Idun: 1899

IDUN 1899. b C. Nilsson foto. BORGS KNEIPPVATTENKÜRANSTALT: SALONGEN. BORGS KNEIPPVATTENKÜRANSTALT: DAMERNAS SKRIFRUM. mot pengar bjöd henne lifvets färgrika, doftande blomma. Ångrande mig på nytt, såg jag henne aldrig åter. Jag hoppas hon funnit den allt tröstande hvilan. Kunde jag hitta hennes graf, skulle jag gå dit en skymningsstund i regn och blåst; ej för att håna hennes hviloplats med blommor, men för att med hennes bild för ögonen en stund gråta bittert öfver alla dem, som lida djupt och oförskyldt. EN HÄDANGÅNGEN FOSTERLANDS-VÄN. I DEN HÖGA ÅLDERN af nära 86 är afled i Stockholm på påskaftonen den under sin krafts dagar mycket kände och mycket verksamme kulturforskaren och tecknaren Nils Månsson Mandelgren. Han föddes den 17 juli 1813 i trakten af Helsingborg och var son af en fattig sockenskomakare. Efter en hård barndom kom han upp till Stockholm vid 20 års ålder för att bli artist. Det var då han antog namnet Mandelgren. I fem år studerade han nu vid konstakademien och gaf samtidigt undervisning i teckning, men begaf sig 1838 utrikes, hufvudsakligen till fots, fattig som han var. Han genomvandrade nu under några år större delen af Europa och återvände sedan till Stockholm, där han verkade som tafvelrestauratör och lärare i perspektivritning. Det var likväl på helt andra områden hans mest betydande verksamhet infaller. Han hyste en brinnande kärlek till fornkunskap och fornminnen, och att afteckna dylika och sprida kunskap om dem blef en af hans lifsuppgifter. Han skydde inga mödor och afskräcktes af inga svårigheter. Liksom förr i utlandet vandrade han nu i Sverige från landskap till landskap, outtröttligt aftecknande konstslöjdsföremål från gamla tider. Då han ej kunde utgifva sina teckningar hemma, reste han till Paris och fick ett understöd af franska regeringen till det kulturhistoriska verkets utgifvande. I 6 år arbetade han i Paris på att själf litografera sina hundratals teckningar, och när samlingen utkom 1863 rönte den mycken uppmärksamhet i kulturlanden. — Redan före sin parisertid hade Mandelgren hemma gjort sig känd som en outtröttlig initiativens man. Hans idé var den första slöjdskolan för handtverkslärlingar, ur hvilken sedan Tekniska skolan vuxit fram. Svenska slöjdföreningens stiftande år 1844 var ock till största delen hans verk. Han gaf dessutom impulsen till den första industri- och slöjdutställningen, var en af stiftarne till Svenska fornminnesföreningen och blef Konst-N. M. MANDELGREN. närsgillets upphofsman, ett gille, som på sin tid spelade en ganska betydande roll i konstlifvet i Sverige, och som hade till mål att upplifva en nationell diktning och konst. Också i stiftandet af Artisternas och litteratörernas pensionsförening hade Mandelgren sin stora andel. Efter återkomsten från Paris utarbetade han sitt stora verk »Atlas till Sveriges odlingshistoria», vid pass 3,200 planscher, af hvilka dock endast en del utkommit. Då han insåg omöjligheten att själf bekosta tryckningen af samlingarna, förordnade han, att alla dessa samlingar skulle öfverlämnas till Lunds universitet för att genom dess försorg framdeles i tryck utgifvas. Samtidigt aflämnade han för ändamålet en fond, hvilken nu genom räntor samt återstoden af boets behållning torde komma att uppgå till något öfver 30,000 kr. Och detta betydliga belopp förskrifver sig från den i sig själf alldeles obemedlade mannen. Om somrarna styrde Mandelgren ännu på gamla dagar kosan ut kring Sveriges bygder, men de sista åren har han i sjukhemmet vid Ersta tillbragt en lugn och bekymmerfri ålderdom. Till den outtröttlige och oegennyttige vägbrytaren i den fosterländska odlingens tjänst stå samtid som eftervärld i varm tacksamhetsskuld. QVENSKA TEATERN uppför i dessa dagar för första gången ett sceniskt verk af mer än vanlig konstnärlig betydelse: »Väfvarne» (Die Weber) af Gerhart Hauptmann. Vi skola senare återkomma till själfva dramat och dess utförande; nu vilja vi såsom prolog nämna ett par ord om författaren, i det vi samtidigt meddela våra läsarinnor hans porträtt. Som bekant existerar sedan länge en modern och lifskraftig dramatisk litteratur i Tyskland, ehuru vi endast undantagsvis fått lära känna densamma genom namnen Sudermann och Halbe. Gerhart Llauptmann, den yppersta bland de samtida tyska diktarne, har däremot, märkligt nog, varit tämligen okänd för vår publik, tills Aug. Lindberg under våren 1896 uppförde hans sällsamma drömdikt »Hannele» å dåvarande k. operan. £Men ej ens då kan man säga, att Hauptmann bröt sig igenom hos oss, ehuru jordmånen borde varit någorlunda beredd, alldenstund två andra af vår sceniska konsts bästa krafter, fru Håkansson och herr Svennberg, redan ett par månader tidigare vid ett tillfälligt gästspel å en af våra sekundteatrar kreerat hufvudrollerna i hans skådespel »Einsame Menschen». \ GERHART HAUPTMANN. Det kan emellertid fastslås, att Hauptmann som dramatisk skald är den djupast anlagde, den fantasirikaste, den af inspirationens eld mest genomträngde bland det nya Tysklands diktare. Kanske är det just däri vi ha att söka orsaken till, att vår publik ännu ej kunnat fullt uppskatta honom. Hos oss behöfver den stora sceniska konsten ibland god tid på sig, innan den kan intressera och värma, därför att den lilla konsten merendels värmer oss för länge. Hauptmanns första skådespel »Vor Sonnenaufgang», gjorde med ens sin författares namn uppmärksammadt i Tyskland. Det var en skildring af rikedomens och maktens brutalitet, skrifven med ungdomlig inspiration och skärpa. Därefter följde »Einsame Menschen», »Das Eriedensfest», »College Crampton», »Die Weber», »Hannele» och »Fuhrmann Henschel», af hvilka den sistnämnda nyligen gifvits i Göteborg. Därtill kommer ett versifieradt sagodrama »Die versunkene Glocke'». Det är en rik produktion detta, hvari samtidens stora rörelser och idéer afspeglas som himlens glidande moln spegla sig i hafvet, och hvari själslif veta djupaste konflikter stå tecknade med skaldens eldskrift. Påverkningar af såväl Ibsen som Tobtoj kunna nog spåras här och hvar i Hauptmanns verk; men hans originalitet såsom diktare, den där ser med egna ögon och känner med eget hjärta, är ej dess mindre oomtvistlig. Uppförandet af »Väfvarne» torde gifva vår publik bekräftelse på detta omdöme. psgg "WASATEATERN. I »Frihetsbröderna», hvilka fort- ' farande hvarje afton för fullt hus »traska» omkring på direktör Ranfts populära operettscen, alternera nu i trion Strömberg—Grünberg—Bergs roller hr Ringvall samt fröknarna Frisch och Berentz. F. d. markisen i »Geishan» gör af röfverhöfdingens förtrogne en figur, inför hvilkens saftiga komik och bofaktiga fysionomi man får mången hjärtlig skrattstund, och fröken Frischs »Fiorella» är mycket intagande. Som den unge bondgossen Fragoletto visar fröken Inga Berentz —- den unga norska sångerskan, hvilken som bekant med framgång debuterade här i höstas — ännu en gång, att hon är ett värdefullt förvärf åt operettscenen och hennes utförande af rollen väckte publikens varma bifall. Vi meddela härbredvid den käcka bilden af fröken Berentzs som Fragoletto, den oförfärade unge älskaren, som ej ens ryggar till- A Blomberg foto. baka för de röfvares yrke och bun- inga berentz som fragoletto.