Idun: 1899

IDUN 1899. — 4 iüffiSEi&Sil ■-T&SlSäS stæaæïw nsm% ■**■£•**< î^y -•*- S«* tiJU i-> ïi£2l;. tiCfïT.:fîfîiï [ 9fl FRÅN L.VWN-TENNIS-TÅFUNGARNA I STOCKHOLM. TECKNING FÖR IDUN AF TYCHO ÖDBERG. gyllene flatter, där under den svarta handskens vänstra ringfinger. Nu rodnade jag ända upp till hårfästet. Min följeslagare sâg pä mig med en blick full af undran och beundran, och på samma gång såg han road ut — det syntes i ögonvinklarna och på de fina läpparnas krusning. Jag försökte lösgöra min arm ur hans, men han lade sin hand öfver min och höll den kvar. »Tror ni, jag släpper er så lätt,» sade han och böjde sig ned öfver mig för att åter fånga min blick, hvilken jag slagit till marken. »Då vi båda, som ni säger, äro fria, så låt oss för ett ögonblick binda glädjen och lyckan vid vår ungdoms blomsteremyckade char. Det är en undantagsdag i dag, ser ni, och då skall man passa på att gripa lyckan i vingarna.» Hans röst lät så smittande munter, så entusiastiskt varm, så jag kunde ej låta bli att åter se upp till min riddare för dagen, och min förlägenhet försvann. I-Ivarför var det omöjligt att låta honom förstå, att jag var förlofvad? Hvarför ljög jag för denne främling och gaf honom rättighet att betrakta mig och tala till mig, som om jag ännu tilhört blott mig själf? Hvilken dårskap fattade mig? Han var så vacker och distinguerad, hans ögon och stämma bundo och tjusade mig. »Ja så låt oss spänna för då,» svarade jag skrattande, och så fortsatte vi vår väg, pratande och skämtande — en blandning af geniala tankar, nonsens, vishet, humor, dumhet och kvickhet — allt möjligt, som stundens stämning, full af sprudlande lifslust, ipgaf oss. Vi promenerade länge och hamnade slutligen i samma berså, där lektorskan B. och hennes norske student förut haft sin tête à tête. En kypare hejdades i förbifarten, och vi fingo in en flaska iskyld champagne. »Min fröken, tillåter ni, att vi dricka en skål för ungdom, skönhet, lycka och frihet — den dricka vi i botten.» Han tog af sig mössan och klingade med mig, och så tömde vi den skummande, svala drycken. Med ens tycktes han erinra sig något. Han tog fram ett visitkort ur sin plånbok och räckte mig det. Jag vägrade att läsa därpå. »Nej, nej,» sade jag, »jag vill ej veta, hvem ni är. Ni är ingen viss person för mig. Ni är en fin och nobel representant för manlighet, en mänsklig broder, som tillsammans med mig druckit ur ungdomens renaste, friskaste källa, druckit af frihetens ädla vin — med ett ord lefvat, om ock blott ett enda ögonblick, utan att känna trycket af konventionalismens trånga band. Och ni skall ej heller veta hvem jag är. I morgon skall ni kanske ej ens känna igen mig, om ni möter mig på gatan —» »Jag glömmer er aldrig,» inföll han med ett allvar i rösten och en förändring i väsendet, som kom mig att darra, ty jag kände, att det var allvar. »Det finns människor, som likna klara, kristallrena källor, och det finns andra med törstande läppar, som tycka sig skola kunna dö af sällhet, om det förunnas dem att släcka sin törst med detta vatten. Det fina örat hör, hur det porlar fram ur markens sand, den fina blicken ser, hur det glindrar där nere i djupet af bubblande vattenpärlor, som släcka törst —------ » Jag reste mig upp och ville gå. Hans ord stämde om hela mitt inre. Jag skall aldrig kunna säga dig, hvad jag kände i detta ögonblick. Om jag skulle försöka, så ville jag likna det vid en kejsarinnas stolthet och en tiggerskas uselhet. Och där stod nu också konventionalismen bredvid oss med sina band och bindlar, färdig att lägga dem på oss igen. »Nu är det kanske tid på, att vi gifva lyckans och glädjens flyktiga genier fria igen,» hviskade jag med darrande läppar, under det att jag drog af mina handskar. Ringen glänste på mitt finger. Han stod alldeles tyst en lång stund. Jag vågade ej se på honom. Med nedslagna ögon väntade jag på, att han skulle tala. Med ens kände jag mig sluten i hans armar, och hans läppar trycktes hårdt emot mina. Förskräckt ville jag fly ur hans fasta grepp, men han höll mig kvar, under det att han med en alldeles förändrad röst hviskade till mig så nära, att jag kände hans andedräkt på min kind: »Så har jag ändå druckit en droppe ur den källan — om jag så ock har grumlat henne — ni ljög för mig — -—» Och så flydde jag lik en dåre, som vaknar till besinning och finner sig stå nära en afgrund. Kort därefter bröt jag min förlofning. Någon annan man har sedan dess ej kysst- mina läppar. Jag återsåg honom ej förrän den dagen, då du var vittne till vårt möte------------—---------— — Och nu, Jelena — är det slut, tror du? Nej, i går återkom min riddare till Sverige och frågade mig, om jag ville blifva hans maka. Därför fick du nu veta allt.