Idun: 1899

5 IDUN 1899. XttfJm îI! H '-KZz. \ - '__ —>**SSSKÎ. .i •JäJ§L£!U I I ! ! , jC-Wi.nr: MM ’ Sös^iefij^ M ____ FRÅN GREFVE TAUBES BEGRAFNING: PROCESSIONEN I SLOTTSBACKEN. Prostinnan hörde, att prosten gick nere i förstugan, och ropade honom an: »Kom upp, far, och se, hur jag ställt det för vår gosse?» Trätrappan knarrade, och prosten kom med sin oumbärliga pipa i munnen. »Åh ja, inte så illa,» sade han, »men hvar skall han ha sitt arbetsbord?» »Arbetsbord, skall han behöfva ett sådant?» Det hade prostinnan inte tänkt på. »Ja, för ritningar och sådant, förstår du väl, mor. Han lär väl inte lägga händerna i kors härhemma heller.» Tänk, att far för en gång kunde vara så praktisk! Det harmade allt prostinnan en liten smula, att hon inte själf kommit att tänka därpå. Det blef nu nya funderingar, men så löstes också den svårigheten just i lagom tid, ty strax därefter kom en vagn insvängande på gården, körde rundt om blomsterrundeln och stannade framför trappan. »Paul, vår egen käre gosse! Välkommen hem igen! Hvad du blifvit bredaxlad, brun och vacker och hvad ditt skägg har vuxit! Hur snäll du var, som tänkte på att göra dina gamla föräldrar denna glädje.» Återseendets välbehag tog sig uttryck i små hjärtliga utrop samt upprepade omfamningar, och ett par fasta ingeniörshänder klappade prosten i ryggen, så att han måste säga: »Det känns, att du -brukar handskas med stål, käre Paul» och så skrattade de båda. Men prostinnan var spm kautschuk, hon tog emot allt hvad hon fick och såg blott innerligt förnöjd ut därmed. Under tiden hade reseffekterna blifvit nedlyftade från vagnen och inburna i förstugan. Upprepade gånger hade därvid en ung man snuddat förbi prosten på förstugubron, men i sin glada sinnesstämning hade de ej lagt märke till honom. Nu kom emellertid han och huspigan med en stor koffert emellan sig och råkade att därvid stöta till prostinnan. »Förlåt,» sade han och ryckte med den lediga handen filthatten från hufvudet, och prostinnan fick nu ögonen på honom. »Hvem är han?» frågade hon. »Han ser ej ut som någon kusk.» »Det är han inte heller, » svarade Paul skrattande. »Kom hit, Erik,» ropade han inåt förstugan, »och visa dig för far och mor ! » Den unge mannen trädde nu ut med hatten i hand och bugade sig för de gamle. Han var liten och satt samt hade ett öppet och ärligt ansikte. » Känner inte far och mor igen Nybergs Erik? Han har på sista tiden varit min hjälpreda vid åtskilliga byggnadsföretag, och nu följdes vi åt hem, eftersom han också har sin gamla mor, som han ville träffa. » ]. Nordling foto. FRÅN GREFVE TAUBES BEGRAFNING: PROCESSIONEN PASSERAR GUSTAF ADOLFS TORG. »Så får jag ändå rätt,» sade prostinnan och kände sig så belåten, som om hon fått hem två söner i stället för en. »Mor Sara är där borta i trädgården, men kanske ni ej för tvärt skall komma öfver henne, hon är gammal och skröplig nu och kunde ta sig för hårdt af den oväntade glädjen. Följ efter mig på litet afstånd, så skall jag förbereda henne.» * I dag hade mor Sara satt på sig »kyrkstassen» för att »se ut som folk», ifall »ingenörn» skulle komma. Med den blekta, svarta orlinskjolen omsorgsfullt uppfästad gick hon omkring i trädgården och vattnade plantor. »Nu, mor Sara, har ingeniörn kommit,» ropade prostinnan emot henne. »Åb, hvad säger prostinnan, är han redan här. » »Ja, och han har hälsningar till mor Sara.» »Till mig? Nej, aldrig i världen. Inte har jag någon bekant därborta i Amerika.» »Tänk efter ändå. De, som resa bort, stanna inte alltid på samma fläck, och ifrån Hamburg kan man komma öfver till Amerika.» Mor Sara måtte sätta ifrån sig vattkannan, och hon blef alldeles blek. »Åh, Herre Gud!» sade hon, helt matt af sinnesrörelse, »han har väl aldrig träffat min gosse heller?» »Jo, mor Sara, han har träffat honom, och talar om, att det gått honom godt i världen.» »Herren vare tack och lof, » sade mor Sara och knäppte andäktigt ihop sina händer. »Så kan jag nu fara hädan i frid, när jag vet, att gossen min lefver och har det bra.» Nu kunde Erik ej längre stäfja sin otålighet, utan kom fram från syrénhäcken, där han stått gömd. [Å »Nej, mor,» sade han, och de ärliga ögonen lyste fuktiga af tårar emot gumman, »nu ska du lefva och få det så godt, som du aldrig förr haft det.» Prostinnan drog sig tillbaka och lämnade mor och son åt sig själfva; hon visste, hur mycket de skulle ha att säga hvarandra, och själf kunde hon nu mera helt njuta af sin egen lycka, då hon visste, att den fattiga mor Sara i dag blifvit så rik, så rik . . . EN PRAKTISK NYHET FÖR DAM-VÄRLDEN, som i vår på kontinenten gjort stor lycka, äro de så kallade reformparasollen (och -paraplyerna), af hvilka vi här invid meddela en afbildning. Hvem som helst kan själf afoch påknäppa samt efter behag växla dessa paraspllers öfverdrag. På ett par minuter öppnar man 8 små knappar, med hvilka tyget är fäst vid ställningen, och öfverkläder den på nytt på samma korta tid. Skadade öfverdrag kunna på så sätt lätt förnyas och färger växlas för olika toaletter. Vi förmoda, att den pikanta nyheten ej heller länge låter vänta på sig i den svenska marknaden, då den synes ha mycket som talar för sig.