Idun: 1899

■irntmiu, N:r 8 (583). LÖRDAGEN DEN 28 JANUARI 1899. 12:te Arg. ILLaSTRERAD blTIDN KVINNAN OCH • HEnriET PRENUMERATIONSPRIS PR ÅR: UTGIFNINGSDAGAR: REDAKTÖR OCH UTGIFVARE : BYRÅ OCH EXPEDITION: KOMMISSIONÄRER Idun ______ ______________ ______ Iduns Modetidn. med planscher OCH HANDARB. ... Iduns Modetidn. utan pl. kr. 5: — HVARJE ONSDAG OCH LÖRDAG. FRITHIOF HELLBERG träffas säkrast kl. 2—3. KLARA S. KYRKOGATA 1 6, 1 TR. öppna kl. 10—5. ANTAGAS ÖFVER HELA LANDET PÅ ALL-DELES SÄRSKILDT FÖRMÅNL. VILLKOR. » 3: — LÖSNUMMERPRIS: 8 ÖRE. Redaktionssekr. ■ JOHAN NORDLING. ALLM. TEL. 61 47. RIKS 16 46. Stockholm, Iduns Kungl. Hofboktryckeri. GREFYINNAN CLARA BONDE AF BJÖRNÖ, FÖDD RÅLAMB. t,Oll N S. Jacobsson foto. TT MED NÅGRA få penndrag skildra en person med så mångsidiga egenskaper och så rik begåfning som grefvinnan Clara Bonde, är ett svårt uppdrag, helst som hennes egentliga verksamhet tillhör en förgången tid. Grefvinnan Bonde var för den nuvarande generationen den på sina lagrar hvilande åldringen, hvilken ur sitt rika förråd af minnen från framfarna dagar framdrog än det ena, än det andra och i lifliga färger skildrade det tidehvarf, för hvilket hon själf, såväl på hufvudets som hjärtats område, var en så ädel representant. Öfver hela hennes personlighet låg detta »noblesse oblige», som verkade fängslande på hvar och en, hvilken var nog lycklig att få göra hennes bekantskap. Clara Christina Eleonora Rålamb föddes den 1 juli 1806. Föräldrarne voro En af Rikets Herrar m. m. ståthållaren på Drottningholms slott, friherre Claes Rålamb och hans tredje maka grefvinnan Ulrika Eleonora von Düben, den sistnämnda känd för sitt vittra umgänge med dåtidens skalder och lärde. Under den lilla Claras första lefnadsår bredde sorgen sin mörka slöja öfver det annars så lyckliga hemmet, då en ettårig broder omkom genom olyckshändelse. Tillsammans med en äldre broder och syster växte hon upp i det fint bildade hemmet, där Tegnér och hans samtida voro ofta sedda gäster. Sin första undervisning erhöll Clara Rålamb af bland andra sin broders informator, sedermera en af de aderton i Svenska akademien, professor L M. Enberg, benämnd »den siste gustavianen». Den vänskap för professor Enberg, hvilken började under barndomen, bibehölls sedan under hela hennes lefnad, och bland sina djupare sorger räknade hon hans den 20 nov. 1865 inträffade frånfälle. Augusta Amalia, den äldre, af Clara så varmt älskade systern, gick bort som tjuguårig flicka, men hennes bild stod alltjämt för den efterlefvande i den skäraste dager. Till och med ännu några dagar före sin död drömde hon om henne. Tidigt, knappast sjuttonårig, lämnade Clara Rålamb sitt barndomshem för att blifva hoffröken hos den efter tolf års bortavaro 1823 hemvändande drottning Desideria. Och nordens blonda dotter, blid och kvinnlig, vann genast sin höga härskarinnas bevågenhet, hvilken sedan under årens lopp öfvergick till den varmaste vänskap. Vid Carl den fjortonde Johans hof blef den glada spirituella fröken Rålamb snart allas favorit Ryktet förmäler, att när konungens omgifning af en eller annan anledning måste till honom meddela någon sak af mera ömtålig art, det blef fröken Rålamb som därtill utsågs. Den skicklighet, hvarmed hon behärskade det franska språket, och det höfviska sätt, hvarpå hon förstod att lägga en lätt sordin öfver monarkens sydländska liflighet, vunno allt högre hans bifall, och snart lärde äfven han sig att i sin gemåls unga hoffröken se sin familjs sanna vän. Den 16 dec. 1828 fäste drottning Desideria med egen hand brudkronan i sin fagra hoftärnas ljusa lockar, då denna gick att förena sina öden med en af Sveriges störste jorddrottar, grefve Gustaf Ulf Bonde af Björnö. I rikssalen på Stockholms slott ägde vigseln rum, och efter en lysande bankett med kadriljer och fackeldans reste den unga bruden i »sjuglasvagn», med drottningens öfverhofmästarinna och sin mor baklänges i vagnen, med förridare och svenner och under högvaktens honnör, till sitt blifvande hem i n:r 26 Drottninggatan, där hennes make emottog henne. En . gång skildrade grefvinnan Bonde själf för mig sitt bröllop i kungaborgen, troligen det sista s. k. storct hofbröllopet, men tyvärr vågar jag ej inlåta mig på att söka återgifva det. Nu följde några år, hvarunder grefvinnan Bonde odeladt ägnade sina omsorger åt sin make och det stora hem, där hon som den utsöktaste värdinna gjorde les honneurs på samma gång, som hon för den ringaste bland sina många underhafvande var den ömmaste moder, och såväl på Toftaholm som Hörningsholm kommer hennes minne att sent förblekna. Konung Carl Johan återkallade redan 1836 grefvinnan Bonde till hofvet, där han utnämnde henne till sin gemåls statsfru. För drottning Desideria var »«« chère Glaire» den vän, till hvilken hon ofta vände sig, och efter hvars kloka råd och beslutsamhet drottningen mera än en gång rättade sig. I kronprins Oscars och kronprinsessan Josephinas hof var hon en alltid gärna sedd gäst, och de ünga uppväxande furstebarnen benämnde henne med hängifven förtrolighet »tant Clara». Och många äro de bref till henne, -i hvilka medlemmarne af den Bernadotteska familjen tydligt ådagalägga den vänskap, de alla hyste för »slottets bästa tomte». Den 9 juni 1855 afled grefve Bonde till bitter sorg för sin efterlämnade maka. Under de första åren efter hans död visade grefvinnan en ny sida af sin rika begåfning, nämligen den skicklighet, hvarmed hon förstod att under de s. k. döds- och fardagsåren sköta de stora fideikommissegendomarna, innan de öfvergingo till en annan gren af grefliga ätten Bonde af Björnö. Den sista delen af sin långa lefnad tillbragte grefvinnan Bonde dels i Stockholm och dels på det gamla Bondeska herresätet Hessélby. Men vare sig att hennes hem var i staden eller pa landet, alltid samlade hon omkring sig en krets af fränder och vänner, hvilka hon omfattade på det kärleksfullaste sätt. Och på samma gång som grefvinnan Bonde var den fina, belefvade världsdamen, var hon den varmhjärtade kvinnan, hvars största glädje låg i att med frikostig hand lindra lidande medmänniskors nöd och taga personlig del såväl i deras sorg som glädje. Sedan många år tillbaka vistades i grefvinnan Bondes hem hennes kära vän fröken Elise Silfversparre, hvilken med dotterlig ömhet vårdade henne och nu tillika med många stå sörjande vid den hänsofnas grift. UNGDOMSPORTRÄTT AF GREF-VINNAN BONDE. ETTER EN MINIATYR AF FREDRIKA BREMER.