Idun: 1899

IDUN 1899. 4 — mm S" v WÊàm mmMl 'pÿ*4m. SB£5 mm i\' Vvr*~>"- r KAY A- Dahlgren foto. fi:.i® SSt» 3&ss A yii' R’»?® fi.%# JUSSIS' A*j^Vx^r3 'ÿ&ïi Tj]N ÄKTA STOCKHOLMSK SOMMARBILD är löf- "*7 marknaden, som hvarje midsommar äger rum pä planen vid Riddarholmskanalen och af hvilket lifliga sceneri vi i värt dagsnummer meddela en illustration. Det är ett Airrvarr af stånd och varor och en trängsel och ett sorl af köpare och säljare, hvilket allt, när det belyses af strålande sol, får en anstrykning af sydländskt folk-och marknadslif. TZ ONSUL CARL DAVID PHILIPSON afled i förra veckan härstädes i en ålder af 72 år. Konsul Philipson, som under sin krafts dagar intog en framskjuten ställning inom hufvudstadens finansvärld, var under en följd af år styrelseledamot i Intecknings-Garanti-Aktiebolaget härstädes. Gift 1852 med Amalia Jacobson, som öfverlefver honom, efterlämnar han tre söner, af hvilka en är svensk-norsk generalkonsul i Amsterdam, samt två döttrar, den ena gift med ingeniör Ernst Hirsch härstädes, den andra med agronomen Harder Santesson å Sörby i Södermanland. Konsul Philipson var en särdeles vänsäll och aktad man, hvars bortgång djupt beklagas af de många, för hvilka han varit ett stöd. * URANKRIKE HAR ÄNDTLIGEN efter många svårigheter erhållit en ny ministär i den störtades ställe. Grundaren af det nya kabinettet är M. Waldeck-Rousseau, hvilken själf öfvertagit inrikesportföljen. Det torde kunna sägas om honom, att Frankrike numera icke äger någon statsman, som i högre grad än han förstår att på en gång klokt och energiskt, öfverlagdt och oförskräckt gå sin väg fram mot frisinnade och konstitutionellt upphinneliga mål. Sedan 1889 har han icke tillhört deputeradekammaren, men har däremot sedan 1894 suttit i senaten såsom en bland de moderate republikanernas ledare. ULTUNA LANDTBRUKSINSTITUTS 50-ÅRSFEST: LANDSH. BRÅKENHIELMS HÄLSNINGSTAL. ’pVRAN JÖNKÖPINGS LÄNS vackra landtbruks-och -1- industrimöte, som nyss afslutats, bjuda vi i detta nummer fyra bilder. Utställningen har varit förlagd till det område, där fordom Jönköpings fästningsvallar voro belägna, men som nu är en lummig plantering. Af de fyra illustrationerna återger en industriutställningen i gymnastiksalen, å en annan synes den stora kreatursuppvisningen; en af vyerna framställer afdelningen för åkerbruksredskap och en slutligen hufvudingången till själfva utställningsområdet. « ylSTGÖTA NATIONS I UPSALA sångkör har i ’ dagarna företagit en konsertturné genom västgötabygderna i ändamål att insamla penningmedel till restaurering af västgöta öfver 200 år gamla nationshus. Den bild af sångarne, vi i vårt dagsnummer meddela, är tagen å Kinnekulle under körens besök därstädes för några dagar sedan. Den mellersta af de tre i förgrunden sittande studenterna är körens anförare, fil. kand. Ruben Liljefors, äfven känd såsom lofvande kompositör. Midt bakom L:s stol står en af vår första lyriska scens tenorer, operasångaren Max Strandberg. Den lilla sångarskaran har öfverallt, där den låtit höra sig, rönt det varmaste erkännande från såväl publik som kritik, hvadan Idun med nöje reproducerar den bild af kören, som sändts till redaktionen. * @ ® Q 2] H. Holm foto. " LANDTBRUKS- OCH INDUSTRIMÖTET I JÖNKÖPING: INDUSTRIHALLEN (GYMNASTIKSALEN). HUFVUDENTRÉN TILT UTSTÄLLNINGEN I JÖNKÖPING. EN IDYLL. FÖR IDUN AF STEN JUNG. D ET VAR EN söndagsförmiddag, strax före midsommar, med det härligaste väder. Strålande sol, blå himmel och en frisk bris. Och hvad sjön glittrade! Trots det vackra vädret var jag vid ganska elakt lynne. Nåväl, jag begaf mig ut på en lång promenad för att arbeta bort mitt dåliga humör. Jag gick ut till Haga, ned till sjön och satte mig ned i det höga gräset att filosofera. Omgifven af sol och grönt och glittrande vatten, tänkte jag på sorg och nöd och allt olyckligt. Hvilken skärande kontrast ! Sedan kommo myggorna och förvandlade min dystra sinnesstämning till våldsam vrede. Då träffades mina i moll stämda örhinnor af ett ljud, som skarpt skar af mot mina dystra tankar. Det var det friskaste, muntraste, mest klingande skratt, man kunde höra. Jag reste mig för att se, hvarifrån skrattet kom. Det var en liten barnunge, en liten flicka på en tre, fyra år, som skrattade. Hon satt med sina föräldrar i en båt, som styrde kurs rakt mot min plats. Far själf rodde. Mor styrde, men höll på samma gång i den lilla tösens skärp. Flic-