Idun: 1899

— 3 — IDUN 1899. Det är så skönt, ett barn, med smil på rosenmunnen, med all sin fantastik, till välljud än ej hunnen, och tårar borla med ett smek, ett barn, hvars blick af allt förtjust och hänförd blifver, som själens hela glöd åt lifvets vårfröjd gifver och läpparna åt k3»ssars lek! O, Herre, skona mig och dem, jag älskar, skona dem, som mig nära stå, dem, som sig ej försona, men vira kring sig hatets garn, ifrån att skog och äng se sommartiden nakna, en bur sin fågelflock, en kupa bien sakna och hem och härd förutan barni Alfred Victorin. NÅGRA SÄTT ATT BLIFVA »OBOT-LIGT SJUK». D ET ÄR FÖR SORGLIGT, att hon aldrig skall kunna blifva riktigt frisk igen. Tänk, hvad hon har försökt mycket. Det finns knappt en läkare, tror jag, som hon icke har rådfrågat. Och hvad hon tagit in sedan! Och hon har gått på gymnastiken, hon har fått massage och elektricitet, och hon har legat vid badorter. Jag vet inte allt, hvad hon har pröfvat. Det hjälper för någon tid, men sedan är det lika olyckligt igen.» Icke så sällan får man höra något i den stilen yttras af en deltagande släkting eller vän. Och att det finns många personer, mot hvilkas lidanden mänskligt vetande och konst ingenting förmå, är tyvärr en sanning, som ingen kan bestrida. Men lika visst är å andra sidan, att för mången, som af sig själf och sin omgifning kallas »obotlig», är möjligheten att återvinna hälsan ingalunda utesluten. Man behöfver icke med några års sjuklighet ovillkorligen förena föreställningen om läkarkonstens vanmakt. Det beror vida oftare, än mången kanske tänkt sig, just på den sjuke själf, att han är »obotlig». Vi frånse här alla de fall, då ett oregelbundet och tygellöst lefnadssätt är sjukdomsorsaken, och då den sjuke icke kan förmås att öfverge sina gamla vanor, äfvensom alla de sjukdomar, som tillhöra vissa yrken, och där oftast endast en annan lefnadsbana kan medföra hjälp. Det återstår i alla händelser ett icke så ringa antal sjuklingar, hvilka vi i denna uppsats åsyfta, och särskildt en mängd sådana, hvilkas åkommor icke innebära någon egentlig fara för lifvet, men likväl medföra stora obehag och ofta i betydande grad inskränka patientens arbetsduglighet och verksamhetslust. Det är ingen obillig fordran från den sjukes sida att vilja se något resultat af den behandling, läkaren föreskrifvit; det är tvärtom ett mycket berättigadt anspråk. Men hvad den sjuke icke så sällan totalt förbiser, är, att detta resultat kan behöfva tid och t. o. m. en ganska rundlig tid, innan det visar sig. Följden af detta förbiseende eller kanske rättare oförstånd är, att patienten afbryter behandlingen efter någon tid och vänder sig till en annan läkare för att snart öfverge äfven denne och i stället rådfråga en tredje o. s. v., och så småningom har det kommit därhän, att det »knappt finnes någon läkare, som han ej rådfrågat». Att vid kronisk och, som det kan synas, ohjälplig sjukdom föreslå ett envist fasthållande vid en och samme läkare, torde vara minst sagdt otidsenligt, men är dock vida ETT SILFVERBRÖLLOPSPAR. OILFVERBRÖLLOP firas F-' slrrift.atn.iln.rfvn TTrisf/in.n V i morgon härstädes af skriftställaren Kristian Winterhjelm och hans fru, Hedvig Charlotta Forsman, båda kända och värderade i vida kretsar inom de skandinaviska landen, särskildt litterära och konstnärliga. Den, som önskar en utförligare skildring af fru Winterhjelms lifsgärning, hänvisa vi till n:r 42 af .Idun för år 1891 och vilja här endast i korthet erinra om, hurusom fru W., efter att hafva genomgått k. teaterns elevskola under den store skådespelaren Torsslows ledning, under 60- och 70-talen var en af våra allra främsta karaktärsskådespelerskor, den där i ett stort antal maktpåliggande roller lade i dagen en scenisk begåfning af sällsynt djup. Utom i Stockholm har fru W. uppträdt i flertalet af våra mera betydande landsortsstäder, men också i Norge och Finland. Särskildt har hon i den finska teaterns historia outplånligt inristat sitt namn, i det genom hennes energiska arbete det på våren 1869 blef möjligt att låta det finska språket ljuda från scenen. Hennes insats vid den svenska teatern i Helsingfors anses ock vara af stor betydelse. Fru W. är — såsom en kritiker om henne sagt — en verklig konstnärsande, en sådan, hvarförutan både begåfning och arbete icke mycket förmå, en sådan, som, när hon uppträder, gör sig gällande under alla tider och förhållanden. — Under de senare åren har den framstående konstnärinnan delat sig mellan hemmet och konsten, i det hon i sistnämnda hänseende utbildat många framstående elever, bland hvilka vi endast vilja nämna fru Håkansson och hr Skånberg. HEDVIG WINTERHJELM. Redaktör Winterhjelm är, som bekant, norrman. Efter fullbordade studier inträdde han snart som medarbetare i den norska högerpressen, där han på 60-talet tillhörde »Morgenbladets» redaktion. Därefter redigerade han några år den norska »Ny illustreret Tidende», men har de senaste sjutton åren tillhört »Aftenposten», hvars politiske korrespondent här i Stockholm han under denna tid varit och fortfarande är. På grund af sina vidsträckta förbindelser och stora relationer har han i denna sin verksamhet i allmänhet visat sig särdeles väl underrättad på samma gång han alltid, varm unionsvän, som han är, visat en korrekt uppfattning och sympatiskförståelse af svenska förhållanden och tänkesätt. HrW. har äfven uppträdt som roman-och novellförfattare, först under psevdonymen Johannes Norman, senare under eget namn. Kritiken KRISTIAN WINTERHJELM. har ha£t gärde. les ampla loford angående dessa arbeten, hvilka i Norge och Danmark varit mycket lästa, och särskildt ha Henrik Ibsen och Erik Bogh uttalat sig synnerligen smickrande om dem. Herr och fru Winterhjelm, som nu lefvat i ett 25 årigt det allra lyckligaste äktenskap, hafva af dessa tillbragt de sista sjutton åren här i Stockholm, och deras hem har städse utmärkt sig för ideel lyftning, personlig älskvärdhet och husmoderlig gästvänskap. Det högt aktade paret, som här och annorstädes förvärfvat så många vänner, skall nog på sin högtidsdag i morgon se sig hågkommet af alla dessa vänner från när och fjärran med tack för hvad som varit och med välgångsönskningar för kommande år. mer att tillråda än det alltför täta ombyte af läkare, hvaråt mången sjukling hänger sig. Ett af de vanligare sätten att vinna ett omotiveradt martyrskap som »obotligt sjuk» är nämligen just denna formliga vandring från läkare till läkare. Det är en ingalunda obetydlig skada och äfven tidsförlust den sjuke genom ett dylikt förfarande ådrager sig. Det är ett stort misstag att tro, det läkarevetenskapen känner ett specifikt medel mot hvarje sjukdom. Hvad som hjälper den ene, hjälper icke den andre, och att finna det i hvarje särskildt fall lämpligaste medlet är ofta en af läkarens svåraste uppgifter. Äfven för den mest erfarne och kunnige läkare gifves mer än en gång ingen annan möjlighet än att försöka det ena medlet efter det andra. Att dylika försök fordra tid ligger i öppen dager; dock är denna tid ingalunda bortkastad, men blir det ofelbart, om patienten afbryter behandlingen för att vända sig till annan läkare. Man ser mycket ofta, hurusom en person, hvilken besökt många läkare, oupphörligt fått en och samma ordination, alldenstund ingen af dessa läkare hunnit iakttaga medlets overksamhet i detta fall, lika litet som någon af dem blifvit i tillfälle att följa sjukdomen under någon längre tid, en sak, som ofta är af största vikt för läkaren. Det gifves nämligen många fall, där ingen läkare kan ställa en riktig diagnos, utan att upprepade gånger undersöka patienten och blifva i tillfälle att iakttaga, huru sjukdomen förhåller sig gent emot vissa läkemedel. Som vi sett, är det mer än ett förhållande, som kan göra, att en läkarebehandling måste blifva både långvarig och omständlig och kräfva energi och ihärdighet hos såväl läkare som patient, om ett önskvärdt resultat skall vinnas. Yi hafva framhållit omöjligheten för läkaren att i vissa fall utan en långvarig kännedom om patienten och hans sjukdom kunna rätt uppfatta och bedöma den senare samt finna den för detta särskilda fall mest lämpliga behandlingen. Men äfven när dessa svårigheter äro öfvervunna, kan en långvarig och hårdnackad kamp mot sjukdomen återstå. En sjukdom, som under åratal ostördt fått utveckla sig, kräfver ofta för att öfvervinnas en behandling under åratal, om icke med medikamenter så med diet och ett lämpligt lefnadssätt i öfrigt. Tålamod är en dygd hos alla, men en nödvändig egenskap hos en sjuk, som vill återvinna hälsa och krafter. En annan omständighet, som bidrager att göra en åkomma »obotlig», är förväxling mellan förbättring och hälsa. Den, som länge varit sjuk, tager mycket gärna en förbättring liktydig med full hälsa. Så snart de värsta symptomen försvunnit, anser han sig återställd och upphör med behandlingen. Efter någon tid börjar sjukdomen ånyo ge sin tillvaro tillkänna, patienten söker på nytt läkaren, förbättras och anser sig återställd, långt innan läkaren förklarat honom frisk. På detta vis omväxla förbättring och försämring under åratal, endast därför att patienten aldrig fullföljt behandlingen tillräckligt länge, d. v. s. till dess läkaren anser sjukdomen häfd och faran för ett recidiv öfverstånden, saker, som