Idun: 1899

— 3 — IDUN 1899. Nu sprang en annan liten flicka fram och knuffade omkull honom i en löfhög — oj ! Han satt midt bland löfven och skrattade, och så sprang han upp och efter flickan, som knuffat honom. Det lilla fina barnet på bänken följde honom med ögonen. Än syntes han — han var så lätt att känna igen på den röda lufvan — än var han bakom ett träd, men längre och längre bort kom han. Slutligen syntes han inte alls mer — det kom stora buskar i vägen. Den lilla fina flickans ögon blefvo allt större, hon satt bara kvar och sade ingenting och såg just ingenting heller, och det kändes, som om hon velat gråta, och hon hörde inte alls, när bonnen talade till henne. Hvarför skulle hon behöfva vara så fin, att hon inte kunde få leka med de andra små barnen? De voro så långt, långt borta nu, det var alldeles tyst kring bänken, det kom bara en gammal herre och en gammal fru förbi . . . Hvarför kunde hon inte få springa och skrika? Alldeles nära bänken, där hon och hennes bonne sutto, hade en annan liten gosse stannat. Han hade ingen röd lufva, och hon tänkte inte alls på honom, fastän han såg mycket fin ut, mycket finare än den tjocke gossen med lufvan. Men han stod och tittade på henne hela tiden: han tyckte, att han aldrig hade sett en så vacker liten flicka. Han skulle gärna ha velat känna med handen på hennes sammetskappa och på svandunet, han skulle för resten gärna ha velat kyssa henne också. Han undrade, hvarför hon inte lekte med de andra barnen, kanske var hon sjuk, hvad kunde det vara? När den lilla flickan och hennes bonne reste sig för att gå hem, följde han efter dem. Han gick och tänkte på, att en röfvare skulle komma fram ur en buske och taga bonnen med sig, och han skulle bli ensam med den lilla flickan — hon skulle vara så rädd — och fråga, hvar hon bodde och hålla henne i handen, och hon skulle bo långt, långt borta, och han skulle gå hem med henne. Men det kom ingen röfvare. Han gick bakom den lilla flickan och hennes bonne genom hela trädgården. Bonnen märkte det till sist och vände sig om och såg undrande på honom. Han vände bort blicken, han blef litet rädd, men inte mycket. Hvarför kunde inte den lilla flickan själf vända sig om, tänkte han. Det hade fallit löf ned från träden, och han brukade alltid gå och sparka i dem, det lät så lustigt — ibland brukade han och de andra pojkarne' ha kapplöpning genom de vissna löfhögarna. Men i dag gick han alldeles stilla, liksom den lilla flickan gjorde — hon kanske inte tyckte det var roligt att sparka i löfven. Under tiden gick hon och tänkte på gossen med röda lufvan. Hon såg honom ingenstans, fastän hennes ögon sökte, och det var inte så underligt, ty han hade redan gått hem och satt och åt middag. Nu hade hon och hennes bonne kommit fram till det stora vackra huset, där de bodde. Bonnen ringde på portklockan, och så gingo de in och dörren smällde igen efter dem. På gatan stod den lille gossen, som följt efter dem. Detta är hela historien. Den är gammal och vanlig, och den har berättats på tusen olika vis. Men jag kom åter att tänka på den, när jag här om dagen gick öfver Humlegården, där barnen lekte i höstsolskenet. Mark Stern. NÄR IDUN FOTOGRAFERADE STRINDBERGS »GUSTAF VASA». E N VACKER MORGONSTUND i höstbrytningen, då redaktionssekreteraren i det allra rosigaste lynne satt och vittjade dagspressens notisafdelning för att få ett »uppslag», som han kallar det, sade han plötsligt med talorganet riktadt mot den eleganta japanska skärm, hvilken utgör den diskreta gränsskillnaden mellan redaktionens första och andra »kammare» : »Vi ska fotografera Gustaf Vasa.» När redaktionssekreteraren behagar säga att »vi ska fotografera», så må ingen tro, att han, fast han begagnar den sällskapliga formen första personen pluralis och förfogar öfver en utmärkt amatörkamera, ämnar underkasta sig de mångfaldiga strapatser och vedervärdigheter, som äro förenade med fotograferingen af en teaterföreställning. Det var det jag af erfarenhet visste, hvadan jag undergifvet beredde mig att vidtaga de förberedande åtgärderna för proceduren. Sedan jag alltså erhållit nödiga instruktioner jämte redaktionssekreterarens välsignelse och en förmaning att INTENDENTEN HARALD MOLANDER. inte stanna på Klara kyrkogård och »hoppa hage» eller öfva någon annan odygd, därför att jag händelsevis släpptes på egen hand i storstadslifvet, begaf jag mig i väg till det stora Thaliatemplet på Blasieholmen. Jag skyndade upp för den lilla scentrappan, som bildar den mycket smala vägen till konstens helgedom, scenen, öfver hvilken en sparsam förmiddagsdager silade in genom fondfönsterna. Det har alltid tyckts mig . hvila en egendomlig stämning öfver teatertiljorna, när de te sig så där i halfljus under en förmiddagsrepetition. Luften är ännu tung af värme, af doften från smink och parfym sedan den föregående kvällens representation, och replikernas eko, de våldsamma känsloutbrotten, de glada skratten gömma sig ännu bland kulisserna, som stå lutade mot väggarna. Jag sneddade öfver scenen och kom genom en liten dörr in i den sceniska intendentens, hr Harald Molanders, arbetsrum. Där möttes ögat af en mängd scenisk attiralj : dryckeskannor, bägare, vapen, brokiga draperier o. s. v. Vid ett bord, hvars skifva doldes under en hel flod af dekorations- och kostymskisser, sceneriförslag, rekvisitalistor o. d. satt intendenten fördjupad i arbete. Han sysslade med att medels tuschpenna vidtaga några ändringar å dekorationsskissen till mäster Olofs rum i »Gustaf Vasas» fjärde akt. Hr M. är nämligen ej endast vår främste teaterregissör, han är tillika en förträfflig tecknare, som ofta själf uppgör detaljerade dekorationsförslag till de stycken, han sätter i scen. Om Idun kunde få fotografera »Gustaf Vasa» ? »Jo, naturligtvis, med största nöje,» svarade den förbindlige intendenten. När skulle generalrepititionen äga rum? »Ja, när? . . .» Intendenten lyfte sina ögon mot taket, fäste dem därefter på prins Eriks värja, därefter på mig med ett uttryck, outgrundligare än sfinxens, och snusade till sist ur en diminutiv silfversked, i det han sade: » Kanske på torsdag . . . eller fredag . . . eller lördag . . . Här är allt ännu som en lervälling . . . Margareta Leijonhufvud väntar på sin klädning . . . Göran Persson på sin peruk . . . och ännu har ingen människa sett skymten af Brunkebergsåsen i Grabows atelier . .. Men om tisdag ska pjesen gå.» Och den gick på tisdagen ... På måndagsaftonen ägde generalrepetitionen rum, och det var då Idun fotograferade. När jag i spetsen för den hygglige gamle teaterfotografen, hr A. Rydin, alla sceniska artisters goda vän, arbetade mig fram öfver scenen en stund före repetitionens början, rådde där ett kaotiskt virrvarr som på ett fartyg i storm. Fonder hissades upp eller släpptes ned, kulisser skötos fram, Mäster Olof och Liibeckerköpmannen Herman Israel vandrade bland klungor af teaterarbetare och dalfolk, försiktigt väjande för bakväggen i Måns Nilsons i Aspeboda stuga, som låg kullslagen på scengolfvet, och midt i all oredan stod intendenten Molander och bragte med sitt: »varde!» ordning i Vasaseklets kaos. I salongen märktes flere af våra mera framslående skriftställare, journalister och konstnärer, och blickade man uppåt raderna, kantades barrièrerna af hufvud vid hufvud, hvilka syntes som hvita fläckar i halfdunklet. På en SCEN UR »GUSTAF VASA» PÅ SVENSKA TEATERN. GUSTAF VASA OCH OLAUS PETRI (iV AKTEN). TECKNING AF K. STANGENBERG.