Idun: 1899

IDUN 1899. — 4 - *•-.•-03 îf T W IMS Ü '^»i;j L ina blombergs bröllop. PENNTECKNING FÖR IDUN AF RING. J AG KAN INTE behålla det för mig själf, jag har blifvit riktigt upprörd. Gudskelof, att vi nutidskvinnor bland andra fördelar också ha den af ett eget organ, ja, jag menar naturligtvis ett eget tidningsorgan. Jag har aldrig tillförne tänkt på, att jag skulle kunna bli annat än prenumerant på ett sådant, men nu käns det precis, som om detta organ skulle bli liksom en aüedare. Man blir ju alltid så lättad, när man får meddela sina små erfarenheter åt andra, helst när man, som jag, lefver SALONG I PERSISKA MINISTERHOTELLET. nästan uteslutande inom hemmets värld. Jag har visserligen inte skrifvit i spalt förr, men jag berättar väl, jag, på mitt enkla sätt, så kanske ändå någon begriper. Det är nn ingenting mindre än en tidsskildring, en liten kulturbild från igår, jag skall försöka mig på. Det var söndag då, och jag var på bröllop i den s. k. lägre societén. I vanliga fall umgås jag lika sällan med den som med »la haute volée». Då man någon gång kommer inom en krets, där man ej är van att röra sig, brukar man emellertid kunna göra många intressanta iakttagelser, och jag gjorde många sådana på Lina Blombergs bröllop. Det är nu några af dessa jag vill försöka att här nedan teckna. Totalintrycket af dem alla är det, att lyxen eller, hvad jag skall kalla det, begäret efter det, som är grannt och fint, är så starkt och mäktigt nu för tiden äfven hos de lägre klasserna, att det måste tillfredsställas, kosta hvad det vill. Ja, denna sträfvan att vilja lefva högre än ens tillgångar tillåta tycks verkligen vara en nationalsynd, lika vanlig i den låga kojan som i de höga gemaken. Jag riktigt häpnade i går och frågade mig många gånger, om dessa fina gäster verkligen kunde kallas fattigt folk, åt hvilket vi, som fått mera, borde något offra. Jag skall nu först berätta, att madam Blomberg — jag envisas ännu att kalla mina tvättgummor madam; jag vill nämligen inte ha några fruar vid mitt bykkar — tvättat hos mig i fjorton år, skött min byk och min vridmaskin, som jag är så rädd om, till min belåtenhet. Hon har också skurat mina golf en gång i veckan, mina golf, som i alla dessa år förgäfves ropat efter »bryssel» och »linoleum». Hon var så fattig, stackars madam Blomberg, och hade en man, som söp och svor och skänkte henne barn och slutligen gick hädan och lämnade henne ensam kvar i jämmerdalen med sex frusna, hungriga töser. Jag tyckte alltid det var så synd om henne. Jag hade också blifvit begåfvad med sex sådana där små behöfvande varelser och hade bara en liten ämbetsmannalön att ta’ af. Jag visste nog så väl, hur man måste spara och vända och ändra och undvara för att få det att gå ihop. Något litet känner väl ändå hvar och en som en plikt och ett behof att hjälpa och understödja sämre lottade likar, fast man nog är en stackare, Gudi klagadt, då det gäller att göra verkliga uppoffringar för deras skull. Jag vet, att jag med varmt hjärta gifvit madam Blomberg under alla dessa fjorton år så mycket jag kunnat, betalat matpoletter åt barnen, köpt skodon åt dem^till jularne, skickat soppor, potatis och sådant, när det så lämpat sig. Då äldsta tösen Lina skulle konfirmeras, skaffade jag henne en ny svart klädning, för att hon skulle ha ett helt och snyggt plagg, när hon sedan kom ut att tjäna. Min egen svarta kofta sydde jag själf om åt henne — det förstås att jag skulle i alla fall haft en ny — och klädde en liten enkel hatt. På dessa fjorton år har Lina emellertid blifvit stor och hunnit välja ut en följeslagare åt sig genom lifvet. Denne är till yrket smed och har, det förmodar jag, väl åtminstone lärt »att smida, medan järnet är varmt». För öfrigt är han godtemplare af princip och hygglig karl, som jag tror. Linas bröllop skulle stånda i midten af juni, och jag hade lofvat madam Blomberg att klä bruden. Jag har sex barn och man — ursäkta att mannen kom sist — att passa upp och bara en tjänande ande till hjälp vid alla göromål. Hvar och en, som är litet hemmastadd med skötandet af ett hushåll, skall nog lätt inse, att min tid måste vara mycket upptagen med verkligt arbete. Jag har aldrig några lediga stunder att sitta och brodera, göra hålsöm och tapisseri och sådant. Allting i mitt hem har jag därför så enkelt som möjligt. Mitt valspråk får vara: »helt och rent». Jag tänker då särskildt på linneförrådet. Mina lakan och örngått äro sålunda i saknad af all slags prydnad: spetsar, broderier och dylikt, af ofvan antydda skäl och icke af brist på skönhetssinne hos undertecknad. Jag skulle visst som andra tycka, att det vore ofantligt roligt att ligga under både »klump» och »platt», men när man inte har råd, får man försöka drömma rosenrödt äfven utan rosenblad. Jag förmodar, att under sådana omständigheter ingen skall undra öfver, att, när jag ville hjälpa madam Blomberg med litet söm till Linas utstyrsel, jag då följde mitt hederliga, gamla valspråk: »helt och rent» och sydde helt enkelt två par lakan och dito örngått utan spetsar eller någon annan dekoration till tösen, som jag märkte — lakanen naturligtvis (det