Idun: 1899

3 I DUN 1899. — här vände tant sig hastigt till mig— »det förstå de inte, och detta är just det löjliga. Visst hade Ysabel rätt, när hon gaf uttryck ät sina tankar öfver de där väntanstiderna; den där lilla historien var ju helt oskyldig. Men när den läses af hr A. och fröken B. och tant C. och moster D., sä tänka de sig själfva i situationen, och det är ju mycket möjligt, att den i så fall inte skulle vara så oskyldig.» »Men tant, nog ligger det ju nära till hands att tänka på, hvad man själf skulle göra, om man vore förlofvad och inte finge ha några små stunder på tumanhand.» »Ja visst, kära barn, men anse det då inte som fel hos andra, att de kunna företaga sig något, som ditt samvete förbjuder dig. Och kom ihåg, att lagarna för »det passande» och »det anständiga» äro diktade af människor, hvaremot sedligheten är oss föreskrifven af Gud. Den, som genom uppfostran och natur är sant sedlig, kan tryggt lita på sitt eget samvete och gå sin egen väg.» »Ja, men tant, vi kunna ju icke alltid känna oss själfva så säkert.» »Nej, gunås, men så mycket större skäl ha vi då att ej sitta till doms öfver andra, för hvilket vi alltid äro benägna. Vi upptäcka så lätt bristerna hos andra och förtjänsterna hos oss själfva, men vi böra sträfva efter att lära känna våra egna fel och nästans goda sidor; det är betydligt svårare, och därför vill just ingen ägna någon möda däråt. I fall vi mera befiitade oss om detta, så skulle ett handlingssätt, sådant som Ysabel beskrifver, undgå mycket af det om fullkomligt oförstående vittnande klander, i hvilket grundtonen är det bekanta : »Jag tackar dig, Herre, att jag icke är som denne mannen.» •— Människorna stå alltid färdiga att gripa in vid hvarje förnärmelse mot »det passande», men osedligheten tolereras i många fall, om den blott förstår att svepa in sig i den yttre anständighetens vackert draperade mantel. Hade Ysabel i stället skrifvit en af de moderna kärlekshistorierna utan både förlofning och äktenskap, skulle hon kanske icke i hast blifvit så uppmärksammad. Men nu var det bara en helt vanlig flicka, som besöker sin fästman i hans ungkarlsrum! Ack, Ysabel, om du åtminstone hade gifvit rummet en luxuös inredning med magisk belysning och låtit en finare supé med utsökta läckerheter stå dukad förde älskande 1 Nej, kallt och trist var det, blott deras kärlek gaf ljus och värme — det kan ju inte förnekas, att det hela är »opassande»! — Men vi få hoppas, att Ysabel nu dragit lärdom ur alla de anmärkningar, som riktats mot hennes uppfattning af väntans tider, så att hon nästa gång skrifver en historia, som åtminstone inte sårar »anständigheten» ! En sådan skiss som »Väntanstider» vågar en mor ju icke sätta i händerna på sin förlofvade dotter utan risk att förstöra hennes begrepp om det passande.» »Vet tant, det där borde tant skrifva i Idun.» »Jagi Prata inte dumheter, kära barn. Det där förstår ju hvem som helst, bara han tänker sig in i förhållandet. Jag klandrar hvarken Ysabel eller någon annan, således har jag ingen mening om saken, åtminstone ingen mening, som är värd att stå bla»d de djupsinniga, satiriska och ironiska inlägg, som redan gjorts i Idun.» »Ja,men ändåPFår inte jag skrifva i tants ställe?» »Gärna för mig, så slipper man åtminstone den stunden se dig sitta med händerna i kors och göra ingenting. Men skrif då hellre hvad du själf tänker.» »Ack, tants åsikter stämma ju så precis öfverens med mina egna.» »Gå då din väg och gör mig till ett åtlöje för andia. Jag har inte förtjänat bättre, då jag suttit och pratat med en barnunge om saker, som ingen af oss behöfver bekymra sig om. Ja, när skola vi lära oss, att låta andra ha sitt för sig?» Och härmed — med »allas vår tants» förståndiga och sammanfattande inlägg — nödgas vi förklara diskussionen afslutad. En hel del insändare, vittnande om det lifliga intresse frågan väckt, hvila visserligen ännu på vårt bord, men som de i hufvudsak upprepa det redan sagda och vårt för så många olika intressen anlitade utrymme ej tillåter, att diskussionen i denna sak längre utspinnes, måste vi nu sätta punkt. Vi våga hoppas, att den medfört sin nytta, såsom hvarje öppet och ärligt meningsutbyte är ägnadt att skingra fördomar och utjämna stridigheter. Om så är, har också Ysabels lilla skiss — man må nu gilla dess tendens eller förkasta den — ingalunda varit skrifven förgäfves. KKDAKTIONEN. EN KVINNORNAS PRÄST. G. Florman foto. H OFPREDIKANTEN GUSTAF EMANUEL BESKOW, den i vida kretsar uppburne prästmannen, afled härstädes tisdagen den 11 dennes, efter en tids sjukdom, 65 år gammal. Född 1834 på Örby i Brännkyrka socken, bestämde han sig till en början för den militära banan; därefter studerade han under ett par år medicin i afsikt att bli läkare, men fann slutligen, att hans lifsverksamhet hörde hemma på det religiösa området, hvadan han, efter att med allvar ha bedrifvit teologiska studier, år 1857 i Upsala aflade de för prästens kall nödiga kunskapsprofven. Efter sin prästvigning år 1859 företog han en resa till de bibliska länderna, hvilken färd han sedermera skildrade i en mycket läst resebeskrifning. Beskow tog aldrig någon fast anställning i kyrkans tjänst, utan talade som uppbyggelsepredikant till alltjämt växande åhörareskaror, hvilkas hjärtan han värmde med sina öfvertygelsestarka föredrag. I främsta rummet var Beskow en kvinnornas präst ; i deras mera subtilt danade religiösa känslolif förstod han som ingen annan att med sina varmt hållna och formfulländade predikningar väcka ögonblicklig resonnans och förståelse. Det var också med pekuniärt understöd af åtskilliga anhängarinnor inom de högre klasserna, som han under åren 1864—1868 lät bygga den efter honom uppkallade Beskowska kyrkan, inom hvars murar han hållit sina flesta föredrag. Likaså var han stiftare af den s. k. Beskowska skolan, som han ledde från dess begynnelse 1867 intill 1882, och hvilket berömda läroverk äfven kunnat räkna vår nuvarande konungs söner bland sina lärjungar. För hofpredikantens ämbete, hvilket han efter hand erhöll, lämpade han sig förträffligt med sitt fina väsen och sin eleganta andliga vältalighet. Brorson till den framstående skalden, minnestecknaren och hofmannen Bernhard von Beskow, sörjes han närmast af maka, född Emanuelsson, en son, lektorn vid Norra latinläroverket och rektorn vid Wallinska skolan, Bernhard Beskow, och två döttrar. VIOLER. SKISS AF AMY PALM. U TE VAR SOL OCH VÅR, blå himmel, ljumma vindar, svällande knoppar och spirande grönt. Blåsippor lyste som leende barnaögon i backsluttningar och snår, hvitsippor stodo i klunga på ängen och tussilago stack upp sitt guldgula hufvud vid vägkanten, där små rännilar sipprade och porlade fram. Hvita dufvor kuttrade och flaxade kring granngårdens röda tak och från skogen ljöd trastens lockande toner. Men till den stora byggnadens rum, dit solen också sken in, trängde intet af naturens vårjubel och fröjd därute. En stämning af resignation, något dämpadt, hvilade inom det stora husets många korridorer och höga rum. Ofverallt hvita bäddar — insjunkna kinder —- bleka ansikten —■ lidandet i en eller annan form, hvart blicken än såg. Man talar med halfhög röst, då man träder in, det kommer vemod i ögat, hur gladt det än strålat bland den vaknande naturen därute. Man vet, att man är i dödens närhet och den tanken dämpar. En ung dam med violer i handen stannar framför en sköterska för att fråga efter någon. »Var så god och följ, jag skall visa, hvar det är,» svarar den tillfrågade vänligt och går före den unga damen genom korridor, trappa och åter korridor. »Här är det — var så god och stig på!» Hon öppnar dörren och stänger den åter efter den besökande. Den unga damen stannar tvekande därinnanför, vet knappast, om hon gått rätt, ty den magra gestalt, hon här ser, kan väl omöjligt vara Erik Varne.------- Den sjuke hade vändt på hufvudet, då hon trädde in. Hans stora blå ögon stirra först förvånade, tviflande, undrande — men så lyser det till i dem en blixt af glädje och igenkännande — han gör en häftig rörelse, som kommer röda fläckar att brinna på hans kinder, och en skarp hosta skakar hans kropp. — Men hostan är snart öfver och han räcker gladt båda händerna mot henne, som deltagande skyndat fram. »Ni! Själfva våren,» sade han hjärtligt, »själfva våren, som kommer till mig, stackars sjukling.» »Åtminstone vårblommor,» svarade hon leende och försöker se ut, som om hon ej känt sig gripen af hans förändrade utseende, »och en god vän, som kommer för att prata bort en stund, om ni har lust,» tilläde hon gladt. »Ni vet inte, hur godt det gör mig, att ni kom —■ så innerligt glad jag blef — jag trodde, att jag aldrig skulle få se er mer i denna världen------------» »Jag skulle kommit förr, om jag vetat, att ni varit sjuk,» svarade hon sakta, och så tystnade hon och tänker, att om några veckor hade hon kanske kommit för sent. Men hon har ej kommit hit för att låta honom ana de dystra tankar, som hvälfva sig i hennes hufvud. Hon vill finna upp något att tala om, som hon vet kan glädja honom, trösta honom och fängsla hans intresse. Hon rätar upp sig och börjar tala — först sakta och osäkert, liksom sökte hon efter ord, men så småningom har hon blifvit sig själf igen och samtalet flyter lätt och naturligt med en underström af sympati, ty de två förstå hvarandra väl. Gemensamma barndomsvänner passera revy, gamla minnen genomlefvas på nytt, små förgätna episoder dragas åter i dagsljuset, och det är förunderligt, hur färgrik och harmonisk deras dräkt ter sig ur minnenas kamrar. Tiden flyr hastigt undan, och då stora gårds-