Idun: 1899

ILLÖSTRERAD in'TI DN ING FOR • KVINNAN OCH MEnnET m m i N:r 80 (655). LÖRDAGEN DEN 7 OKTORER 1899. 12:te Årg. PRENUMERATIONSPRIS PR ÅR: Idun ....................................... .................... kr. 5: — Iduns Modetidn. med planscher OCH HANDARB. ... » 5: — Iduns Modetid. utan pl. » 3: — UTGIFNINGSDAGAR *. HVARJE ONSDAG OCH LÖRDAG. REDAKTÖR OCH UTGIFVARE : FRITHIOF HELLBERG TRÄFFAS SÄKRAST KL. 2—3. BYRÅ OCH EXPEDITION: KLARA S. KYRKOGATA 16, 1 TR. ÖPPNA KL. 10—5. KOMMISSIONÄRER ANTAGAS ÖFVER HELA LANDET PÂ ALL-DELES SÄRSKILDT FÖRMÄNL. VILLKOR. LÖSNUMMERPRIS: 8 ÖRE. Redaktionssekr. : JOHAN NORDLING. ALLM. TEL. 61 47. RIKS 1646. Stockholm, Iduns Kungl. Hofboktryckeri. FREDRIQUE PAIJKULL. Ä ÄR NAMNET på den svenska kvinna, hvilkens bild Idun i dag framställer för sina läsarinnor. Det namnet bar sin fulltoniga klang, och kring det flätar ljuset sin strålkrans, ty högt värderadt nämns det med kärlek, aktning och vördnad af dem, som lärt att känna det, och det bars af en person, som mött oss såsom en solstråle, spridande ljuset omkring sig. Fredrique Paijkull föddes i Stockholm den 22 september 1836. Hennes fader, löjtnant Carl Broström, var gift med den intagande och älskvärda fröken Kerstin Schenson. Och hade dessa hennes föräldrar flere barn, af hvilka dottern Fredrique var den tredje i ordningen. Under sin tidigare barndom vistades hon mest vid det natursköna Strömsholm hos sin mormoder fru Marie Schenson, hvilken ännu såsom änka efter chefen för Strömsholms stuteri och kungliga lustslott var där bosatt. Hon återvände sedan till sina föräldrar, hvilka då bebodde egendomen Fabrsta i Brännkyrka socken. Redan tidigt visade hon sig vara ett barn af ett mera ovanligt sinnelag, hvarpå följande lilla händelse kan vara ett exempel. Vid det Årsta, som ägdes af Fredrika Bremer, firades årligen hushållsgillen, och bland de däri deltagande var äfven familjen Broström. Dans och lekar voro då ungdomens förströelser. Och under det vid en sådan fest dessa voro i full gång, försvann den då tolfåriga lilla Fredrique ur gillesalen, och man återfann henne uppe vid ett vindsfönster, där hon, allvarlig och tankfull, stod och andäktigt betraktade det fält, som i det klaraste månsken låg utbredt framför henne. Fältet var nämligen den plats, på hvilken Sten Sture d. y. vann sitt stora, betydelsefulla slag. Sin första undervisning erhöll Fredrique af informatorer i hemmet, hvarefter hon genomgick Wallinska skolan och fullbordade slutligen sina studier för privata lärare. Med en mycket stor intellektuel begåfning hyste hon ett brinnande begär efter kunskapens skatter, hvilka hon också med lätthet förvärfvade sig. Vid tjugutvå års ålder började hon göra dessa fruktbärande för andra, då hon tog anställning som lärarinna i en privat familj å Värmlandsnäs, hvars medlemmar hon vann såsom vänner för lifvet. Sina ferier tillbragte hon på en egendom i Upland, dit föräldrarna då flyttat och hvarest hon lärde känna den man, som blef hennes make, dåvarande docenten i geologi C. W. Paijkull. Skicklig vetenskapsman och ädelsinnad människa som han var, fick hon i honom en sig fullt värdig make, hos hvilken hon var nog lycklig att kunna finna sympati för allt det goda, sanna och sköna i lifvet, och hvilken hon skänkte sin innerliga, hängifna kärlek. Efter ett par års trolofning ingicks deras äktenskap år 1862, och omedelbart därefter bosatte de sig i Upsala. På sommaren 1865 företog docenten Paijkull sin bekanta studieresa till Island, hvarefter han hösten året därpå flyttade med sin familj till Stockholm, där han blef utnämnd till lärare i Nya Elementarskolan. Men en ny utnämning för docent Paijkull, nämligen såsom folkskoleinspektör i Östergötland, förflyttade snart familjen från hufvudstaden till Samuelsberg, beläget invid Motala. Under en resa, som han jämte sin hustru då företog till Danmark, fingo de en närmare kännedom om den danska kvinnliga folkhögskolan, som tillvann sig deras intresse och beundran. Varm vän af folkbildningen, fattades docent Paijkull då af en liflig åstundan att äfven i Sverige få dylika bildningens vårdkasar upprättade och tända. Mot denna hans plans verkställande trädde döden hindrande emellan för honom själf, men gaf på samma gång hans hustru impulsen till dess utförande. Ty då hen år 1868 stod, en förkrossad och djupt sörjande änka, vid den älskade makens bår, vaknade plötsligt den tanken, att hon skulle utföra mannens plan. Denna tanke syntes henne såsom ett testamente af hennes hänsofne make och blef henne en helig förpliktelse att försöka realisera. Af en storslagen, oegennyttig natur skydde hon härför intet offier, och med en okuflig, aldrig sviktande energi besegrade hon alla hinder och nedtystade de olycksskrän, hvilka okunnigheten och fördomen höjde mot ett verk sådant som detta, hvilket, som nästan allt nytt, ansågs för mycket vågadt. . Genom uppoffring af egna medel och hjälp af några upplysta, goda vänner, öppnade hon 1870 Sveriges första kvinnliga folkhögskola å Samuelsberg. Under de år hon här skötte sitt maktpåliggande lärarekall, hade hon den glädjen att se elevernas antal ständigt ökas, men hennes verksamhet i Östergötland fortgick blott, tills hon 1873 kallades såsom föreståndarinna till den då bildade Skånes kvinnliga folkhögskola. Här fick hon ett ännu rikare tillfälle att använda sitt stora kunskapsmått i folkupplysningens tjänst. Själf höll hon de flesta föredragen i skolans ämnen och lyckades genom ett sakrikt innehåll och ett klart framställningssätt väcka sina elevers intresse och uppmärksamhet samt göra sig lätt förstådd af dem och såg snart med innerlig glädje det förädlande inflytande, som den sanna bildningen utöfvade på de ungas sinnen. Såsom en stor högtid ansågs hvarje termins afslutning af folk, som då från alla håll strömmade till för att höra den allmänt omtyckta föreståndarinnan, till hvars innehållsrika föredrag och välljudande stämma man så gärna lyssnade. Men det var icke blott i intellektuelt afseende, som Fredrique Paijkull var en utmärkt lärarinna, utan hennes intelligens var af en mångsidig natur och sträckte sig äfven till det praktiska området, på hvars olika gebit hon kunde lämna en god undervisning. Eleverna fingo ock lära handarbeten, matlagning m. m. oeh fingo turvis sköta skolans ekonomi, och alla dessa husliga sysslor ombestyrdes med nöje såsom en förströelse, och mellan lärarinna och elever rådde det bästa samförstånd. Stora voro den kärlek och beundran, som hon vann af sina lärjnngar, likasom ock den trogna vård och tillgifvenhet, hon ägnade dem. Men för en så omfångsrik läroanstalt behöfdes rikliga medel. Det bidrag, man för skolans räkning lyckats vinna af staten, räckte på långt när ej till, och därför måste skolan af ekonomiska skäl nedläggas år 1880. Därigenom måste Fredrique Paijkull skilja sig från en verksamhet, åt hvilken hon med sitt fosterländska sinne hängifvit sig af varmaste intresse, och för hvilken hon visat sig äga en i allo dugande förmåga, och hvilken hon nu ock med stor saknad lämnade. Hon flyttade nu till Stockholm, där hon mera