Idun: 1899

— 5 — IDUN 1899. J. Ljungqvist foto. FRU NADJA FRANCK. sidig belåtenhet. Herr Nybom återkom just lagom för att under tacksägelser, handgnuggningar och bugningar ledsaga sina ärade kunder till dörren. »Så fort det gick, lilla ’mams’, och så brai» utbrast Maja, när hon lösgjort sin kjol, som herr Nybom låst fast i dörren. »Den där Gerhard är ju en riktig krona.» »Han visste på pricken, hvad vi ville ha,» instämde Lisen och såg vid tanken på sitt gröna kläde så tindrande på en förbiskyndande herre, att denne vände sig tre gånger om efter den vackra flickan. »Och inte var han det minsta rädd för besväret,» tilläde Inga med för henne ovanlig liflighet. »Han höll på att dra ned hela lagret för vår skull.» »Han kommer bestämdt att dra kunder till Nyboms.» »Tänk, att han inte var nöjd med isättningstyget! Han skulle promt ha något, som gick ändå bättre i färgen.» »Hör nu, ’ma’ lilla, vi få bestämdt gå och dricka Gerhards skål i förmiddagskaffe hos ’Tysta Marie!’» Lisen stack inställsamt sin arm under modems. »Ja ja, få vi, få vi!» »Men flickor, då! Vi ä ju midt på Gustaf Adolfs torg. Nå ja, det går väl inte af för mindre, kan jag tro. Men kom ihåg: bara två wienerbröd och en bakelse hvar.» Vid kaffet komplimenterade flickorna Holm entusiastiskt sin lilla mamma för hennes oförlikneliga sätt att pruta. Intet lock eller pock, bara ett enkelt: »Så mycket kan jag inte ge. Då få vi tänka på något annat. » Lisen hade en gång varit med tant Kvist i en bod och skämts ögonen ur sig, då tanten efter att ha gjort ett förfärligt besvär blef storm ovettig, för det hon ej fick varorna för halfva priset. »Aldrig i tiden går jag med henne och handlar mera, » afslutade hon upprörd sin pinohistoria. Men Maja bedyrade, att det var mycket, mycket värre, när de stodo där och tiggde och tiggde som tant Mörk. Och slutet på visan var, att ingen i detta eller något annat stycke kunde jämföras med deras egna »lilla mutter». Från den dagen tog fröknarna Holms handel hos herr Nybom ökad fart. Men bara när Gerhard var i boden. Fanns han där icke, hjälpte det ej att bära tygerna ända ut på gatan eller tömma hvartendaste hyllfack; man kunde ändå ingenting se, fann ingenting som passade och fick väl vänta till en annan gång. Efter några fåfänga försök att hålla sitt unga biträde stången, drog sig herr Nybom godmodigt tillbaka. Han låtsade till och med, som om han hvarken hörde eller såg, när systrarna då och då gläntade på dörren och, efter att genom en hastig blick ha förvissat sig om, att Gerhard ej var inne, ljudlöst drogo sig tillbaka, som om de gått fel. Men en vacker dag, när Lisen och Maja tittade in genom skyltfönstret för att i förbifarten hälsa på sin favorit, sågo de en rödmosig knoddfysionomi i stället för Gerhards bleka och intelligenta ansikte. »Hvad nu?» utbrast Lisen. »Jag tror Nybom håller på att vidga ut sig.» Men så var icke fallet. Gerhard hade flyttat, och all trefnad hade han tagit med sig för flickorna Holm. Af gammal vana fortsatte de visserligen ännu någon tid att handla hos Nyboms, men de kommo nästan alltid därifrån vid dåligt humör. När slutligen »den röde» en dag purrat på dem ett klädningstyg, som under vårfesten i Upsala brast ut i alla lifsömmar, brast också deras tålamod, och de började håglöst drifva vind för våg, från den ena butiken till den andra. Så kom Lisen en dag glädjestrålande hem. »Kan ni tänka er, att jag har upptäckt Gerhard!» ropade hon varm och andfådd. »Han står hos Vestrins på Drottninggatan, och se ett så förtjusande underkjolstyg han skaffat mig, och det för rakt ingenting. Han är lika snäll och hjälpsam som alltid — kanske litet dazu — och så har han börjat borsta upp sina mustascher, och det klär honom. För resten blef han så glad, när han fick se mig, att han riktigt darrade på manschetterna. Jag tror nästan att om jag bara. — A propos, lilla ma ,» afbröt hon sig ystert, »skulle du vilja ha honom till svärson? Fru Lisen Gerhard, låter det inte snobbigt, hva?» »Hör nn, Lisen min flicka,» svarade fru Holm med oväntadt allvar, »jag ska säga dig en sak, och det är, att Gerhard är alldeles för -god att leka med. Du har ett sätt att se förtjust ut — jag skulle nästan vilja säga förälskad — när du bara menar gladt och vänligt. Jag varnade dig här om kvällen, då du sjöng duetter med häradshöfding Sidvall. . . Sådant där kan missförstås. Gerhard är bestämdt en både fin och djup natur och till på köpet bröstsvag, om jag inte misstar mig. Och då tål man inte mycket i den vägen.» »Se så, lilla mamma, tag inte så illa vid dig,» bad Lisen med tårar af obehag i ögonen. »Inte är det så farligt heller...» Men innerst inne kände Lisen, att allt icke stod rätt till. Hon visste, att hon hade rodnat af glädje, när hon fick syn på Gerhard. Denne hade däremot bleknat ända ut till läpparna och ofrivilligt tagit sig åt bröstet. Men sedan hade hans ögon fått en brännande glans . . . Hu då, hu då, nej. Hon ville icke tänka därpå. Men låta bli att handla af Gerhard kunde hon ej. Det jvar så obeskrifligt tryggt att anförtro sig åt hans omsorger. Aldrig ångrade hon, när hon följde hans råd. Han hade en så egendomligt fin och på samma gång pikant smak, hvilken han bredde som ett hyende under hennes unga fåfänga. Det var henne rent omöjligt att icke rodna och småle, när han tog fram något riktigt extra, liksom enkom afsedt för henne. Och så rådplägningarna på tu man hand . . . med öga i öga ... Det var . . . det var . . . kanske icke precis . . . Men ändå . . . Icke kunde han taga sig några tankar . . . Ett år därefter var Gerhard åter sin kos. »Hvart har han nu tagit vägen? Ska man nu igen söka honom Stockholm rundt? Det vore sannerligen inte för mycket, om han i förväg underrättade gamla bekanta, hvar han tänker slå sig ned. Hur ska vi nu få oss vinterklädningar?» knotade flickorna Holm. Men vinterklädningar fingo de, och det af prima vara hos Gerhard själf, som genom tidningarna och tryckta cirkulär underrättade sina gynnare och vänner, att han den första oktober öppnat egen affär. Systrarna jublade; nu skulle de väl till evig tid få behålla sin Gerhard. Men det hörn, där denne slagit ned sina bopålar, har tagit lifvet af den ena affären efter den andra. Obevekligt som ödet svepte nämligen kundströmmen in i en annan fåra, innan den nådde dit. Ingen mänsklig makt hade dittills förmått utsträcka dess lopp åt detta håll. Icke heller Gerhard med sin milda magnetiska kraft var i stånd till detta. »Jag undrar just, hur det går för stackars Gerhard,» yttrade en dag betänksamt Inga. »Det är alltid så litet folk i hans bod. Det kännes riktigt kusligt att komma dit in.» »Det var illa, att han hyrde i det där huset, är jag rädd,» sade fru Holm medlidsamt. »Det har aldrig haft lycka med sig. Men han är ju så hygglig och omtyckt, att det inte gärna kan gå annat än bra. Vi ska säga åt våra bekanta, att de köpa hos honom.» Men Lisen började sky Gerhards bod. Dels var hans lager icke längre så rikt och elegant, dels kände hon det genant att gå därifrån, ntan att köpa, äfven om Gerhard aldrig visade en tillstymmelse till efterhängsenhet eller missräkning. På senare .tiden hade han dessutom tagit sig för att se på henne med en så sjuklig ömhet, att det var henne rent äf olidligt — nu, då hon tillhörde en annan. En gång, då de tillsammans undersökte hållbarheten af ett tyg, hade han också vågat beröra hennes hand med ev drunknandes kalla och fuktiga KARL AF GEIJERSTAM.