Idun: 1899

IDUN 1899. ................ if.wm > Tr ORS HVA’ Ä’ DU.'?» Teaterdirektören och rV filosofie studeranden N. N. spritter upp ur ä. gjn oroliga sömn. Han drömde, att nationsteaterns skröpliga plankor ramlade i en hög, och den förskräckta, omorgnade minen visar mer än väl, att Horatii ord: »impavidum ferient ruinæ» inte äro hans valspråk just nu. Emellertid reducerar sig den drömda katastrofen i verkligheten till madam Anderssons och hennes medsystrars älskliga vana att med mera kraft än grace »sutta» morgonbrasan på golfvet i »kandatens» rum. Hå-hå-ja-ja! Mödorna från sista veckans repetitioner ha just inte varit ägnade att göra herr direktören morgonkry, men det finns nog ingen annan råd än att fatta ett raskt beslut och krafla sig upp. En hastig toalett och så ut i novemberdimman, ned till nationshuset! Hittar han en kopp kaffe under vägen, så är det bra, eljes har väl klubbmästaren något att bjuda på däruppe. Det gäller nu att med ett par artistiskt anlagda kamraters hjälp få i ordning dekorationer o. d., men hvad skall man börja med i detta kaos af rekvisita, som ligga hopade öfverallt? Det är bara att hugga in på det, som är närmast — den där svarta kallikåbunten t. ex. Fram med Wallis världshistoria, en burk hvit limfärg och en målarborste! Kallikån är snart förvandlad till de hemska väggarna i Pharao Menes’ grafkammare; mot den svarta bakgrunden lysa bilderna af Isis och Osiris, Apis och Ibis, där kämpar den döde mot underjordens vederstyggliga krokodiler och hieroglyferna, (kaffepannor, knif, gaffel, mårtensgäss m. m.) tala rundt omkring sitt mystiska språk. Ett par hvita pappersrullar bli med föga konstigare hjälpmedel väggarna i Ramses II:s palats, prydda med bilder ur Egyptens historia, t. ex. »torggruff» o. d. Sedan början väl är gjord, går arbetet raskt undan. Allt flere medhjälpare och aktörer anlända, och vid 4-tiden intågar fru S., studentkårens allt i alla i fråga om spex, åtföljd af stadsbud, som medföra hennes vidlyftiga attiralj. Maskering och kostymering taga sin början under ett obeskriiiigt virrvarr, hvari troligen ingen, som ägde mera »nerver» och mindre vana än fru S., skulle förmå att bringa någon ordning. Snart är direktören färdig att sända förtruppen i elden. Stråkorkestern ute i salen får order att »dra» sitt nummer, och vid dess slut går ridån i höjden. »The Fisk Jubilee Singers» tåga in och placera sig kring sin orgel. Mrs Cole lorgnetterar publiken, mr Payne kastar bedårande blickar på damerna därute, och, bäst det är, reser sig den illustra kören. Med röster, som kunde varit vackrare, men svårligen starkare, sjunger den sina egendomliga sånger, t. ex.: »Goda gamla vagn, sänk dig ner», »John Brown’s body is moulderiny in his grave» — allt under ett bifall, som föranleder mrs Cole att som Wågman foto. ETT »STUDENTSPEX» I UPSALA. punsch ligger deras öde, så mycket är säkert, men för resten veta de ingenting mer, än att de älska hvarandra, hvilket de också försäkra i en ny duett. I detta ögonblick öfverraskas de af Zephoras pappa, som är grym nog att skilja dem åt och försäkra mr Lawrence, att han ej får Zephora, förrän han lyckats förmå Pharao Mene’s mumie att dansa. I sin nöd går nu Zephora till den mångtusenåriga häxan Idiotis, grafvakterska hos nämnda mumie. Idiotis är sysselsatt med att af punsch laga till en kärleksdryck, som beställts af Takelothis, hvilken med dess hjälp ämnar vinna Zephoras hjärta för egen del. Prinsessan får veta, att denna dryck är så stark, att den kan sätta lif i de döda; hon erinrar sig det villkor Pharao uppställt för Lawrence, och rusar utan betänkande in till mumien, ger denne en duktig klunk och se — han börjar lefva och till på köpet dansa med Idiotis. Bäst det är rusar han ut för att återtaga sin tron. Idiotis skyndar efter för att, ta reda på honom igen, och Zephora uppsöker Lawrence, hvars vistelseort hon fått veta af häxan. Bistå akten visar oss Ramses II i hans palats, omgifven af undersköna, dansande slafvinnor. Midt under glädjen rusar mumien in, följd af alla öfriga uppträdande, störtar Ramses från tronen och börjar »regera». Lawrences påpekar, att villkoret äruppfylldt. Ramses ger med sig, och sedan Idiotis med en trollsång (en vanlig vaggvisa, spelad på occarina) åter bragt mumien i dvala, bäres denne ut af krigshären. Det hela slutar med glädjekörer och egyptisk gåsmarsch. Den dramatiska afdelningen af programmet är slut. De spelande få brådt att befria sig från smink och teaterdräkter. Fjärde numret bjuder nämligen till »Supé och dans», och att detta utgör aftonens glanspunkt, därom äro både publik och aktörer ense. »Ren stiger solen öfver bergets rand, Dess rosensken förgyller haf och land. Dess strålar falla både rechts und links, Och träffa slutligen också vår sfinx.» I god tid! Vi erinra vår ärado läsekrets om nödvändigheten att i god tid före nyåret verkställa prenumeration å de fyra af Iduns redaktion utgifna publikationerna: IDUN, illustrerat! tidning för kvinnan o. liemmet, pris pr år kr. 5, praktupplagan._kr.j7: 50, numera vårt lands ovedersägligen förnämsta illust.erade tidning. Iduns modetidning, pris pr år kr. 3, planschupplagan kr. 5, hvars upplaga af 300,000 ex. på sex olika språk är en borgen för dess förträfflighet. KAMRATEN, illustr. tidning f. Sveriges ungdom, pris pr år kr. 3, vårt lands enda'verkliga ungdomstidning. Barngarderoben, pris pr år kr. 3, illustreradt månadsblad för barnkläders förfärdigande och barnens sysselsättande. Vi hänvisa för öfrigt till den utförliga anmälan om dessa fyra publikationer, som stod införd i julnumret. RedaktioNkk, Så sker och sfinxen utbrister : »Fy, hvad det är trist att ligga och vara sfinx 1 Punsch!» Lawrence och Zephora fundera skarpt på meningen med detta orakelspråk, men utan att kunna få någon klarhet i saken. I man foto, Tmirin: ClVfiFTHlf extranummer föredraga: »Ack Värmeland, du sköna» med engelskt uttal och smäktande åtbörder. Nästa nummer är uppträdande af »Den stora Nordens Konst- och Dockteater», däri några eljes föga stela Philocborister spela marionetter och uppföra en pantomim. Så kommer aftonens stora evenement, uppförandet af »En egyptisk konungadotter eller Lawrence och Zephora, sorglustigt tal-, sång- och dansspel i 4 akter». Personförteckningen lyder: Ramses II, Pharao. Zephora, hans dotter. Mr Lawrence, fången lord. Takelothis, hertig af Nubien, riksföreståndare. Numa, bagare, kongl. hofleverantör. Idiotis, häxa, grafvakterska i Pharao Mene’s pyramid. Pharao Menes mumie. En krigshär, en sfinx och två slafvinnor. Det torde ej vara svårt att på bilden återfinna hvar och en särskildt. Dramat beskrifver, hurusom mr Lawrence på sin färd till Transvaal råkar i fångenskap hos Ramses II, hvars dotter, den väna lotusblomman Zephora, fattar en häftig kärlek till främlingen, löser hans band och ber honom möta henne i öknen vid den stora sfinxen. Hvarje morgon, då solen går upp, talar nämligen kolossen, och den som då är tillstädes, får veta sitt öde. »Då, älskade Lawrence, skolavi hand i hand tyda framtidens dunkla gåta, som sfinxen, upptinad af morgonstrålen, för oss skall förtälja.» I nästa akt råkas de på utsatt ställe och sjunga en duett: