Idun: 1899

IDUN 1899. — 4 111 ii i SS S* 'mm-. WJ ...... 'iîîîîîîîÇ.W'ï.ij 1 wmiw‘i,!1)i« \aaa^mm WW»» IsSS A. Barr foto. • INDUSTRIUTSTÄLLNINGEN I ÖRERRO: UTSIKT FRÅN HUFVUDENTRÉN. se’n, som jämt sömmade i silke och gräto — och de där förunderligt kvicka väpnarna, som gräfde och knackade ut sina herrar, om de aldrig så lågo smidda i järn och voro nedgräfda i jorden femtio meter under halfmilstjocka murar. Och de söta tärnorna, som jämt sjöngo så söta visorl Ja, det var på den tiden, det! Vi få nöja oss med att stå utanför och drömma vid deras ruiner, vi! Hvem mötte jag på morgonkvisten i trappan i hotellet, om inte profryttaren, som jag brände i hufvudet i Hamburg. Han hade ännu en stor röd pladaska midt i pannan. Jag log mitt ljufvaste leende i tanke att komma oanmärkt förbi — men, kan man tänka sig, att karlen icke skämdes, utan rent af högg mig handleden och tjöt: »Das war Sie!» »Nicht,» sa’ jag stadigt. »Ich — nich —■ mich —I» Men inte ens så god tyska hjälpte, utan han höll i att tjuta och dra, till dess han tjutit ihop hela hotellet igen och dragit mig in i förstugan. Och hvad tror nu herrskapet han ville? Ha skadeersättning — för sin usla lilla svedda skinnbit? Nej, då! Han — ville — jag skulle köpa en kofta, som jag råkat att se på, när vi gingo igenom förstugan i Hamburgerhotellet, där han packade upp sitt lager och sålde för hand »till de orimligaste priser». Min tro är, att han rest efter mig till Frankfurt bara för att få förtjäna den där marken! Kom se’n och säg, att inte nationalegenheterna äro skapt utvecklade hos nutidsmänniskorna — — — Åtminstone äro de det hos tyskarna, det är då säkert. Nästa bref blir från Montreux — tror jag. Om herrskapet vill höra litet mera lärda saker, så går det mycket väl för sig. Nu kan jag få Baedeker öfversatt när jag vill. Ge mig bara en liten vink i breflådan — så------------ Med utmärktaste hochaktning m. m. m. m. Lovisa Petterkvist. P. S. Herrskapet ska’ inte tro, att jag glömmer Ruffen! Nej då. Jag skrifver till honom hvarenda morgon och telegraferar däremellan, när jag känner mig allt för ledsen. Jag längtar efter honom så förfärligt, att — — Jag ser bara med ett halft öga, känner bara med ett halft hjärta och skrifver bara med en half hand — — — Måtte det bara inte märkas allt för mycket! D. S. UPPVISNING I SPANNKÖRNING. Min vän ville promt, att vi skulle fara och se på kyrkan. Men jag ville inte. »Man ska’ aldrig se på kyrkor i handelsstäder, »o sa’ jag. »Hur då då?» »De ligga alltid så undanpuffade och aldrig äro de vackra heller. Folk, som ska’ samla pengar, ha inte tid med kyrkor.» Men min vän var envis, och så foro vi. — Hvilken öfverraskningl Frankfurts domkyrka är ett riktigt poem; så smäcker, lugn och graciös är den. Vete Gud, om man kan säga graciös om en kyrka. Men det var min vän, som stoppade det ordet i öronen på mig. Hon påstod, att hela kyrkan var som ett spetsverk, nedskakadt från skyn. Det var ju pjåskigt sagdt, men jag har flera gånger märkt, att fru Agrell är mycket klen i det konstnärliga. — Så snart man blir andäktig framför en kyrka, är den bra, känner man sig kritisk och knarrig, är den dålig. — Det är min måttstock — och nu kände jag mig verkligen litet andäktig. Inne i den gamla staden var det så mörkt och kusligt mellan de lutande husgaflarna, att man nästan kunde bli mörkrädd. Plötsligt stannade min vän, pekade inåt dunklet, och sa’ graflikt: »Ser du, Lovisa, hur turbanklädda judar kräla därinne?» »Hu,» sa’ jag, »kräla de?» »Se på deras kvinnor, så färgrika de äro och så förnämt vackra — och se på barnen — —» »Söta du,» sa’ jag rysande, »kalla inte fram spöken. Det är ju flera hundra år, sen det ens fanns så mycket som en judisk hund därinne.» »Jag ser dem,» sa’ min vän. Ja, det var verkligen grufligt intressant, och hade jag inte haft kofferterna på mitt hjärta, så skulle jag ha njutit af hela min själ. Vi hade lyckligtvis på resan träffat en så snäll dansk herre -— det finns inte något snällare till än danska herrar, säger fru Agrell, som har en syster gift med en dansk — och han, tänk så förfärligt hyggligt, hade spårat upp och fått reda på våra koffertar, som verkligen voro glömda någonstans — vid någon tull ! Jag för min del kan då svära på, att jag inte giömt dem. Koffertarna hade aldrig varit i mina tankar, sedan vi från Stockholm foro! Frankfurt är hela Tysklands järnvägshjärta. Flera hundra tåg kila af dagligen — ibland fyra, fem på en gång, utan att de ens se en skymt af hvarandra. Också är stan som ett kaleidoskop : ständigt nya människor, ett evigt rullande af nyss tömda eller nyss fyllda vagnar. Jag tror det är det, som gör intrycket så friskt. Så finns där en praktfull opera och en praktfull port, och strax utanför ligger det två lifslefvande, riktigt äkta riddarborgar, sådana där, som Ingermann beskrifver och dem man blir alldeles tokig uti. Den ena är numera apterad till lungsotssanatorium, hvilket jag just tycker är skamligt. Riddare och lungsot, passar nu det ihop — —? Den andra användes däremot, som den bör, till dekorativt fornminne och till magnet åt resande. Men . . . o, hvad jag saknade de lysande jakttågen och de flygande falkarna — och de där främliDgarne som alltid kommo alldeles i början af boken i stora kappor och gjorde en så nyfiken, så man kunde dö. Och borgfröknarna A. Barr foto. LANDTBRUKSMÖTET I ÖREBRO: