < lifvet. Amerikanskorna äro, Gud hjälpe dem, inte stort bättre, men de flörta på ett annat vis. De »ge» då åtminstone sitt bon-bon. Ibland för säkrar jag, att de engelska flickorna »starta» tio à tolf i stöten för en enda man — eller bara för en half man, eller för en trekvarts man. Ar hon halt, puckelryggig eller halfblind, gör det rakt ingenting. Och ändå finns det intet land på jorden, där gamla mamseller »gå till» som i England. Och är det underligt? En finkänslig man tycker minsann inte om att finna entrén till den stora äkta kärlekens tempel nedsmutsad af Gud vet hur många par balskor eller sportstöflar ? Vi ha en änka här — änkorna äro, skam till sägandes, de allra vildaste, och det på alla språk — en från Australien, en svartögd en, och som är låghalsad ända ned till hälarna. Här om kvällen tog hon »miste» i skymningen och flörtade med öfverkyparen, i tanke att han var en preussisk profryttare eller löjtnant. (Skillnaden i Tyskland är obetydlig. Bara den, att när en löjtnant skjuter, blir en profryttare skjuten !) Öfverkyparen var nog nedrig att skrufva upp det elektriska ljuset — säges det — just som änkan tryckte sina rosenläppar mot hans, hm — kind! Stor tablå! Men det är då skamligt af mig att tala om den där skvallerhistorien. Jag gör det också bara i det mest sedliga syfte ■—• att varna våra ungdomar, ifall de någonsin i världen skulle falla på den fula tanken att vilja flörta! Gissa, hvad en ung engelska svarade, när jag — alltjämt i samma sedliga syfte — berättade skandalen för henne: »Öfverkyparen?! Dear me! om det åtminstone varit portièren, som har så rysligt söta mustascher!» Men är nu inte det välsignade papperet slut igen! Med vräe estime och profonde sympathie Louise Petterbranche. P. S. Jag tycker inte alls illa om engelsmännen. De äro bara, i vissa fall, så otäckt lika oss själfva — och när man ' reser för att få se något nytt så. —• — P. S., P. S. Nog är det förfärligt, att den otäcka bokhandlaren skickat mig nästan bara oäkta fotografier, så’na där som bara kosta 12 skilling stycket och inte alls duga att trycka af. Lyckligtvis kan jag skicka en vy af »Lac des Chavonnes», som är äkta, fast jag inte hunnit beskrifva den ännu. Det är en alpsjö, som ligger 1,700 meter upp i luften några timmar »klängväg» från Aigle, vaktad af evig snö och späckad med laxöringar och just nu omgifven af nyknoppade granar och en blomstermatta utan like. Jag har ridit dit upp på mulåsna! Men nedöfver kunde ingen människa hålla sig kvar på den ryggen, såvida man inte ville åka öfver hufvudet på åsnan alltjämt, och det ville A. Blomberg foto. SKANSENS BERGBANA. jag inte, också kom jag ned till hotellet i ett tillstånd — —! Men förunderligt härligt var det däruppe, och fast skinnet i ansiktet fick bläsor, och jag ännu är röd som en indian och känner mig som en sönderstött kaffeböna, så ångrar jag inte alls, att jag riskerade mitt lif! Men min vän säger, att jag »vågar inte» skrifva ett enda ord till om den där färden, den hör till liennes ämnen. D. S. QKANSENS BERGBANA, af hvilken vi i dagmeddela hJ en vy, torde vara den enda i sitt slag i norden. Den började, som bekant, trafikeras redan sommaren år 1897, då den under några dagar förmedlade en del af den ofantliga samfärdseln mellan utställningsområdet- och Skansen. Till följd af någon felaktighet i den elektriska drifkraften, blef dock trafiken å banan plötsligt afbruten; nu i sommar har den emellertid ånyo tagit sin början och stora skaror af besökande transporteras dagligen i de små vagnarna upp till Skansen. Färden är också synnerligen angenäm, och det hufvudstadspanorama, som, allt efter vagnens stigning, stycke för stycke upprullas inför åskådarens blickar, ter sig nu i högsommartid mera hänförande än ord kunna skildra. * A. Blomberg foto. DEN NYORDNADE DJURGARDSENTRÉN.