Idun: 1899

— 3 — IDUN 1899. icke kunna medhinna, och att de kunna göra rätt mycket godt och sprida rätt mycken trefnad omkring sig, om de vilja.» »Ni gör det säkert!» utbrast Märta ifrigt. »Men vet ni» — och hon flyttade sig förtroligt närmare sin nya väninna, ty som sådan började hon redan räkna henne — »vet ni, att jag har så många ogifta tanter, och de äro så obehagliga, de sprida alldeles säkert ingen glädje omkring sig alls, och jag har alltid trott, att de äro ogifta därför, att de äro till den grad otrefliga, att ingen enda människa velat hafva dem!» »Det finns kanske några sådana också,» sade fröken Anna skrattande. Därpå teg hon en liten stund och blickade tankfullt ned i sitt knä. Det var, som om hon anade, att Märtas hjärta var med i alla dessa frågor, som ljödo så allvarligt från de rosiga läpparne. »Ser ni, kära lilla fröken,» sade hon långsamt, »att bland de gifta kvinnorna finnas några få lyckliga — o, så få lyckliga, som blifvit gifta med just den man de älskade, men ett långt större antal, som varit fast beslutna att gifta sig, och, om de icke fått den de höllo af, ha de gjort våld på sina känslor och hållit till godo med en annan — och de ha gjort rätt däruti, Man skall inte förbli ogift, utan om man känner sig stark nog att bära lifvet ensam. — Och bland de ogifta kvinnorna finns det möjligen några, hvilka, som ni säger, aldrig kunnat bli gifta — ehuru,» sade fröken Anna skälmaktigt, »jag tror, att det är ganska få af oss, som inte någon gång kunnat få sig en man, om hon nödvändigt velat! Men där finnas också de djupare och finare naturer, som endast kunna älska en gång af hela sin själ och aldrig mer och som, om de icke äro älskade tillbaka, eller om olyckliga omständigheter skilja dem från denne ende, då helst förblifva ogifta för att få vara sina ungdomsdrömmar trogna.» »O, det tycker jag är vackert,» sade Märta med djup känsla, men hon bief afbruten af en häftig ringning på tamburklockan. Det var hennes jungfru, som sade, att glasmästaren satt in rutan och fordrade sin betalning. Märta flög upp och tackade »tusen gånger», fick en varm omfamning och en kyss och blef ombedd att snart komma tillbaka. Så sprang hon upp med återställd jämnvikt i sinnet och började ifrigt stöka för att återtaga den förlorade tiden. Visst var det lilla hjärtat lika oroligt och tanken på Dagmar Kurt lika olidlig, men nu det var liksom hon kunde bära tanken på att bli ogift. Det var ett skimmer af heroism i att bli det för den mans skull man älskade. Ty gifta sig med någon annan, det skulle hon aldrig, aldrig, aldrig! Hon tyckte sig ha fått en försäkran, att hon inte därför behöfde bli en ledsam, osympatisk människa. Hon skulle i hvarje fall bli en älskvärd kvinna och göra lifvet lättare för dem, som stodo henne nära. Mycket öfverraskad skulle hon ha blifvit, kanske störd i sin nya tankegång, om hon just nu kunnat se in till den, som ingifvit henne alla dessa hjältemodiga tankar. Nere hos fröken Torstenson var kaffet utburet och brasan nedbrunnen, endast ett matt sken föll ännu på den röda bordduken med dess blekgröna bård. Fröken Anna satt tillbakalutad med nacken mot den höga stolskarmen och stirrade under halfslutna ögonlock in i de fallande glöden. Plötsligt, när det blifvit nästan mörkt i rummet, böjde hon sig häftigt framåt, borrade ansiktet ned i händerna ochhviskade: »Ack, ungdom, ungdom, huru kan din blotta åsyn bringa alla gamla somnade känslor i storm och störa det mödosamt tillkämpade lugnet i hjärtan, hvilkas saga är förbi? Trots alla sorger, all oro, trots förgråtna ögon och genomvakade nätter, har ungdomen dock alltid hoppets rosengårdar kvar — en ny dag kan fylla dem med nya knoppar och blommor, medan för oss gamla intet annat återstår än »resignationens fasta pyramid», och vi få tacka Gud, om vi åtminstone ha den.» * Märta visste ingenting om detta ögonblick af svaghet hos sin nya vän; hon kunde därför ostörd väfva vidare på den tankegång, hon kommit i, gående sin väg fram i resigneradt vemod, till dess hon, 8 dagar senare, på en bjudning för första gången råkade en äldre syster till löjtnant Hillberg. Denna dam betraktade henne med en min af så mycken vänlighet, att Märta blef både förvånad och fundersam, äfvensom en liten smula brydd. Men under aftonens lopp trodde hon sig ha samlat nog mod för att våga äfventyra försöket att i en, som hon antog, mycket nonchalant och helt »naturlig» ton fråga, huru fröken Plillbergs bror befann sig? »Åh, efter omständigheterna mycket bra,» blef svaret. »Han har bara hållit på att ställa till skandal däruppe vid sjukhuset.» »Hvad, huru — —» »Jo, han var så utledsen vid sin vårdarinna, att han bad öfversköterskan skaffa honom en annan, helst så gammal som möjligt, men åtminstone en, som inte hade ’så fördömdt mycket konster för sig’. Det blef ett fasligt spektakel,» sade fröken Hillberg full af skratt. Behöfver det sägas, att framtidsdrömmarna åter antogo sin mest strålande rosenfärg i Märtas fantasi? Återstår nu blott att se, om den kommande sommarens sol skall belysa deras förverkligande. E tt tioårsminne, den första PRINSESSAN AF HUSET RERNADOTTE. PRINSESSAN EUGENIE OCH DROTTNING JOSEFINA. fî**; EFTER EN AKVARELL AF MARIA RÖHL. J ÄMNT TIO ÅR äro nu, den 23 dennes, förflutna, sedan prinsessan Eugenie lämnade oss, och med anledning däraf vill Idun i dag frammana några spridda drag ur den ädla furstinnans lif, viss om, att de skola hälsas med intresse, särskildt som de illustreras af aldrig förr återgifna porträtt och teckningar, förskrifvande sig från prinsessans egen hand. De ord, som om hennes dop och död stå att läsa i kongl. hoäörsamlingens kyrkobok, lyda sålunda: »Onsdagen den,, Nittonde Maji År efter Christi börd Ett tusende Åtta hundrade och på det Trettionde befordrades till det Heliga Dopet H. K. H. kronprinsen Joseph Frans Oscars Dotter, Sveriges och Norges Borna Prinsessa H. K. H. Charlotta Eugenia Augusta Amalia Albertina, som hit till verlden föddes på kongl. Slottet uti Residencestaden Stockholm den tjugufjerde April samma År kl. sju om morgonen af H. K. H. kronprinsessan Josephina Maxmiliana Eugenia.» Liksom alla kronprinsparets barn döptes hon af ärkebiskop C. v. Rosenstein, och skedde dopet i Slottskapellet på dagen tolf år efter, sedan hennes farfader såsom de förenade rikenas konung hyllats å Lejonbacken. Om hennes faddrar heter det i samma kyrkobok: »H. M. Drottning Eugenia Bernhardina Desideria frambar Högbemälte Prinsessa till Funten och det Heliga Dopet. Faddrar voro: H. M. Konung Carl XIV Johan, H. M. Drottning Eugenia Bernhardina Desideria, H. M. Kejsaren i Brasilien Petter Anton Joseph och Kejsarinnan Amalia Augusta Eugenia.» »1889 H. K. H. Prinsessan. Charlotta Eugenia Augusta Amalia Albertina 58 år 11 m. 29 dg. Åfled å kongl. slottet den 23 April kl. 12,45 f. m. begrafning S0/4 kl. 11 f. m.» Orden äro icke många till antalet, hvilka stå att läsa i den ofvannämnda kyrkoboken, men så äro de så mycket innehållsrikare. Det är den första prinsessans af huset Bernadotte dagars tal de tälja. De säga, att den lilla furstinnan kom som en vårens skära budbärerska till konungaborgen, och att hon lämnat samma borg, hvars blida ängel hon varit under femtionio år. Men de omtala ej, dessa korta rader, all den rikedom af trofast kärlek, som hon strött omkring sig, vare sig att det gällt dem, hvilka hon genom blodets band varit fästad vid, eller de små och värnlösa här i lifvet. För alla, alla var den kärlekens källa, hvarur hon öste, lika outtömlig, därför förgätes prinsessan Eugenie aldrig i det land, där en gång hennes vagga stod, och som hon tillhörde under hela sin lefnad. . Vid sin moders, drottning Josephinas sida synes här prinsessan Eugenie. Porträttet, efter hvilket det är taget, är af Maria Röhl i gouache (vattenmålning) särdeles fint utfördt och väl bibehållet samt signeradt 1847. Det är i sin ungdoms fulla fägring, den adertonåriga furstinnan här visar sig för våra blickar, till sitt yttre så olik den af sjukdom brutna kvinna, vi under de senare åren af hennes lefnad voro vana se. Vid sin födelse hade hon i familjekretsen hälsats med stor glädje, och för »bröderna» blef den lilla »Nitsa» med åren en mycket kär vän och lekkamrat. Och med lif och lust deltog hon också i deras lekar, hvilka i allmänhet mest bestodo uti att bygga fästningar och vara krigare. Ömsom måste »Nitsa» vara simpel soldat och ömsom general, allt som det var mera eller mindre tillgång på menige man eller befäl. Alla sina bröder älskade prinsessan Eugenie innerligt, men för den äldste, sedermera konung Carl XV, hyste hon på samma gång stor respekt, och det föll henne under barndomen aldrig in att i minsta mån motsätta sig hans vilja: »För en flicka skall ej hafva något eget tycke.» En lek, som prinsarne ofta roade sig med under vintrarne, var skidåkning ute vid Bellevue, men i denna fick prinsessan ej deltaga, endast vara åskådare i sin moders och hoffröknars sällskap. Att denna mjuka kvinnliga natur, som i så hög grad fanns hos prinsessan Eugenie, i sin barndom »aldrig någonsin ägt någon docka», så säger hon själf, förefaller helt ofattligt; man kan knappast tänka sig en liten flicka utan en docka. Och säkert tänkte mera än en af alla de små flickor här i landet, hvilka voro jämnåriga med henne, att den lilla prinsessan hade »skåpet» fullt med de skönaste dockor i världen, — men så kan man bedraga sig! Kronprinsessan Josephina var en både öm och allvarlig moder, som med hela sin själ hängaf sig åt sina barns uppfostran, biträdd, så mycket som hans tid det medgaf, af sin make, kronprinsen. För barnen i det kongl. slottet liksom andra den tidens uppväxande ungdom gällde den regeln, att de ej fingo »äta vid bordet», d. v. s. med föräldrarne och på samma tider som dessa, förrän de blifvit konfirmerade. Ingen plats älskade de unga furstebarnen högre än Tullgarn och Ninaön. Om denna skref kronprins Carl 1847 bland annat: »Men vill du hvila dig från hårda öden Af vågors skum med spridda gråa skär, Så gå till Ninaön och där vid eken På mossbetäckta bänken sätt dig där Och dröm, att Eden finns på jorden Och trifves väl här uppe uti Norden.» På Tullgarn fingo de fritt ströfva omkring i skog och mark och botanisera, hvilket i synnerhet mycket roade prins Gustaf och prinsessan Eugenie. Ett stort herbarium hade de själfva insamlat, men som gick förlöradt under en eldsvåda på Tullgarn i början af 50-talet.