Idun: 1899

V\ '''.Ïi-N N:r 68 (643). it ILLCJSTREPAD fe TIDNSNG OCH • MEnrlET FOR • KVINNAN LÖRDAGEN DEN 26 AUGUSTI 1899. 12:te Årg PRENUMERATIONSPRIS PR ÅR: Idun ..............—-................................. kr. 5: — Iduns Modetidn.med plan UTGIFNINGSDAGAR : HVARJE ONSDAG OCH LÖRDAG. REDAKTÖR OCH UTGIFVARE : FRITHIOF HELLBERG TRÄFFAS SÄKRAST KL. 2—3. BYRÅ OCH EXPEDITION: KLARA S. KYRKOGATA 16, 1 TR. ÖPPNA KL. 10—5. KOMMISSIONÄRER ANTAGAS ÖFVER HELA LANDET PÅ ALL-DELES SÄRSKILDT FÖRMÅNL. VILLKOR. Iduns Modetid. utan pl. » 3: — LÖSNUMMERPRIS: 8 ÖRE. Redaktionssekr. : JOHAN NORDLING. ALLM. TEL. 61 47. RIKS 1646. Stockholm, Iduns Kungl. Hofboktryckeri. EFTER ETT RESÖK HOS RERTHA VON SUTTNER. BERTHA VON SUTTNER. /J* ■ ET ÄR ICKE mer än tio år sedan Bertlia v. Suttner förgäfves gick från förläggare till förläggare med manuskriptet till sin roman Die Waffen nieder (»Ned med vapnen ! »). Öfver allt fick hon samma svar : den skulle icke finna läsare ; ingen människa bryr sig om utopier om fred och dylikt. Och så var .den »allt för utmanande, allt för farlig och förargelseväckande» m. m. Till sist fann hon dock en förläggare i Pierson (Dresden), hvilken lyckliga händelse dock egentligen berodde på, att herr Piersons hustru, som läst manuskriptet, funnit det så gripande, att hon icke lämnade sin man någon ro, förr än han tog det. Men 'ett förbehåll ville han göra, nämligen att någon försiktig politiker först skulle genomse manuskriptet och verkställa nödig gallring. Detta tillät författarinnan emellertid icke. Antingen skulle han taga manuskriptet sådant det var eller icke taga det — förmildrande strykningar ville hon icke veta af. Herr Pierson tog det och fick icke skäl att ångra detta. Ty boken har redan uppleft sina trettio tyska upplagor, är öfversatt till alla europeiska språk utom spanska, och på ryska föreligger den till och med i fem olika öfversättningar. Större framgång har väl ingen roman haft — och knappast större betydelse heller. Med skäl har den kallats epokgörande. Det lider nämligen intet tvifvel, att den kanske mer än något bidragit till, att allmänna opinionen under senaste tio år så hastigt ryckt framåt från den barbariska uppfattningen, att kriget var en källa till styrka och sundhet för folken, till den nuvarande, att kriget är ett ondt — om ock, enligt mångas mening, ett »nödvändigt» ondt. Så långt ha vi hunnit: kriget är ett ondt! Snart skola vi nå därhän, att det icke längre kallas ett »nödvändigt» ondt, utan ett afskyvärdt ondt, som det är hvarje människas plikt att i sin mån bidraga till att afskaffa. Bertha v. Suttners lefvande skildringar icke blott af krigets fasor, utan äfven af de lumpna orsakerna till krig och krigslust bränna sig in i ens själ. Man glömmer dem aldrig. Och de skola icke förfela sin verkan, så sant läsaren har en smula känsla i sitt bröst och en smula tro på mänsklighetens utvecklingsmöjlighet i fredlig riktning. Eget nog, har jag tyckt mig finna, att denna bok gör ännu djupare intryck på män än på kvinnor, och jag har frågat mig hvarför? Jag har icke kunnat utfinna något annat svar än möjligen det, att männen såsom de i politiken ensamt ansvarsbärande känna sina samveten mer slagna, än vi kvinnor kunna göra. Nog af: »Ned med vapnen!» har verkat ofantligt och kommer ännu länge att verka. Någon — jag minns ej hvem — har föreslagit, att en förening skulle bildas för åstadkommande af bokens fullständiga spridning öfver hela den civiliserade världen. Denna tanke manar verkligen till besinning af hvad, som möjligen i vårt land kunde göras för ökad spridning. En godtköpsupplaga vore naturligtvis det första. Bertha v. Suttner förnekar på det bestämdaste, att hon i sina egna förhållanden och i sin familj hämtat stoffet till denna roman. Visserligen var hennes far, general Kinsky, krigare och hans tre bröder äfven generaler, men fadern dog, då hon var minderårig, och hvarken hennes man eller bröder hafva varit militärer. Själf har hon således icke gjort dessa sorgliga lifserfarenheter. Tvärtom, hon har left i lyckliga omständigheter. Så mycket mer måste man beundra intensiteten i hennes känsla och medkänsla, som skapat sådana skildringar, som verkligen tvinga läsaren att tro det skildrade upplefdt. »Die Waffen nieder» skrefs utan tanke på, att den skulle kunna blifva en trumpetstöt, hvars ljud skulle fortplantas öfver världen. Författarinnan följde rätt och slätt en inre drift att sjunga ut sina personliga meningar och känslor, dem hon under en mångårig vistelse i Kaukasien småningom förvärfvat sig genom läsning af store tänkare, hvaribland särskildt John Stuart Mill, Spencer, Auguste Comte, Darwin m. fl. Det var först efter sitt vid 33 års ålder ingångna äktenskap med baron v. Suttner, hon började »tänka och skrifva». Förut hade hon som andra damer i den högre societeten left ett ytligt och tankefattigt lif. Mannen, som själf är författare och bl. a. skrifvit flere arbeten öfver Kaukasien, delar och uppmuntrar hennes intressen. Hon tycks lefva i det lyckligaste äktenskap, fastän barnlös, och bebor, när hon icke tillfälligtvis befinner sig på fredsresor, sin makes vackra slott Harmannsdorf i Österrike. Men långt ifrån att bara nöja sig med sin egen lycka och slå sig i ro på den, som de flesta kvinnor under dylika omständigheter göra, känner hon som sin plikt och sin lifsuppgift att i det mest energiska arbete för fredsidén verka för hela mänsklighetens lycka. För närvarande är hon upptagen med en journal om fredskonferensen i Haag, men så fort hon afslutat denna, har hon för afsikt att skrifva en fortsättning på »Ned med vapnen!», som skall heta »Marthas Kinder» och skildra fredsidéns utveckling sedan tiden för händelserna i den förstnämnda. Bertha v. Suttner har dessutom skrifvit en hel rad romaner, behandlande snart sagdt alla tidens frågor. Mest kända äro »Inventarium einer Seele», »Das Maschinenzeitalter» —■ framtidsföreläsningar öfver vår tid, särskildt ägnade kvinnorörelsen — och den i fjol utkomna »Schach der Qual». ** Allt sedan 1891, då hon bevistade fredskongressen i Rom och höll tal på Capitolium, har hon närvarit vid alla fredskongresser och konferenser. Så ock nu vid den nyligen afslutade nionde interparlamentariska konferensen i Kristiania, där hon, såsom icke varande parlamentsledamot, naturligtvis ej kunde deltaga aktivt, men dock följde förhandlingarna. Med största vänlighet mottog hon mitt på Iduns uppdrag aflagda besök, samtalade oförbehållsamt och var allt utom anspråksfull och egenkär, som man velat påstå. Hon är en dam på 56 år med ett intelligent och själfullt hufvud på en nästan oformligt fet kropp. De