Idun: 1899

IDUN 1899. 4 I® i i n n i i® i 11 i mM* a^Sfa: rS§*f£r ëüuÉm Han tog oombedd hennes hand och höll den fast i sin. »Det var längesedan jag höll dig så här förtroligt i handen, Öja.» »Ja.» »Då var jag nng och het, det har blåst många vindar sedan dess. Nu kommer jag HOS GUSTAF FREDRIKSON : STORA SALONGEN. »Professor David Vilmer», läste hon, nej, det måste vara en synvilla, han här nu, just när alla hennes tankar liksom manat fram honom ! Omöjligt, i romanerna hände det så — i lifvet ... ? Hon såg ännu en gång på kortet. Ja, också i lifvet, men hvarför kom han just nu? Hvarför, hon hade inte mod att vara hård, fruktade tvärtom att bli för vek, men — bättre det! Och han kom in, smärt, lång, något lutande, blek som alltid och med samma intensiva makt i blicken, som förr ängslat henne. Hon räckte honom båda händerna: »Välkommen David, hjärtligt välkommen.» »Tack, Öja, du är ensam?» »Ja, mina småttingar äro på barnbal och Gösta på herrmiddag, men sitt i alla fall ned.» »Ja, tack.» Hennes känsliga sinne vibrerade vid denna stämma, en klangrik melodi, hur bruten den än ibland kunde vara. »Hur kommer det sig, att du gör vår lilla stad den äran», försökte hon säga i vanlig värdinneton, men märkte själf, hur forceradt det lät. »Jag skall resa till Frankrike, och jag kom så, att jag måste öfvernatta här.» »Det har du gjort förr, utan att besöka oss.» Hon tände lampan och rullade ned gardinen, medan hon talade. Där blef hemtrefligt och hägnadt omkring dem, skuggorna flydde bortåt vråarna; Öja gjorde så ljust, som ville hon döda stämningen med det nyktra lampskenet. Han satt på en låg stol, framåtböjd, och såg mot mattans mönster; vid hennes indirekta förebråelse vände han sig mot henne: »Om du en gång slutat dina bestyr och kommer och sätter dig hos mig, skall du få höra, hvarför jag är här i dag — hvarför jag förut undvikit ditt hem, vet du.» »Ja, kanske — —- —» Hon satte sig midt emot honom. också med en bekännelse, om du vill kalla det så. Jag kan inte själf säga, hvarför du får del af den, kanhända bara därför, att min väg förde mig här förbi i kväll, kanske också därför, att jag trots allt lifvets risande ej lagt af att vara hänsynslöst, onödigt uppriktig både mot mig själf och andra,» Öjas hjärta slog hårdt, hårdare än på mycket, mycket länge, i ramen af hvardagligt lugn fanns ingen anledning att förbruka dess kraft. Hennes hand hvilade i hans, mjuk, utan tryckning eller smekning, men villigt och nästan tacksamt, som när ett barn håller sin hand i sköterskans, beredt att lyssna till sin käraste saga. Och likväl bad hon: »Säg ingenting.» »Var inte rädd, Öja, jag ville bara tacka dig som en god kamrat och vän, för att du omedvetet sparat en stor lyckostnnd åt mig.» »Hur menar du?» »Minns du, hur ofta du sade mig: din kärlek för mig är inte den stora, djupa lidelse, du måste vara mäktig att känna, minns du, hur du den minut vi stodo ensamma på din bröllopsafton, ifrigt öfvertygade mig om, att min känsla för dig var som festpokalens gnistrande champagneskum?» »Ja, jag minns.» Öja hade blifvit mycket blek. Hon kunde ha ropat till honom: Tag inte ifrån mig min illusion, jag har så litet att lefva på, men naturligtvis satt hon tyst, de torra skälfvande läpparne äro ångestens obrutna sigill. »Nåväl, jag trodde dig inte då,» fortsatte han, »möjligen tror jag dig aldrig, jag tänker mig ungdomskärleken på ett annat sätt; jag tycker den är en basis för lifvet, om man ej i bitterhet slår den till spillror. Jag har ej kunnat göra det, den har varit mig det enda heliga, mitt vantrogna sinne ville fasthålla, och nu — — —» »Nu?» »Skall jag jorda den som mitt vackraste minne. » »Så, den är då död?» HOS GUSTAF FREDRIKSON: LILLA SALONGEN.