Idun: 1899

IDUN 1899. — 4 - . -L p» v ; m \.3»; fey^ ’- i 'm ■ » -7 > ' . ' _ 'V< mmiu tiï«KiHÎ Tp*-K«F - * ■ _ ;' '• d;$A ‘-.\'f •;V ■-» men han har icke fått någon sjuårs-uppfostran.» Och hon vidhöll, att det blott sällan kan lyckas senare års bildning och arbete att helt utplåna spåren af en bristande eller vårdslösad uppfostran i de första barnaåren. Man ser ju hos barn på 5—6 år, ja, stundom ännu tidigare, redan fullt utpräglade anlag och böjelser. Men en egendomlig idéföreställning tycks förbjuda, att man börjar sysselsätta sig med barnets uppfostrarn, förrän det fyllt sina sju år! Anledningen »SMÅTTINGARNAS SKOLA»: MÅLTIDSSTUND. barnkrubbahs, för åren innan barnet boijar i folkskolan, en skola med afgiften satt så lågt — fem öre om dagen — att det äfven för de fattigaste mödrar blir möjligt att skicka dit sina barn. Detta är också skolans ändamål och idé — att taga hand om och gifva hägn åt de små bland samhällets minsta. Innan jag går till en närmare skildring af »småttingarnas skola», vill jag tillåta mig några citat ur en längre artikel om den i Upsala Nya Tidning. »Skolans ändamål är i främsta rummet att gagna barnen. Men hur vill man då gagna barnen, på hvilket sätt befordra deras utveckling? Jo, först och främst genom att helt enkelt öfva tillsyn öfver dem, och en tillsyn, som icke onödigtvis eller skematiskt ingriper och hämmar det, hvari intet ondt är, utan som, grundande sig på en under lifligt samråd, med föräldrarne vunnen kännedom om hvarje barns individuella anläggning, smidigt anpassar sig därefter — — — Till »småttingarnas skola» kan sannerligen den allra varmaste vän af barnens möjligaste fria utveckling, den allra ängsligaste mor sända sin lille pys eller sin lilla tös. Och hon borde med tacksamhet begagna det tillfälle, som nu erbjudes, till den goda och nyttiga vård och uppfostran åt hennes barn, som hon själf är hindrad att ge dem, till att slippa ifrån det vanligen ledsamma alternativet att, då hon går till sitt arbete utom hemmet*, antingen stänga in den lille till ofruktbar sysslolöshet eller ock öfverlåta honom till sannolikt lika ofruktbara och säkerligen mycket tvifvelaktigt nyttigare irrfärder på diverse experimentalfält utomhus.» Jag hörde ofta en begåfvad och erfaren äldre dam på tal om den ena eller andra till det yttre bildade personen, säga: »Ja, gar, i Upsala. Jag var icke särskildt väntad, jag gick bara helt enkelt dit en förmiddag och knackade på dörren. »Stig in!» Ett ljust, helt enkelt rum med ett lågt träbord och små trästolar med roliga ritningar eller målningar på — planscher och taflor på väggarna — och så, rundt bordet, en hel hop småttingar, som titta i bildböcker, se där den första ögonblicksbilden. Lätt kan scenen förändras. På den ena fotografien, som tagits för Iduns räkning, se vi småttingarna vid deras måltid —■ på den andra äro de ute på den rymliga gården till skollokalen, där »småttingarnas skola» särskildt fått hyra två rum och ett kök. Ständigt växla sysselsättningarna också : än få de små höra sagor, som sysselsätta och odla deras fantasi, än ställes det till lekar inom eller utomhus eller promenader eller gymnastik. Eller få de roa sig med arbete i lera — så såg jag en hel rad runda spisbrödskakor i lera, som hängde till torkning i ett hörn af rummet ! — eller med teckning eller färgläggning af planscher eller andra enklare saker. Och genom allting går tendensen att framför allt gagna de små, utan att dock lägga på dem något skoltvång, att hos dem inplanta snille för ordning och snygghet, t. ex. »bordsskick», förmåga att sysselsätta sig, att göra någon nytta och finna nöje i det, lusten och förmågan att hjälpa sig själfva och tänka för sig själfva. Allt detta förklarar fröken Holmgren för mig. Jag har fått henne för mig själf en stund ute i det ljusa och trefliga köket, och jag bjuder just till att interviewa henne, medan vi bägge, som äro gamla goda bekanta, inte kunna låta bli att skratta åt situationen. Bäst vi sitta där, komma två små flickor in med hvar sin lilla stol och sätta sig i ett »SMÅTTINGARNAS SKOLA»: LEKSTUND. härtill har jag icke lyckats upptäcka. Ty det är just genom att varsamt och lika kärleksfullt som klokt ansa och leda de första anlagen hos barnet, som man kan lägga grunden till en sund karaktärsutveckling och göra den blifvande samhällsmedlemmen en varaktig nytta. Och härmed har jag kommit fram till min egentliga afsikt : att visa de unga sysslolösa flickorna med god vilja på en vacker och gagnrik uppgift. * Eör en liten tid sedan aflade jag ett besök i fröken Holmgrens skola för småttinhörn af rummet för att visa hvarandra bilderna i en bok. Här är det inte frågan om någon skolrespekt, där lärarinnan förefaller som ett sällsamt mellanting af högre väsen och buse, och där barnen ej kunna få känna sig fullkomligt lika fria i hennes närvaro som i hennes frånvaro — då skulle »skolans» hela vackra idé vara förfelad. »Småttingarnas skola» är för småttingarna en källa till glädje, och det är på den vägen, icke respektens eller disciplinens väg, som den vill verka till barnens nytta. »Nå, hur går det med ekonomien?» Ja, det är det värsta. De fem örena om FRÖKEN MARGIT HOLMGREN. * Eller, likaväl, uti hemmet. M. S.