Idun: 1899

N:r 24 (599) .«'IIMT'S um3 ILLCISTREPADlrfTÏDiN KVINNAN HOCH - MEHriET LÖRDAGEN DEN 25 MARS 1899. 12:te Årg. PRENUMERATIONSPRIS PR ÅR: Idun ...................................................... kr. 5: Iduns Modetidn. med planscher och handarb. _ _ > 5: — Iduns Modetidn. utan pl. > 3: — UTGIFNINGSDAGAR : HVARJE ONSDAG OCH LÖRDAG. REDAKTÖR OCH UTGIFVARE : FRITHIOF HELLBERG träffas säkrast kl. 2—3. BYRÅ OCH EXPEDITION: KLARA S. KYRKOGATA 16, 1 TR. ÖPPNA KL. 10—5. KOMMISSIONÄRER ANTAGAS ÖFVER HELA LANDET PÂ ALL-DELES SÄRSKILDT FÖRMÄNL. VILLKOR. LÖSNUMMERPRIS: 8 ÖRE. Redaktionssekr. : JOHAN NORDLING. ALLM. TEL. 61 47. RIKS 1646. Stockholm, Iduns Kungl. Hofboktryckeri. MINA JÄGERSTRÖM. k,. , VÅR RÖRLIGA TID, då jämte det myckna goda, som gör sig gällande inom de olika samhällslagren, lusten att på ett eller annat sätt göra sig bemärkt och komma upp i världen mångenstädes karaktäriserar äfven vår kvinnliga ungdom, synnerligast den, som har att själf bryta sin bana, torde det icke vara ur vägen att några ögonblick stanna inför bilden af den kvinna, som i anspråkslös tillbakadragenhet och utan att själf vilja synas, fyller en rik uppgift i lifvet och lämnar ett skönt efterdöme at sina medsystrar. En sådan kvinna var den nyligen vid hög ålder aflidna fröken Mina Jägerström. Dotter af fält- och provinsialläkaren, assessor Jägerström i Hjo och hans maka, Maria Branting, syster till den kände gymnasten, professor Gabriel Branting i Stockholm, föddes hon, den tredje i ordningen af sex systrar, 1817, samt erhöll en efter den tidens förhållanden mer an vanligt god uppfostran, hvilken ock satte henne i stånd att redan vid tidiga år upptaga lärarinnekallet. Det blomstrande hemmet förlorade nämligen snart sitt stöd genom husfaderns död, hvarvid de unga döttrarna själfva måste begynna »kampen for tillvaron». Minas första plats var hos grefvinnan v. Essen, född Gyldenstolpe, som hon åtföljde till Tyskland såsom lärarinna för några unga släktingar. Vistelsen i Tyskland gaf henne rikt tillfälle att utvidga sina språkstudier, och ännu under sina senaste lefnadsår uttryckte hon sig med ledighet och behag på det främmande språket. Efter återkomsten till fosterlandet blef hon en eftersökt lärarinna och innehade för kortare tid ett par platser, tills hon snart nog fästes vid det hem, hvarest hon såsom medlem af familjen kvarstannade mer än fyratio år. Det var på det natursköna Röfors, i Västmanland, där hon blef lärarinna för friherrinnan Sparres enda dotter och, sedan denna vid tidiga år firat sitt bröllop med brukspatron Richard Ehrenborg, förblef sasom vän och sällskap hos den ensamma modern, tills efter några år en ny generation af uppväxande barnbarn tog hennes pedagogiska gåfvor i anspråk. Ehrenborgar och Sparrar blefvo från denna tid de familjer, åt hvilka hon med hängifven kärlek ägnade sig, dels på Röfors, dels på Wedevåg och dels på Kråk, Ehrenborgska godset vid Vetterns strand. Och hvad hon för alla dessa unga varit, därom vittnar bäst den tillgifvenhet, hvarmed de intill hennes sista stund hängde fast vid »tant Mina ». Under denna långa tid hade hon, så att säga, vuxit sig in i alla förhållanden och blifvit så ett med äldre och yngre, att någon skiljsmässa aldrig å någondera sidan kom i fråga. Och aldrig kunde väl den ogifta kvinnans betydelse för andras hem på ett skönare sätt träda i dagen. Genom sitt anspråkslösa, men på samma gång innehållsrika väsen bidrog hon icke litet till trefnaden i hemmet, och de manga besökande i de gästfria hemmen slöto sig med förkärlek till henne. Men icke blott i salongen, äfven i stugorna kring bruken lyssnade man gärna till henne, antingen det gällde att samla barnen till söndagsskolan eller mödrarna till s. k. symöten, där man arbetade för något godt ändamål och sedan försålde de olika artiklarne för att förvandla dem i penningar. Såsom vice pastor i grannstaden Linde uppträdde med stort nit i början af 1850-talet en ung man vid namn Hans Jakol Lundborg, sedermera bekant såsom en af grundläggarne till evangeliska fosterlandsstiftelsen. Under sma resor i landet sökte han väcka folkets hittills slumrande intresse för inre och yttre mission och en utgångspunkt för denna blef för sin trakt inom kort Röfors, där missionsmöten månatligen höllos och en lifaktig missionsförening stiftades, som under flere år insamlade betydliga summor åt missionen. I denna förening, som med särskildt intresse omfattade det sedan lång tid tillbaka af katolska kyrkan förtryckta lilla bergsfolket, Valdenserna i Piemonts dalar, blef snart Mina Jägerström själen och utvecklade därvid en ovanlig energi. Sålunda höllos symöten, växelvis såväl i herrgårdens stora sal som i arbetarnes små stugor, hvarvid fröken Jägerström tillklippte och utdelade arbeten, som med lif och lust af flitiga händer förarbetades till nyttiga plagg och sedan en gång om året försåldes vid offentlig auktion för att i penningar afgå till sin bestämmelse. Denna verksamhet återföll med välsignelse på arbeterskorna själfva och väckte hos dem allt djupare ideella behof. Vid sammankomsterna förelästes intressanta och lifvande berättelser ur missionshistorien, och helt säkert voro de många, som från dessa stunder räknade begynnelsen till ett uppspirande nytt lif. Föreningens årsmöten besöktes ock mången gång af främmande talare jämte åhörare från närgränsande socknar, hvarvid samlingen blef så stor, att föredragen måste hållas under de lummiga träden på den vackra gårdsplanen. Under denna vidgade verksamhet kände sig fröken Jägerström allt innerligare fästad, icke blott vid familjen på stället, utan ock vid brnksbefolkningen, som vid alla förefallande behof såg upp till henne som till en personlig vän. Att hennes lif härigenom blef så rikt och fullt, att det ej gaf rum för någon känsla af tomhet eller obestämd längtan, är klart. Och så åldrades hon stilla och obemärkt, utan att hon själf eller hennes vänner märkte det. »Tant Mina blir aldrig gammal», hette det alltjämt af dem, och lika ungdomligt som hennes yttre figur var också hennes sinne. Friherrinnan Sparre hade under tiden ingått nytt äktenskap med brukspatron Lundström, och för sonen i senare giftet blef nu fröken Jägerström under hans skolår i hemmet och hufvudstaden samma trogna vän som förut för de äldre halfsyskonen, vakande öfver hans lekar och läxor. Omsider nalkades dock äfven för henne den tid, då det icke mer gäller att verka, utan att lida. Tillsammans med en syster, och efter dennas död med en äldre vän, redde hon sig nu för sina sista lefnadsår ett eget litet hem i hufvudstaden, för att mera ostörd få hängifva sig åt hvilan. I detta hem, där trefnaden var bofäst, satt hon omgifven af en hel rad porträtt af äldre och yngre vänner, som stått henne nära, och kring hvilka hennes glada minnen alltjämt kretsade. Många af dessa vänner hade redan före henne gått till ett land af ostörd glädje, men hon lefde ännu med dem