Idun: 1899

— 6 — IDUN 1899. - mägL i: ■■ II? vv IvJfcUtvv-,-'«^ »MÖNSTERRUMMET» I ARBETARINSTITUTET. Lifmedikus Westfelt, hvilken åtnjöt anseende som en synnerligen skicklig läkare, var en ifrig motståndare till rusdryckerna, dem han bekämpade såväl i tal som skrift. Jämte sin läkareverksamhet skötte han äfven åtskilliga allmänna förtroendeuppdrag, bland hvilka förekommo ledamotskap i direktionerna för flere af hufvudstadens skolor och välgörenhetsinrättningar. W., hvilken som enskild person var en synnerligen fin, älskvärd och nobel personlighet, afled ogift och sörjes närmast af syster samt syskonbarn. • DET LILLA IDYLLISKA SÖDERTELJE har numera ryckt upp i ledet bland de stora badorterna och är särskildt, som bekant, en tillflyktsort för rekreationssökande hufvudstadsbor. De flesta stockholmare känna tvifvelsutan det täcka stadssamhället, där det speglar sina vackra villakomplexer i den förbiglidande kanalen eller dväljes inom de röda, af lönn och lind beskuggade trähusen, hvarest de ryktbara kringlorna blifva till ; men vi förmoda, att det allra nyaste draget i stadens fysionomi — det i dagarna färdigblifna badhotellet — ännu är tämligen okändt för dess flesta sommargäster, hvadan vi i detta nummer meddela en afbildning af detsamma. Det nya hotellet, hvars arkitektur företer något slags amerikaniserad villastil, är bekvämt och tidsenligt inrättadt med 40 rum för resande, flere rymliga verandor och balkonger åt parksidan samt butiker i bottenvåningen. C TAET KRIGSHOTADE TRANSVAAL utgör ett af -L' de mera uppmärksammade kapitlen i den politiska dagskrönikan. Som våra läsarinnor säkerligen ha sig bekant, vill England undertrycka den lilla sydafrikanska republikens själfständighet, hvilken dess president Paul Krüger eller, som han därnere af boerna med ett smeknamn benämnes, »onkel Paul», af all kraft söker häfda. Han fordrar ihärdigt, att boerna, som sedan länge tillbaka varit transvaal republikens staminvånare, skola få blifva i okvald besittning af sina politiska rättigheter, något som England söker vägra dem till förmån för sig själft och för uitlanders, hvilken befolkning först långt senare vunnit fast fot därnere. Huruvida konflikten skall lösas på fredlig väg eller genom blodsutgjutelse är ännu oafgjordt. Englands koloniälminister, J. Chamberlain, söker af alla krafter locka den engelska regeringen att gripa till offensiven, men han motverkas af drottning Viktoria, som icke vill se sin lefnadsafton förmörkad af ännu en sammandrabbning mellan det mäktiga öriket och den lilla republiken — en batalj, vid hvilken England nog skulle få segern, men ej rätten på sin sida. Vi meddela i vårt dagsnummer en karaktäristisk porträttgrupp af Transvaals-republikens ledande män: presidenten Krüger, omgifven af medlemmar af folkrådet. Det vore synd att säga, att den gamle presidénten företer någon hofmannatyp, groflemmad som han är och med grofhuggna anletsdrag, inramade i en krans af hvitt skägg. Men så som han ser ut är han en favorit hos de rättframma och kraftiga boerna — en urbild af seghet och gammaldags rättskaffenshet. Olga Olsson foto. SÖDERTELJE NYA BADHOTELL. MEDELTIDSBILDER. FÖR IDUN AF A. L. ii. BORTOM HAFVET. V ILD, OBÄNDIG, full af hänsynslös kraft drager nordanstormen öfver stad och land. Höga furor böja sig i stoftet för den mäktige, stolta böljor skria i vanmäktigt raseri för hans gisselslag, och mörka moln jaga hvarandra i skoningslöst kretslopp. Endast ett förmår luftens höga majestät ej störa i dess lugna ro, ej väcka ur dess hundraåriga sömn. Detta ena är ett fängelse, ett fängelse för tanke och känsla, vilja och gärning. Tunna blodlösa skuggor vandra omkring därinne; slafveriets ok har böjt deras skuldror; men det har ej förmått utsläcka elden i onaturligt glänsande ögon. Frivilligt ha de låtit fjättra sig, därför vilja de ej känna, att bojorna tynga. De ha lärt, att jordelifvet bör vara en vandring på törnen och en ökenfärd, och de ha dragit in genom de höga fängelseportarna af fruktan att därutanför träffa rosor bland törnena, springande källor i sanden. Säg dem ej, att detta är oförnuftigt. Väktarne, som förde dem öfver den dystra boningens maskstungna trösklar, förstodo att dessförinnan blända det klarseende ögat med ett ljus, fladdrande och förrädiskt som irrblosset i det bottenlösa träsket. Bed hellre en tyst bön för de arma, en bön om att deras ögon måtte öppnas och om att de måtte få kraft att befria sig från fjättrarna för att lefva lifvet fullt och helt. Ja, bed, att de måtte föras från skuggornas värld till verklighetens. * Du onde ande, du demon från afgrunden, hvi hör du ej upp att hviska dina djäfvulska spörsmål i mitt öra? Hvi slutar du ej att intala mig sådant, som du måste ha lärt därnere i mörksens och dödsens rike. Och jag, arme dåre, hvi lyssnar jag till dina ord, hvi söker jag ej undfly ljudet af ditt tal, som jag skulle söka rädda mig undan huggormens bett ? Dock, hvart skall jag fly? — Om jag ser ut genom gallerfönstret, skåda mina undrande blickar den blåa, ändlösa vattenytan, och jag hör din fråga, medlidsam och på samma gång gäckande: »Hvad vet du, okunniga jordevarelse, om det, som finnes där bortom?» Lägger jag mig på mitt läger, sluter mina ögon och söker med gudeliga tankar bringa den onda rösten till tystnad, så gör du, lede frestare, själfva skriftens ord till en snara för min fot. Vågade jag ej nyss, då jag påminde mig psalmens ord : »Toge jag morgonrodnadens vingar och uppsloge mitt tjäll ytterst i väster, så skulle också där din hand leda mig», låna ett villigt öra till din stämma, som ville intala mig, att jag ej behöfde inom dessa väggar söka den Gud, som är öfverallt och i allt. »ONKEL PAUL»^ OCH DET TRANSVAALSKA FOLKRÅDET. Ja, t. o. m. under sömnens timmar plågar du mig, du ställer dig vid min hufvudgärd, antager en älskad faders drag och talar grymma ord om saknadens tårar, gjutna af den bästa bland mödrar. Såsom du frestade Kristus, så frestar du ock mig med Guds ord och med vänners lockelser, men såsom Han bjuder ock jag dig: »Vik ifrån mig, satan!» * Täta falla gisselslagen öfver blottade skuldror; brådskande och rastlösa gå inlärda böner öfver feberheta läppar. Så lägges gisslet ner; ögonen lysa svärmiskt, kinderna betäckas med en skarp rodnad, och något liknande ett leende upplyser de tärda dragen. »Kampen var hård,» hviskar en svag stämma, »men segern är vunnen. Snart skall jag ha hunnit målet, ha eröfrat det himmelska Kanaan, mina drömmars, min längtans förlofvade land». *