Idun: 1899

IDUN 1899. tror det, likasom du tror, att Amerika finnes och en hel mängd andra saker, men denna din tro är så beskaffad — den är så stark och väl befäst hos dig, att du är alldeles viss om dess riktighet, äfven om du inte kan för andra anföra några skäl för den. Nåå, hvad svarar nu min lilla otroshjälte?» »Asch, det måtte väl vara alldeles detsamma, om jag sager, att jag tror eller att jag vet, att Amerika finns till och att jorden och solen —» »Nej, stopp, vänta, nu har jag dig fast. Nu säger du, att det är detsamma att tro och att veta. Om vi anta, att du har rätt i det, så tror du ju på oerhördt mycket, fastän du nyss så energiskt förklarade, att du inte ville tro, ja, att det rent af var fånigt att tro på sådant, som du aldrig i evighet kunde få någon kännedom om.» »Nåja, jag får väl sträcka gevär då som vanligt och medge, att min lärde gubbe har rätt — jag vet inte alls, att Amerika existerar och att jorden dansar kring solen, utan jag bara tror det. Men, ser du, kära Axel, när jag protesterat mot det där talet om tro och tro, har jag inte menat tro på eller kännedom om konkreta föremål, som jag händelsevis ej varit i tillfälle att uppfatta med mina sinnen, utan tro på abstraktioner, och tro på sådana konkreta tankeföremål, om du tillåter uttrj'cket, som Gud, änglar och andar; det är om dessa jag sade, att man aldrig i evighet kan få någon verklig kunskap om dem.» »Nej, vännen min, äfven om vi begränsa frågan så, som du nu gjort, har du ändå inte rätt. Du tror inte bara på oändligt många konkreta föremål, som du inte haft tillfälle att uppfatta med dina sinnen, utan också på många, otaligt många egenskaper hos och förhållanden mellan konkreta föremål, alltså på abstraktioner. Låt oss ta ett exempel: du tror ju, att jag älskar dig?» »Tror? Nej, det vet jag så visst som att — att jorden går rundt, rundt, rundt omkring solen så här,» och hon förde sin lilla nästipp några hvarf rundt omkring hans, i detsamma spetsande munnen till en kyss. Han besvarade varmt hennes smekning, men när han återtog sin bevisföring, var han lika allvarsam som förut. »Nej, Elin, du vet det icke, du bara tror det, och din .tro grundar sig bara på min auktoritet. Jag har tusen gånger och åter tusen gånger sagt dig, att jag älskar dig, och du har tj'ckt, att mina handlingar stått i harmoni med mina ord, och därför tror du på min kärlek, och den är för dig någonting så visst och verkligt och sant, att du själf tycker det vara för litet att säga, att du tror på den, utan du menar dig veta, att jag älskar dig. Men tänk nu, Elin, om det bara vore spel och förställning af mig, om jag —» »Men Axel då, o, huru kan du säga någonting så förfärligt! Nej, nej, nej, det är inte så — du får inte säga så — det är orätt att ens tänka så! Men tänk, om det vore sant — tänk om — o, jag minns farbror Erik. — Tant Elna trodde på honom i hela sitt lif, men när hon dog, fick man veta, att han hela tiden hade haft en annan familj också.» Och den orm, som finnes i hvarje.jordiskt paradis allt sedan lustgårdens i Eden dagar, stack henne med sin gadd och göt tviflets gift i såret, och den smärta hon kände var så pinsam, att tårarna började sippra fram under hennes nedslagna, långfransade ögonlock och snart hejdlöst störtade utför kindernas mjuka rundning. Och mellan de våldsamma snyftningarna, som kommo hela hennes gestalt att skälfva, kom det fram i afbrutna meningar: »Säg, Axel, det är ju sant — riktigt, riktigt sant — att du älskar mig — och inte någon annan — att du inte har — har någon sådan där annan — som farbror Erik hade? — Min gosse får inte säga så där mera — till — till sitt lilla hustrubarn — inte nu — det kan vara farligt — och då kan stumpan dö — och gubben blir ensam.» * Då om en stund tårarnas flöde hade stannat och hon med ett lyckligt leende af frid och ro låg med hufvudet lutadt mot hans bröst, böjde han sig ned mot henne och såg in i hennes älskade, klara, strålande ögon och sade: »Lilla outsägligt älskade hustrubarnet mitt, tror du nu, att jag älskar dig?» »Ja, gossen min, jag tror det, jag tror det, och du har rätt: jag tror på mycket annat också. Kanske en dag — o, det ringer, och mina ögon äro så förgråtna ! Stanna här du och tag emot — jag springer in i sängkammaren och baddar ögonen.» Det var auditor Allings svärmor, som kom, den oaktadt sina femtio år ännu ståtliga kammarrådinnan Hege. När unga frun om en stund efter att ha restaurerat sitt yttre var på väg tillbaka till sin mans arbetsrum, hörde hon, just som hon passerade genom förmaket, sin mor tala i den där tonen, som Elin så väl kände till från barnaåren, den där tonen, som så tydligt sade: »Det tjänar ingenting till, att ni slingrar er, för ni vet ju, att jag vet och förstår allt, att jag genomskådar alla edra finter och slingerbultar.» Hvad kunde väl nu vara på färde? Att — .8 — lyssna kunde ju icke komma i fråga, men att stanna några ögonblick framför trymåen och ordna sitt hår, som Axel efter sin vana så illa hade rufsat till, det måtte väl inte vara något orätt. Om hon därvid skulle råka att höra ett eller annat, kunde hon ju ej hjälpa det.. Nu mumlade Axel något, som Elin icke kunde uppfatta, men så mycket tydligare hörde hon moderns ord: »Det förefaller mig högst besynnerligt, käre Axel, att du kan neka till det, då du hör, att jag själf såg det med mina egna ögon.» »Men det händer ibland, att man kan låta bedraga sig af sina egna ögon. När var det, sa’ mamma?» »Vid ett-tiden i går. Bina och jag hade varit uppe och druckit en kopp choklad hos ’Tysta Marie’, och när vi kommo ned och gingo utför Regeringsgatan, kom du ut ur en butik strax framför oss och gick in med henne hos Lejas. Och jag var under hela vägen er så nära, att jag kan, om du vill, redogöra till punkt och pricka för hela hennes toalett. Hon hade en klädning af ljusgrått siden med en hvit spets i snedden så här på sidan, och på armen bar hon en krage — en sådan där elegant spetskrage, du vet, och hatten — men hvad tjänar det till, att jag sitter och bes.krifver henne för dig, då du såg alltihopa lika bra som jag och ännu bättre. Hvem var det?» »Det vet jag inte, snälla mamma, för den herre, som damen i fråga hade med sig, var inte jag. Vid ett-tiden i går satt jag som vanligt på mitt ämbetsrum.» »Så-å! Det var inte du! Jag skulle således inte känna igen min egen svärson på tio stegs afstånd. Jag vet inte, hvad du kan ha för skäl att förneka din identitet, i synnerhet som ditt nekande inte tjänar till något, för om du också inte drar i betänkande att göra mig till lögnare, torde det bli svårt för dig att behålla din position, då du får höra, att din egen moster Bina Rindell såg dig och kände igen dig lika bra som jag.» »Men jag bedyrar på min heder, att det inte var jag. Alla mina kamrater i ämbetsverket ska’ kunna intyga...» »Ja visst, ja visst — det vet man nog, att herrar kamrater — God afton, Elin! Hvad nu! Har du gråtit? Och baddat ögonen, så att du stänkt ner klädningen? Inte behöfver du dölja dina tårar för mig, kära barn; jag vet nog, att en hustru kan ha mer än ett godt skäl för dem.» »Men kära lilla mamma, man kan gråta i glädje också. Axel och jag hade just — vi sutto och diskuterade ett så intressant ämne, när du kom, och Axel talade så vackert, att...» Elins både ton och min skvallrade tydligt om, att hon nu icke höll sig vid sanningen, och när hon tystnade, kastade hon en så hjälplös och olycklig blick på sin man, att denne brast ut i skratt. »Åh, besvära dig inte med att sätta ihop någon historia för mig. Jag märker nog, att det är er mening att tränga mig åt sidan, och jag skall visst inte genera er. Behåll ni edra hemligheter för er själfva, kära ni.» Då kammarrådinnan en stund senare aflägsnat sig, något blidkad genom underrättelsen, att »barnen» veckan därpå skulle ha en större fest, och genom Elins enträgna begäran, att mamma med sin större erfarenhet måtte hjälpa henne ett par dagar i förväg med anordningarna till festen, sade Elin: »Axel du! jag stod i förmaket och hörde hvad mamma sade om damen med gråa sidenklädningen. Yar det du?» »Nej, vännen, det var det inte.» »Men både mamma och moster Bina ...» »Jag ger både mamma och moster Bina ...» ^ I^ »Ja, du måtte väl medge, att jag kan ha skäl att bli arg. Jag skulle inte bry mig det allra ringaste om alltihop, om inte jag' vore rädd för, att hennes ord möjligen gjort intryck på dig — lämnat kvar i ditt sinne ett litet ogräsfrö, som längre fram i en olycksstund kan spira upp.» »Se mig in i ögonen, Axel. Sådär! Var det du?» »Nej, Elin! Så sant mig ...» »Du behöfver inte bedyra det — jag tror det ändå.» »Hur var det du sa’?> ■»Tror det, sa’ jag. Är du nöjd nu, din tyrann?» Ja, han var nöjd. (Forts.) Till VÅR ÄRADE LÄSEKRETS rikta vi en vördsam uppmaning att ihågkomma Idün med insändande af fotografier och teckningar, som kunna vara af intresse för vår illustrationsafdelning. Alla hafda kostnader ersätta vi naturligtvis tacksammast.* STOCKHOLMS NATIONS TVÅHUN-DRAFEMTIOÅRSJUBILEUM. V ALBORGSMÄSSOAFTONEN i morgon blir en märkesdag i Stockholms i Upsala studerande nationsförenings historia. Den firar då nämligen 250-årsdagen af sin tillvaro med en större fest, vid hvilken en hel del både före detta och nuvarande landsmän komma att infinna sig för att upplifva minnet från flydda dagar. För en hel del af Iduns läsarinnor torde Stockholms nation icke vara obekant från de årligen återkommande vårfesterna och balerna, hvilka de först besökt i egenskap af dansande och sedan som STOCKHOLMS NATIONSHUS I UPSALA. de dansandes mammor eller »förkläden». — På goda grunder anses nationens lokal vara en af de bekvämaste och hemtrefligaste af detta slag i Upsala. Här hafva stridens vågor gått höga på landskapsmötena, då skilda partiers banérförare drabbat samman med en hetta, hvartill man väl knappast ägt motstycke i huset på Riddarholmen, här har man, ■sedan stormen omsider lagt sig, knackat i bålen och äskat ljud och hållit tal för allt, hvarför man öfver hufvud taget kan hålla tal. Här hafva Strauss och Waldteufels melodier i gnistrande kaskader brusat fram när »utmed väggarna satt tant vid tant i gult och gredelint och annat grannt, och tyllomsluten, brokigt skiftande satt flicknoblessen, makligt viftande med fläktorna kring sina unga drag i flickförnämt och nådigt själfbehag.» — Angående framstående medlemmar, hvilka i flydda tider tillhört nationen, må anföras följande ur L. Heap Åbergs »Anteckningar öfver Stockholms nations förening»: »Inom fosterlandets uråldriga hufvudstad, moderorten för vår nations medlemmar, har Nicodemus Tessin rest sig en varaktig minnesvård i Sveriges främsta kungaborg, flere andra spår af hans verksamhet att förtiga. Hans namn lyser oss till mötes från det första femtiotalets dunkla natt. Under det följande halfseklet förvärfvade Johan Tobias Geijsler, på sin tid en af nationens aktade medlemmar och en tid dess kurator, Samuel Triwald och Jakob Henrik Mörk en plats i den svenska skönlitteraturens häfder. Men — Gif plats, gif plats, se nordens vingud nalkas och sången svärmar kring hans vigda mund! Karl Mikael Bellman inskrefs den 3 november 1758 i Stockholms nation. Hans vän och medbroder, Karl Israel Hallman, har äfven tillhört nationen, och i nyare tider har August Blanche förvärfvat sig ett af hedersrummen inom den svenska novell-litteraturens häfder. STORA SALEN I STOCKHOLMS NATIONS HUS.