Idun: 1899

IDUN 1899. — 4 .ÙXJLUL ■pHpHH A. Blomberg foto. ALLM. BARNHUSET: I SKOLAN. A. Blomberg foto. ALLM. BARNHUSET! I KÖKET. «au« därför att de ej lämpa sig för verkligheten — höra blott hemma i fantasiens förlofvade land . .. Varma tankar hos en kärleksfull liten hustru, väckta till lif en härlig vårdag, då hon längtar att göra sina medmänniskor lyckliga — varma, kärleksfulla uttryck för hvad som bor i ett litet känsligt kvinnohjärta —■ men i den kalla verkligheten gälla de hittills åtminstone ej för annat än utopier, kära lilla vän, ingenting annat än utopier 1 » Tag gärna »gubbar» nu en tid, Så damerna i ro och frid Få växa till sig litet. En dam, som ser en smula »torrt», Är glad, att versen kommit bort Högst upp på andra sidan. En ann’ den saknar hvarje blad, Och om en vacker liten rad Hon ber med hopp och bidan. När Idun gaf ett extrablad, Tror man hvarenda en blir glad Och att det föll i tycket? Nej gu’ bevars, det talet gick, Att om förut man litet fick, Så fick man nu för mycket. En talar om med harmsen håg, Att när förut man »gumman» såg Vid allra första »titten», Hon nu utaf herr redaktörn Har blifvit skjutsad i ett hörn Och får ej pryda »midten». En fröjdar sig uti sitt sinn’ Att herrarna ha kommit in, En ber att slippa flera, Ty komma de en fångan rad, Ej mer som förr uti sitt blad Får kvinnan dominera. I ett post scriptum allra sist Jag undrar, om fru Pettcrkvist Har lof att så sig lata; Min Ruff, han skjuter alltid på, Och hennes borde väl förstå, Att hon får lof att prata. Men ibland frågor och bland svar Så kvicka som i forna daT, Där känner man sig hemma, Där oförändradt, skönt och lugnt Geniet står på samma punkt, Och där är Moster Emma. Men — à propos — en sak mig slår: Bland svaren mera år från år På vers man praktprof hittar, Där frodas som epidemi Ett slag af gröt-rims-poesi, Som ganska tydligt smittar. Min egen tanke är då visst: På Iduns-»gummor > snart blir brist Och svårt på det gebietet; A. Blomberg foto. ALLM. BARNHUSET! I »KOLTEN». För »mostrar», som förut ha haft Båd’ väf och hufvud uppå skaft, Nu slagit deras timma, Pegasen spattig, trög och halt Får skumpa kring i Iduns spalt Förutan töm och grimma. Hvar fågel sjunger på sin trall, Och hvad gör det i alla fall, Om versen det är hak i, Det är ju ändå godt och bra, Att de fått litet roligt ha Inkognito där bak i. — Nej, här är bäst alt ge sig af. Min egen kamp i samma traf Föll in att med mig gäckas, Mot rimbacillens svåra gift • Ett motgift uti tal och skrift Må mänskligheten räckas! — Och nu till sist, herr redaktör, Vi damer rå ju inte för, Vi ä’ för klander böjda, Men med allt gnäll och gnat och pock, Så ä’ vi i det hela dock Så innerligt förnöjda. När Idun ständigt vill oss ge Så mycket intressant att se, Så vore vi väl dumma, Om vi tillbaka ville gå Till tiden när den bjöd oss på Hvar vecka blott en »gumma». Nu följa vi hvart kungen far, Vi se hur kronprinsessan har, Hur Hallwyls ha det hemma. Ja, sannerligen jag förstår, Hur alltihop det där man får För samma stackars femma. LITET SKVALLER FÖR IDUN AF SNORRE. S KALL DET väl räknas mig till skam, Om jag till redaktörn bär fram En liten smula skvaller, När han sitt bästa för oss gjort, Han veta bör, hur på vår ort Om Idun talet faller. Nog är det underligt ändå, Att om man något hittar på Att mänskligheten fröjda, Så aldrig får man tacken för’t, Och aldrig nà’nsin har man hört, Att folk ä’ riktigt nöjda.